Gud eller familjen?

Medan de vandrade vägen fram, sade någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” Jesus svarade honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.” Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.” Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!” En annan sade: ”Jag vill följa dig, Herre, men låt mig först ta farväl av min familj.” Jesus svarade: ”Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike.” Luk. 9:57–62 (jfr. Matt. 8:20–22)

Gud eller familjen? Frågan vaknar när man läser i Lukasevangeliet om hur Jesus i tre episoder klargör att det inte finns någonting viktigare än att vara hans lärjunge. Han ställer lärjungaskapets krav mot familjekärlekens, och prioriterar tveklöst de förra.

Först kommer en man som är villig att ägna sitt liv åt lärjungarollen. Jesus svarar inte nej, men ger en inlindad uppmaning att tänka efter noga – klarar du den hemlöse Människosonens (Jesu) hårda liv? Det som krävs av en lärjunge är förbehållslös efterföljelse, inklusive smärta och offer. Att följa en som går mot döden, det är ett val på liv och död.

Välja bort familjen

Men först i den andra och tredje episoden kommer den avgörande svårigheten med att följa Jesus fram. Det var inte som att ”följa” någon på Twitter, utan innebar att man lämnade sin familj och blev heltidslärjunge. Man valde bort den normala sociala rollen av att vara infogad i ett familjesammanhang, ett socialt nätverk med både plikter som att försörja de närmaste, inte minst barnen, och förmånen av social och därmed ekonomisk trygghet. Väljer en vuxen man bort den rollen, gör hans val livet mycket svårare framförallt för hustrun, barnen och de gamla föräldrarna.

Jesus uppmanar så en som han vill ha till lärjunge: Följ mig! Svaret blir: Tillåt mig att först begrava min far. Han är alltså villig att följa Jesus, med allt vad det innebär av att lämna hela sitt föregående liv, men ber att få skjuta upp detta något. I Lukasversionen är det knappast så att fadern i talande stund ligger död därhemma – vad gör sonen i så fall här ute på vägarna i stället för att ta hand om begravningen? Nej, mannen ber egentligen att få fortsätta ta hand om föräldrarna så länge de lever, en självklar, högprioriterad plikt i den judiska kulturen. Men sedan ska jag komma …

Låt de döda begrava sina döda

Men svaret är att ingen plikt i världen tar över den att vara Jesu lärjunge för gudsriket. Jesu formulering är hård: Låt de döda begrava sina döda. Detta låter så hemskt att man ofta hävdat att ordet ”döda” måste tas i en överförd mening och betyda ”andligen döda”, de som inte lever helhjärtat för Guds rike (som du gör/bör göra). Men detta är nog ett försök att mildra anstöten i ordvalet. Jesus använder inte annars bildspråket ”andligen döda” om människor som (ännu) inte svarat ja på gudsrikets kallelse. Nej, hans svar var nog aldrig avsett att förstås bokstavligt, lika litet som uppmaningen att man ska hugga av sig handen eller riva ut ögat. Han använder ett paradoxalt uttryckssätt, en våldsam, ja, anstötlig överdrift för att skaka om den han talar med och just skaka loss honom ur det ”normala, rimliga”, mänskliga tänkesättet. Du väljer det viktigaste nu, inte sedan!

Den som ser sig om

Det tredje fallet är en variation på det föregående. Här möter en som ska följa Jesus, säger han, och fortsätter: Tillåt mig först att ta avsked av dem hemma. Sannolikt ligger en motsvarande scen i 1 Kung. 19 bakom Jesu svar. Profeten Elia finner sin efterträdare Elisha plöjande med oxar, kastar sin profetmantel över honom och fortsätter sin väg. Elisha förstår gesten, springer ikapp Elia och säger, ordagrant: ”Jag ska kyssa (ta farväl av) min far och ska följa dig.”

Till skillnad från Elia tillåter inte Jesus efterföljaren det lilla uppskovet, utan svarar med ett ordspråk från just plöjningens värld: Den som ser sig om när han börjat plöja kan inte plöja en rak fåra. Alltså: Från det ögonblick jag (Jesus) har kallat dig till min lärjunge, så har du ”satt din hand till plogen”, och då får inga andra plikter inkräkta på din tid och uppmärksamhet, hur rimliga eller rent av heliga de är i sig.

Är Jesus kärlekslös?

När Jesus kräver att en människa för hans skull kastar allt annat åt sidan låter det som om samhörighet med andra människor och medmänsklig kärlek bara vore något som hindrar och konkurrerar med kärleken till Gud, och alltså djupast sett är avgudadyrkan. Är inte det ett förnekande av det som vi annars betraktar som givet av Gud, kärleken och dess konsekvenser? Eller av sanningen i att man inte kan älska Gud om man hatar sin broder? När religiösa sekter i vår tid, vare sig de är kristna eller inte, begär av den som söker deras gemenskap att de måste skära av förbindelserna totalt med sin familj, uppfattar vi detta som ett allvarligt symptom på en urspårad och sjuk religiositet, en djupt snedvriden uppfattning om Gud och vad han vill. (Jfr Knutby.)

Somliga har därför kommit till slutsatsen att Jesus är kärlekslös – han är härsklysten och dominant, med den osunda självuppfattningen att han är det viktigaste i hela världen, den enda vägen till Gud och som därför har rätt att tränga in i andra människors liv och lägga beslag på dem.

Varför drar vi kristna inte den slutsatsen? Dels för att vi tror att Jesus som gudsson hade rätt att säga och göra det han gjorde, trots att det bryter mot mänskliga normer för vad som är rimligt. Hans auktoritet beror på att han verkligen är dörren till Guds rike, en dörr genom vilken Guds livgivande kärlek strömmar in i vår verklighet. Och dels för att de som svarat ja på hans tuffa kallelse fått uppleva den kärleken – och att den inte står i motsats till kärleken till medmänniskan.

Till slut: Detta betyder inte att alla våra beslut är kloka eller måste vara oryggliga, inte ens de vi trodde var Guds kallelse. Vi kan missuppfatta vad Gud vill, vi kan förväxla vår ovilja att ta ansvar i familjen med att följa en högre kallelse. Men andar och ingivelser måste prövas, med hjälp av de andra i Kristi gemenskap.

Bengt Holmberg, prof.em., Frillesås