En av Erik Anderssons uppgifter är att delta i de möten som kyrkans ledning (IELCH) regelbundet håller. Frågor rörande vision och ekonomi samsas med planering av barnläger och prästvigning.
Harold Llontop är pastorskandidat i den evangelisk-lutherska kyrkan i Chiclayo (IELCH) och kaplan i generalförsamlingen. Han inledde september månads IELCH-möte med att läsa några verser från Nehemjas bok. Ett lite udda val kanske, kan tyckas i en så ung kyrka. Men det handlar om att på nytt och på nytt upptäcka sitt eget trasiga tillstånd och vända sig till Herren i bön om upprättelse, välsignelse och ledning. Det gäller den enskilde kristne och det gäller församlingen, oavsett ålder.
Harold läste ur första kapitlet: Jerusalems mur är nerbruten och dess portar nerbrända. När jag hörde detta satte jag mig ner, och jag grät. Jag sörjde i flera dagar och fastade och bad inför himmelens Gud. Jag sade: ”O, HERRE, himmelens Gud, du store och fruktansvärde Gud, du som håller fast vid förbundet och ger nåd åt dem som älskar dig och håller dina bud … De är dina tjänare och ditt folk, som du har befriat genom din väldiga kraft och din starka hand. O, Herre, låt ditt öra lyssna till din tjänares bön, och till dina tjänares bön, de som har sin glädje i att frukta ditt namn. Låt din tjänare i dag ha framgång och låt honom finna barmhärtighet inför denne man.”
Som representant för missionen är jag inbjuden att delta i dessa möten, då kyrkans ledning – med representanter för de tre församlingarna – samlas ungefär en gång per månad. På dagordningen fanns denna gång elva punkter. Redan på förhand såg det orealistiskt ut, men jag tror att det är presidentens sätt att förbereda medlemmarna också på vad som behöver tas upp nästa gång. Men några viktiga punkter hanns med – förutom formalia som att godkänna föregående protokoll och fastslå datum och plats för nästa möte. Mest tid gick åt för att samtala om hur kyrkan ska kunna få in pengar till olika verksamheter. Någon menade att de enskilda församlingarna varje månad borde betala in en fast summa …
– Hur mycket då? frågade en annan. Vi har knappt 100 soles i kassan och flera medlemmar som har behov av hjälp. Vi kanske inte kan lova något.
– Men kyrkan måste ha en kassa, även om det mesta av verksamheten ska ske lokalt i församlingarna. Pepe har utgifter för dokument och administration. Och vissa saker gör vi bättre tillsammans, evangelisation till exempel.
– Kan inte varje församling lova att göra en aktivitet för att samla in pengar? Sälja kycklingtallrikar, eller grillspett?
– Varje gåva måste vara frivillig! Vi kan inte tvinga någon att betala.
– Nej, men vi är representanter, valda av våra församlingar, och vi tror att IELCH är vägen framåt. Då borde vi också kunna be om pengar på ett positivt sätt.
Samtalet går vidare och beslutet blir att man ger församlingarna ett par månader för att ge frivilliga bidrag. Om det inte fungerar får man kanske fastställa en månadsavgift.
Nästa fråga gäller den planerade prästvigningen i december. Tidigare möten har man ägnat mycket tid åt den frågan. Nu går det snabbt. En kommitté tillsätts för att vara praktiskt planeringsansvarig. Man frågar om jag kan vara med från missionens sida. Det vill jag gärna. Spännande! Några andra kommittéer ska också väljas: Visionsgrupp, planeringskommitté för ungdomslägret i januari och för daglägret för barn i samma månad (det sista valet blev visst bordlagt till nästa gång). Och så berördes några frågor som får förbli interna … Till nästa möte ska representanterna också fundera på vilka uppgifter missionären Tina Bak ska gå in i, när hon planeras återkomma till Chiclayo i början av 2009 – det var den elfte punkten.
Det börjar skymma när mötet når sitt slut. Det är tid att återvända till Chiclayo för oss som inte bor i San Antonio där vi träffats denna gång. Några små saker, som inte har med IELCH att göra, avklaras utanför kyrkan. Sedan går jag längs den dammiga vägen tillsammans med Coco, Hans, Cindy, Harold och Pepe. Vi talar om lite av varje. En cykel av märket Monark vinglar förbi och jag berättar att min morbror jobbat många år på Monarks fabrik i Sverige. Coco visslar till imponerad, och Hans konstaterar att en gammal Monark är den bästa cykel man kan ha.
Erik J. Andersson, missionär