Hör du till dem som saknar all frimodighet i att vittna om Jesus? Eller som tror att Gud främst kan och vill använda andra? Eller tänker du att Herren välsignat dig så rikt i form av arbete, hus, familj och vänner att du därmed är diskvalificerad som arbetare i en särskild missionstjänst? Eller hör du till dem som inte vill lova Herren något som sträcker sig mer än sex månader framåt i tiden eftersom du kanske vill göra något annat sedan?
Det är kanske märkliga frågor jag ställer. Men jag ställer dem för att jag grubblar på sådana frågor. När jag möter ELMare runt om i Sverige som är så härliga människor, som har så mycket att ge och som är så förälskade i Jesus, så grubblar jag på de här frågorna.
Jag vill inte döma, fördöma eller skuldbelägga. Jag skulle själv tycka det vore närmast en katastrof att behöva flytta från tegelvillan i den by som utåt ser ut som vilken håla som helst, men som jag på bara ett par år har kommit att älska. Jag fäller ner blicken när någon i NUM frågar vad det är som gör att jag inte reser ut på missionsfältet igen. Jag fäller ner blicken för att jag vet att det inte bara är min längtan efter att få missionera i Sverige.
Jag vet hur lätt det är att få förståelse och sympati för att jag inte vill flytta mina barn en gång till, till ett annat land eller ens en annan skola. Och förståelsen från kristna syskon fullkomligt flödar om jag berättar hur slitigt vi hade det de sista åren i Peru: Det ska vi väl inte behöva uppleva igen?
Och samtidigt. Det behövs missionärer. ELM har lovat att stötta och hjälpa – kristna syskon i andra länder litar på oss. ELM bär en längtan efter att nå fler. Vi kan undra vilka det är Herren kallar oss att nå, men lika levande är frågan om vilka som ska vara våra redskap för att nå.
Jag skriver de här raderna på ett tåg i Mellansverige. Funderar kring de orter jag passerar: Finns det människor här som berättar om Jesus för dem som inte känner honom? Tänk om vi kunde sända lekmannamissionärer och tältmakare hit! Till Mjölby, Motala eller Örebro. Att behoven är stora är tydligt. Men vem skulle vi sända?
Frågorna är fler än svaren. Vad är det som håller oss tillbaka?
Erik J. Andersson, missionsledare
Örkelljunga