Det var en skön, varm sommardag med fägring och fågelsång. Men vi var några som inte kunde ta in det vackra. Vi var på väg för att ta farväl av vännen. Vi kände att både prästen, psalmerna, musiken och de många blommorna ville hjälpa oss genom det svåra och göra avskedet så skonsamt som möjligt.
Och nu stod vi vid den öppna graven. Kistan hade sänkts. Nu var allt så definitivt slut som det bara kunde.
När jag såg ut över ett sädesfält, som böljade fram och åter i sommarvinden, läste prästen ord om att det som sås förgängligt skall uppstå i härlighet. Plötsligt fick jag en syn: För ett antal månader sen hade bonden myllat ner små korn i åkern. Kornen verkade vara helt utan liv. Utan bondens erfarenhet hade hans tilltag varit helt tokigt och meningslöst. Om det nu var liv i de små kornen, skulle de med all säkerhet ganska snart förintas.
Jodå, kornen dog. Men – de uppstod och gav nytt liv! Nytt liv till glädje och mättnad. Jag såg det med egna ögon.
Det prästen läste kändes inte alls stört omöjligt längre. Orden om uppståndelsen etsade sig fast och har genom åren blivit allt mer värdefulla. Livet är inte hopplöst och meningslöst enligt Guds eget ord.
Så har jag läst i den goda Boken att kornet, ja, livet självt i dess djupaste betydelse, hör samman med Jesus Kristus, Guds Son. Jesus är det himmelska kornet, som gav livet för att kunna ge liv.
I synen därute vid graven vid sidan om det böljande sädesfältet såg jag hur allt hörde samman på något sätt. Orden jag hörde blev stora och sanna: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör. Leva härligt i den bästa av världar – i Guds rike nu och sen i Guds himmel.
Stig Ekelund