Vågar jag tro att jag är ett Guds barn?

En god vän berättade en gång för mig följande: ”Jag växte jag upp i ett tryggt kristet hem. Men när jag kom i gymnasieåldern blev frestelserna för stora. Jag vet inte om jag egentligen lämnade min barnatro, men jag började i alla falla att leva som man gör i världen.”
Från gymnasiet och några år framåt levde han ”med ena benet i Guds rike och det andra i världen”. Men han var sällan riktigt glad och han plågades ofta av dåligt samvete. Han önskade därför bli en verklig kristen och slippa leva detta dubbelliv och hela tiden gå med dåligt samvete.

Det måste bli bättre med mig
Min vän fortsatte: ”Jag tänkte, det måste bli bättre med mig nu. Jag måste lägga av med de synder jag gör och sedan som den förlorade sonen ’gå hem igen’. Men det blev inte av, jag ville inte helt överge synden – inte då. Kanske det var bibelstudiet som fick mig att vända om, då predikanten visade att den breda vägen slutar i helvetet! Han hade på blädderblocket ritat de två vägarna, den smala vägen som ledde till ljus och glans och den breda som slutade i vällande rök. Med ens slog det mig, dit vill jag inte komma! Men kanske det främst var bibelskolan som gav mig frimodigheten att också jag fick kalla mig kristen.”

Jag ville vara kristen men klarade det inte
Tiden gick och min vän räknade sig nu som kristen – men det blev inte som han tänkt sig. Den verkliga synden fanns kvar hos honom, i tankar, ord och i handlingar. När han försökte kämpa emot den blev det bara värre! Han sa: ”Nu när jag verkligen ville vara kristen men insåg att jag inte klarade det, blev jag stundtals mycket nedstämd. Ibland blev frestelsen så stor att jag undrade om jag överhuvudtaget vågade kalla mig kristen.”

Är jag Guds barn, sådan som jag är?
Min vän fortsatte att gå på möten, gudstjänster och ibland på läger. Det hjälpte verkligen att få höra om Jesus som dött också för hans synder. Ja, han kunde ibland bli riktigt glad över evangeliet. Men när han kom tillbaka till vardagen igen, till arbetet, var synden där igen – och ovissheten. Vågar jag tro att mina synder är förlåtna? Vågar jag tro att jag är ett Guds barn, sådan som jag är? Sådant gnagde i hans sinne.
”Jag har i mitt hem lärt mig att det endast är genom Guds Ord en människa kan få frid”, fortsatte min vän, ”och jag fann i Bibeln att vi verkligen får ha frälsningsvisshet. Abraham litade på Guds löften och Paulus var viss om att inget kunde skilja honom från Guds kärlek i Kristus Jesus.1 I Hebreerbrevet står det: Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.2 Gud visade mig också till bibelställen i Johannesbreven: Se vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. Och – vi kan vara frimodiga inför Gud … till och med på domens dag!3
Men jag vågade inte riktigt lita på allt detta. Abraham var trots allt ’trons fader’ och Paulus världens bästa missionär, därför blev detta inte till någon personlig tröst för mig.”

Jag kämpade men fann ingen visshet
Medan vi gick berättade min vän att han i några andaktsböcker läst: ”Lev mera för Gud så får du får frid” och ”du är inte tillräckligt förkrossad över dina synder, du har ännu inte gjort en sann omvändelse – kämpa mer mot synden så kommer Gud att hjälpa dig.”
”Det stämde överens med vad jag själv kände: inte vågade jag tro mina synders förlåtelse, så där direkt. Men hur mycket jag än kämpade fann jag ingen visshet. När jag dessutom ibland föll i synd, kände jag mig vara tillbaka på ruta ett igen. Jag var inte ett dugg bättre nu än den gången jag önskade bli en verklig kristen.”

Jag var slav under lagen
”Det var en jobbig tid”, fortsatte min vän. ”Men jag tror att Gud ville visa mig något viktigt, att jag fortfarande var en slav under lagen. Jag var hela tiden upptagen med mig själv, vad jag skulle göra för att göra Gud nöjd. Jag försökte grunda tron på något hos mig själv – var det inte min synd, så var det min svaga tro. När jag vid ett tillfälle läste C.O. Rosenius Dagbetraktelse träffade det han skrev, som ett slag i mellangärdet: ’Räcker det inte med vad Jesus har gjort, inför Gud? Vill du hellre vara din egen överstepräst?’
Ja, så var det! När samvetet dömde mig kändes det inte förnuftigt att utan egna ansträngningar tro på mina synders förlåtelse. Jag litade mer på mitt hjärtas vittnesbörd än på Guds vittnesbörd om sin Son.4 Att inte vilja tro nåden är en större synd än alla andra synder.”

Herren visade mig till sitt Ord …
Vändpunkten för min vän kom när han började läsa Martin Luthers andakter och predikningar. ”Det var äkta och självupplevt det Luther skrev. Han tog bort allt beröm från oss. Och det kändes nästan skönt att läsa, för en dålig kristen var just vad han var! Men det var ännu skönare att Luther i sin bibelutläggning öppnade vägen till Gud för just sådana som honom. Luther kunde skriva att när så stora ting som vår frälsning ska avhandlas, måste vi lämna förnuft, synd, lag, djävul utanför och endast hålla oss till Guds Ord.
I sin barmhärtighet och nåd visade Herren mig att Guds Ord talar om att Jesus dött och uppstått för alla! Det var särskilt bibelord om detta som tröstade mig. Vilken befrielse att få flytta fokus från mig själv till något som gäller alla!”
Han läste så de bibelord i Romarbrevet som blivit till verklig hjälp: … medan vi var Guds fiender, blev /vi/ försonade med Gud genom hans Sons död … och: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.5
Gud gör den ogudaktige rättfärdig – i Jesus!
”För inte så länge sedan kom jag över en artikel där författaren så befriande lyfte bort all vår egen frälsningsgrund.” Min vän tog fram en skrynklig lapp från sin jackficka, vecklade ut den och började läsa högt medan vi gick: ”… inte heller skall man börja undersöka om syndakännedomen är riktig eller om det nu blir en sann omvändelse. Det är nämligen så att vår syndabekännelse inte är riktig, och vår omvändelse är inte sann. Med oss är allt precis galet och förvänt – men så galna och förvända som vi är, har vår Frälsare försonat oss med Gud. Tvättat oss rena från synden och skänkt oss sin rättfärdighet. Det går därför att förkunna syndernas förlåtelse för ogudaktiga, ja, det skall förkunnas för dem, vare sig de är unga eller gamla, studerande eller okunniga hedningar, ty Gud är den som gör den ogudaktige rättfärdig.”6

Jag vågar tro att mina synder är förlåtna
Vi hade gått och samtalat ganska länge och min vän måste strax vika av åt ett annat håll. Men först ville han berätta det jag gått och väntat på, han stannade och såg mig i ögonen och sa:
”Guds Ande har genom sitt Ord hjälpt mig att tro att mina synder är förlåtna – att också jag får vara ett Guds barn. När synden väller fram som förr har jag ändå alltid den vissheten att jag, som jag är, frimodigt får komma till Jesus! I Hebreerbrevet kommer det fram gång på gång: Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlindande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron … Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han har öppnat för oss … Låt oss gå fram i full trosvisshet …7
Den tro jag nu har är ibland svag. Men jag får räkna mig som Guds barn, inte för min egen utan för Jesus skull. Det fyller mig med kraft och frid, medan mina egna ansträngningar bara gör mig ledsen och nedstämd. Och när Gud gett oss sitt Ord för att vi ska tro på Jesus,8 är det befängt och dumt att hålla oss borta i otro, till Guds sorg och vår egen eviga skada.”

Dopet och nattvarden – ger mig gott samvete
Min vän fortsatte: ”Mitt dop har blivit värdefullare för mig nu. När jag döptes fick jag personligen ta emot den frälsning Jesus ordnat för alla. Och när synden blir svår är jag också tacksam för att jag får gå fram till Herrens nattvardsbord och äta och dricka till syndernas förlåtelse. När känslan av visshet försvinner så vet jag ändå vad jag fått i dopets vatten och nattvardens bröd och vin.
Innan min vän skulle lämna mig, lade han sin hand på min axel och sa: ”Det finns goda skäl för oss alla att tro!” Så höjde han den andra handen och började räkna med sina fingrar för att liksom övertyga också mig: ”För det första: Jesus har genom sin död burit bort allas synder, verkligen alla! För det andra: I dopet har det som Jesus gjorde för alla blivit vår personliga egendom! För det tredje: I nattvarden får vi ta emot Jesus själv, hans kropp och blod till syndernas förlåtelse. Med detta får vi trotsa synden och djävulen och alltid ha ett gott samvete!” Med de orden försvann min vän bakom hörnet.

Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste.
1 Tim. 1:15.
Jan-Ulrik Smetana, Vännäs
Missionsgårdspastor