Alla kristna är kallade till förkunnare. Det kan ta sig många olika uttryck men det är ett både viktigt och privilegierande uppdrag. Den femte artikeln i vår serie om ELMs teologi handlar om det allmänna prästadömet.
Alla kristna är kallade till förkunnare. Det kan ta sig många olika uttryck men det är ett både viktigt och privilegierande uppdrag. Den femte artikeln i vår serie om ELMs teologi handlar om det allmänna prästadömet.
Redan i Gamla testamentet talar Gud om Israels folk som sin ”dyrbara egendom”. Två dagar innan de genom sin ledare Mose får ta emot lagen på Sinai berg kungör han att de ska vara för honom ”ett rike av präster och ett heligt folk”[1].
I Nya testamentet tillämpar aposteln Petrus detta tal om det heliga folket och prästriket på Guds folk, det nya Israel: Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.[2] Lärjungen och aposteln Johannes återkommer till temat i Bibelns sista bok. Jesus har genom sin blodiga död gjort de troende till ”präster åt Gud”, skriver han.[3]
Liksom Gud valde ut ett folk åt sig under det gamla förbundets tid har han inom ramen för det nya förbundet valt ut åt sig ett släkte, ett prästerskap – till och med ett kungligt sådant – ett Guds eget folk. Detta folk innefattar även icke-judar. Att vara Guds ”präster” innebär en kallelse att uppenbara något om Gud, att i ord och handling göra honom och hans ”härliga gärningar” kända. Det är att visa att folket tillhör Herren, Kristus, och inte någon annan.
Att förkunna Guds härliga gärningar
Bibeln talar alltså genomgående om Guds folk som präster. Alla som tillhör Guds folk, alla kristna, är präster. Det är mot den bakgrunden som man talat om det allmänna prästadömet. Det gäller alla. Inte minst Martin Luther fick bidra till att denna bibliska undervisning återupptäcktes och den kom att utgöra en grundbult i reformationen.
Luther vänder sig uttryckligen emot tanken på att det skulle finnas ett särskilt prästerskap eller prästadöme. Nya testamentet kallar alla kristna för präster, inte ett visst skrå.[4] Varje kristen har till uppgift att förkunna hur Gud har kallat oss människor ”från mörkret till sitt underbara ljus”, från död till liv. Även om Luther – liksom Carl Olof Rosenius – talar om ett predikoämbete som inte är för alla kristna finns det en predikouppgift som verkligen är för alla troende.
Alla kristna har fått uppgiften
Det finns en kallelse till alla kristna att gå in i en förkunnaruppgift. Förkunna kan man göra i samtal med grannar, vänner eller släktingar. Det måste man göra i samtal med sina barn. Det kan man göra som söndagsskolelärare, bibelstudieledare eller predikant. Det går inte att dra sig undan helt från att ”förkunna Guds härliga gärningar”.
Att förkunna på det sättet är också ett uttryck för mission. Missionsarbete är inte endast sådant som sker i utlandet. Det är inte heller endast utåtriktat arbete, som torgmöten eller evangelisationskampanjer. Missionsarbete är väsentligen det inre arbetet i en missionsförening eller församling. Då en missionsförenings syfte uttalat är just mission och ingenting annat går man som aktiv medlem egentligen in i en missionerande uppgift oavsett vad man bidrar med i verksamheten – som hobbyledare, genom att fixa fixare, spela till sånger eller vad det än kan vara. Det är visserligen en plikt att uppfylla, ja, en kallelse, att svara ja på. Men det är framför allt en glädje och en förmån att få bidra till att Guds härliga gärningar blir förkunnade.
Tanken på det allmänna prästadömet utgör grunden för lekmannarörelser som ELM. och för lekmannaförkunnelse i allmänhet. Vi sitter i styrelser, predikar och åker ut som missionärer. Och det är något mycket fint och bibliskt att det finns så många uppgifter att gå in i och att det är så lätt och okomplicerat att få en större eller mindre ansvarsuppgift. Den som vill hjälpa till i Guds rike ska inte behöva bli utan en uppgift i en sådan rörelse!
Det grundläggande behovet
Dietrich Bonhoeffer (1906-1945), tysk luthersk präst och teolog, talar i sin kanske viktigaste bok, Liv i gemenskap,[5] om det grundläggande behovet för Guds folk. Det är att få höra Guds ord från en broder i tron. Det är också tanken med missionsföreningens möte eller gudstjänst. Den kristne längtar efter Ordet om Kristus och hans rättfärdighet – annars blir han osäker och modlös. Ordet måste komma utifrån. ”Därför behöver den kristne en broder som tillsäger honom Guds Ord”.[6]
Allt konkret arbete som är en förutsättning för en sådan förkunnelse av Ordet om Kristus utgör nödvändiga bidrag till förkunnelsen. Den enskilde kristnes ’prästtjänst’ kan därför utföras inte minst just inom ramen för en missionsförenings eller församlings arbete. Bonhoeffer fortsätter: ”Kristus i det egna hjärtat är svagare än Kristus i ordet från en broder, för denne Kristus är viss, men det egna hjärtat är ovisst. Därmed blir meningen med all kristen gemenskap klar: kristna människor möts som förkunnare av det glada budskapet. Detta skapar deras gemenskap”[7]
För mig och min nästa
När detta är sagt blir det tydligt att vår uppgift som kristna är att som ”präster” förkunna evangelium, att tala Guds ord. Det är en uppgift för oss alla. Kanske är det svårt för oss att bejaka. Kanske känns det inte attraktivt. Men i grunden handlar det om mitt behov av att få höra om Kristus och hans rättfärdighet. Det behovet måste någon annan ”präst” eller ”broder” möta genom sina ord om Kristus till mig. Jag kan inte göra det själv.
Däremot kan jag göra det för en annan. Jag kan tala om Kristus för någon som behöver höra ordet om Kristus lika mycket som jag själv, men inte heller själv kan möta behovet. Det blir en kärleksgärning att tala om Kristus med min broder eller nästa – i gensvar till Guds härliga gärningar i Kristus. Den uppgiften behöver vi i tro bejaka och tidsmässigt prioritera. Och vi bör göra det i glädje och tacksamhet över det ord om Kristus som blivit vårt eget livs behov. Det är vår tjänst som präster åt Gud.
Peter Henrysson, jurist och predikant, Lund
[1] 2 Mos. 19:5-6
[2] 1 Petr. 2:9
[3] Upp. 1:6 och 5:10
[4] Se Begrunda nr 2-2012, s. 31-32.
[5] Bonhoeffer, Dietrich, Liv i gemenskap: därför behöver kristna varandra, Bokförlaget Libris, Örebro 2003
[6] Bonhoeffer, s. 20
[7] Ibid., s. 21