Vi lever i en tid med högt tempo. Detta påverkar äktenskapet. Båda makarna har mycket om sig, med arbete och resor, med inköp och matlagning, med barnens läxor och skjutsar. Det uppstår lätt en incident. Hon blir irriterad på honom. Eller han blir irriterad på henne. Men irritationen kan gå över. De kan be varandra om förlåtelse. Då blir allt väl i huset.
Men så är det inte i alla hus. Det kan bli gräl. När hon klandrar honom, kan han ge igen. Så här kan det låta:
– Sitter du där igen? Du är då tokig med din fotboll! Du skulle ju hjälpa Johanna med matten!
– Ja, ja – jag ska hjälpa Johanna. Men du ska inget säga, du som sätter dig framför teven varenda gång det är något med kungarna och deras bröllop!
Och likadant blir det när han börjar:
– Men människa – vad har du gjort? Hur kan du ge dig till att köpa så mycket?
– Jag köper så mycket jag vill! Och du ska inget säga, så mycket som du kommer hem med från Clas Ohlson!
Här bär makarna på kritik mot varandra. De bär på den. Och så snart det blir en incident väller kritiken fram. Då blir orden hårda och vassa. Det är kris i äktenskapet.
Det kan ha flera orsaker. Men egentligen beror det på att vi människor är sådana som vi är. Vi är själviska. Vi är upptagna av vårt eget, bekväma och beräknande. Och vår egoism bekräftas av tidsandan. Enligt denna ska var och en utveckla sig själv, måna om sig själv och tänka på sitt eget bästa. När ett par nutidsmänniskor gifter sig kan de, utan att tänka på det, föra detta med sig in i äktenskapet. De vill bli lyckliga och få det så bra som möjligt. Men samtidigt vill var och en utveckla sig själv. De blir fordrande och ställer krav på varandra.
Men det är inte kört! De kan finna varandra på nytt. De kan behöva hjälp – hos en präst eller hos en familjerådgivare. Då kan de upptäcka att de är fixerade av varandras fel. Mannen försöker ta ut grandet i sin hustrus öga, och hustrun försöker detsamma med mannen. I ett samtal får de hjälp att börja med sig själva, var och en med sina fel. Kanhända beror deras söndring till största delen på den ena parten, kanske till nittio procent. Och ändå är det först när också den andra parten medger sin skuld som det lossnar. Då kan de tala ut och försonas.
Ett par makar i Schweiz hade infört en god vana. De bad Fader vår tillsammans på kvällen när de lagt sig. Och när de bad bönen om förlåtelse räckte de varandra handen. Men en dag blev de osams. De lade sig på kvällen, och de bad Fader vår som de brukade, men de tog inte varandras händer. Så fortsatte de i flera år. Men en dag hade något gripit tag i mannens samvete. På kvällen när de bad, räckte han sin hustru handen. Och hon tog den. Då kunde de tala ut med varandra.
Det är tre saker som håller ihop äktenskapet. Den ena är att vi förlåter varandra, den andra att vi samtalar med varandra, den tredje att vi lever för varandra så som det står i den norska visan:
Den gang jeg bad jeg lykken måtte eje,
den flyktede på alle mine veje.
Den gang jeg bad jeg lykken måtte bringe,
den dalet ned på vite englevinge.
Gustav Börjesson, prost, Sätila