Det finns ord vi känner till väl men kanske har vi inte tagit reda på deras djupare betydelse. Försoning är ett av dem. Vad innebär försoningen och vilka olika försoningsläror bör vi känna till?
Försoning handlar om att en konflikt är över och en relation återetablerad. Det är ett ord som i dag oftast hörs när det gäller krig mellan länder, folk och stammar. Men det är också ett av Bibelns mest centrala begrepp. Även där handlar det om att en konflikt är över. Men vad innebär egentligen försoningen mellan Gud och människan?
Strid om försoningen
Om försoningen blossade det, ironiskt nog, under 1800-talets andra halva upp en strid inom svensk kristenhet. En strid om försoningen – det låter ju som en självmotsägelse. Men detta blev en av anledningarna till att Svenska Missionsförbundet år 1878 bildades som en utbrytning ur Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS), och lämnade statskyrkan.
Striden uppstod eftersom det bland de förkunnare som verkade inom den stora väckelsen omkring 1800-
talets mitt fanns delade meningar om hur man skulle förstå Guds försoningshandling, genom Jesus Kristus på korset. Det var dock inte några nya idéer som framfördes, utan sådant som även tidigare i kyrkans historia varit omdebatterat.
Den objektiva försoningsläran
Anselm av Canterbury (d. 1109) formulerade den lära som har kallats den
objektiva försoningsläran.
Med termer hämtade främst från juridikens område slås fast att Jesus död som ”ställföreträdande gottgörelse” avvände straffet för männi-skans olydnad och att hans död krävdes för att Guds ära, som kränkts av synden, ska återställas. Denna syn på Jesus död på korset blev dominerande inom bland annat luthersk teologi.1 Svaret på frågan om varför Jesus måste dö är att han dog på grund av människors hårda hjärtan, och för att Guds helighet och vrede krävde ett soningsoffer för att återupprätta den relation mellan Gud och människa som synden förstört.
Den subjektiva försoningsläran
Samtida med Anselm var Pierre Abelard (d. 1142) som tolkade försoningen på annat, mer subjektivt sätt: Jesus liv och död frälser genom att väcka människors genkärlek och därigenom utplåna deras synder. Gud var enligt Abelard aldrig oförsonlig, aldrig ovillig att förlåta människan. Prästen Paul Peter Waldenström som verkade inom EFS började på 1870-talet förkunna den subjektiva försoningsläran. Waldenström hävdade att Jesus död inte var nödvändig för att stilla Guds vrede, men att Jesus genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse visar hur oändligt kärleksfull Gud hela tiden varit och är mot människorna.2
Den klassiska försoningsläran
Något senare än konflikten under 1800-talets and-ra hälft fick en tredje försoningslära fäste på svensk mark. Det var teologiprofessorn Gustaf Aulén som på 1930-talet utgav en bok i vilken han lanserade begreppet klassisk försoningslära.3 Denna fokuserar på att Jesus genom sitt liv, sin död och uppståndelse besegrade det onda och genom sin seger återställt det sant mänskliga från dess fördärv och fångenskap under synd och död. Aulén menade att denna syn varit allmän före Anselm – och varit central för Martin Luther – men att den föll i glömska i kyrkans fortsatta historia.4
Olika förståelse
De som stannade i EFS vid splittringen på 1870-
talet höll fast vid den objektiva försoningsläran och vid brytningen mellan EFS och BV 1911 var inte detta någon tvistefråga. Inom svensk frikyrklighet har man i dag på många håll en syn på försoningen som ligger i linje med – eller i alla fall närmare – den subjektiva än den objektiva. Den klassiska försoningsläran har, efter Gustaf Auléns ’återupptäckt’, nått stor spridning i olika kristna förkunnelsetraditioner, men ofta som ett kompletterande perspektiv.
Försoningen är trons centrum
Vad ska vi säga om försoningen? Först att det inte är oviktigt vad man tänker och förkunnar om försoningen. Det handlar nämligen om ”den kristna trons centrum”.5 Därför är det oerhört viktigt att undersöka vad Bibeln undervisar om hur Gud tar initiativet till återupprättade relationer mellan Gud och människa.
Sedan kan vi se att den objektiva försoningsläran – som lyfter fram hur Guds vrede vänds bort från den upproriska och misslyckade människan – har god biblisk grund. Paulus visar till exempel det tydligt: Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv (2 Kor. 5:19). Samma sak beskriver de bibliska författarna många gånger och med olika termer och bilder.6 I en sång av Carl Olof Rosenius heter det att i Guds hjärta [är] allt fredligt och gott, och jag är för Gud rättfärdig och ren.7 Det är resultatet av Jesus död på korset, av försoningen, att Gud är försonad och att han ser mig som rättfärdig.8
Gud är försonad!
Sist kan det vara värt att ställa frågan om de tre linjerna – den objektiva, den subjektiva och den klassiska – utesluter varandra? Svaret är ja. Om den subjektiva förstås i termer av att Gud inte behövde försonas, utan att det endast var människans inställning som behövdes förändras, då kan den inte kombineras med den objektiva. En sådan förståelse måste på biblisk grund, och för människors frälsnings skull, avvisas. Sedan finns det betoningar på efterföljelse, på att följa Jesus exempel, och på den viktiga personliga relationen som är väl värda att ta till sig.
Den klassiska försoningsläran hjälper oss att se betydelsen av Jesus kamp mot och seger över det onda. Det är viktiga motiv som kompletterar den objektiva försoningsläran, som med sitt juridiska språk ändå tydligast lyfter fram vad som skedde på korset för vår skull.
Erik J Andersson, missionsföreståndare i ELM