Många föräldrar funderar över hur de ska fostra sina barn, ge tron vidare och prioritera mellan hemmet och arbetslivet. Nilla Henriksson har träffat Sofia Ödman, barnpedagog och fyrbarnsmamma, och bett henne berätta om hur hon och hennes man resonerar.
SOFIA ÖDMAN, 38 ÅR, bor i kedjehus i stockholmsförorten Bredäng med sin man Bengt och de fyra barnen Ansgar, Elsa, Hilma och Bertil som är mellan nio och ett och ett halvt år. Hon är utbildad lärare men har mest jobbat som barnpedagog och administratör i sin församling. Hon engagerar sig mycket i söndagsskolan och i Bibeläventyret, ett kreativt koncept för att lära ut Bibelns innehåll till fjärde- och femteklassare på Sveriges skolor. Sedan hon fick barn har den mesta tiden dock lagts på familjen.
På vilket sätt försöker du och din man vara medvetna föräldrar?
Vi tror att familjen är viktig. Därför är tid med familjen viktigt. Bengt och jag vill att det är vi som påverkar våra barn mest. Påverkade blir de ju vad vi än gör. Försöker vi inte påverka dem blir de påverkade av det. När barnen är små vill vi ha mer tid med dem än vad förskolepersonalen har. De stora konflikterna ska ske i hemmet. Det är inte personalen som ska bråka med dem om att ta på sig jackan.
Vi väljer omsorgsform väldigt noggrant. Vi har inte valt att ha barnen hemma hela tiden till skolstart. Principiellt skulle jag annars kunnat tänka mig det, jag tror det är lika bra för dem, men det är svårt i dag när det är så få andra som är hemma med sina barn. Vi har i stället valt att låta dem börja förskolan vid treårsåldern. Då behöver de kompisar och något annat som händer. Men ingen av dem har gått heltid. Även om ett av våra barn skulle vilja vara kvar på ’fritids’ till sent om dagarna får det inte det, för barnet behöver tid med familjen, med syskonen. Dem glömmer man ibland bort. Har man bra syskonrelationer kommer de vara ett stöd och bära genom livet.
Hur ser du på samhällets familjesyn?
Å ena sidan har vi en generös föräldraförsäkring i Sverige. Å andra sidan är den väldigt låst då staten i detalj bestämmer vad man ska göra med sin pott av dagar. Alla måste följa samma mall. Jag har träffat föräldrar som inte ens vet att man kan göra annorlunda.
I politiken förs linjen att barnen mår bäst av att komma in på förskola när de är ett och ett halvt och sedan stanna där. Sverige mår bäst av att alla föräldrar jobbar heltid, resonerar man, och struntar nästan i att se efter hur barnen har det. Jag tror inte riktigt man vågar ta in hur det är för dem att vara borta tio timmar om dagen från sina föräldrar när de bara är två år gamla. Strävan efter ekonomisk tillväxt i samhället får inte ske på bekostnad av psykiskt välmående, det är extra viktigt att poängtera i vår tid då psykisk ohälsa bland ungdomar ökar. Familjer känner sig också konstant stressade över allt de ska hinna med.
Jag tror att de allra, allra flesta föräldrar är kompetenta att ta hand om sina egna barn och skulle gärna se att den inställningen fick prägla barnomsorgspolitiken. Föräldrarna förmår ge barnen det de behöver, både emotionellt, socialt och pedagogiskt. De är viktigast för barnen. Ska en människa mogna och så småningom bli en ansvarskännande vuxen och en hel människa som mår bra, tror jag man behöver ha bra relationer i familjerna. Vi ska inte göra det till något fult att jobba deltid! Det är en bra prioritering.
Hur får du tid för dig själv som förälder?
På kvällen är det oftast min man, Bengt, som lägger de tre stora barnen och läser för dem, det är skönt för mig att få den stunden för mig själv. Sedan har jag även som föräldraledig haft ideella uppdrag, jag mår bra av att få annan input. Att välja att vara hemmafru är ju inte att välja att tappa all kommunikation med resten av världen eller att ge upp sina intressen. Nu trivs just jag jättebra med att vara hemma. Det måste inte alla göra. Man kan bygga familjer olika och det finns pappor som älskar att vara hemma. Jag tror inte man måste dela lika på allting, det är inte det som gör oss till fullvärdiga män eller kvinnor. Det är inte en förminskning av mig att jobba med barnen.
Hur kan vi vara kristna föräldrar?
Som kristen vill jag förmedla tron till barnen. Det är en brottningskamp i dag när mycket i samhället går på tvärs med kristen tro. Men om vi som föräldrar förmår att redan från början ge barnen en bra grund i sina värderingar blir det lättare att ta diskussioner längre fram. Jag tror det är jätteviktigt att diskutera det barnen får höra så att deras tro blir en egen inre övertygelse, snarare än oreflekterade uppfattningar som de mest har för att göra oss föräldrar nöjda. Om de till exempel har läst en bok som handlar om ett barn som har två pappor eller pratat om evolutionen i skolan följer vi upp det när det poppar upp hemma. Kanske säger vi: ”Så finns det många som ser på det men vi ser på det så här utifrån att vi tror att Bibeln är sann och att Gud har skapat världen.” Vi måste ta frågorna på allvar, inte separera tron från resten av livet. Den kristna världsbilden går att applicera på filosofi och vetenskap och alla områden. Det tror jag man kan göra ganska tidigt, men på barnens efterfrågan. Har man en minoritetsideologi är det ju viktigt att vara extra vaksam och medveten.
Som kristen är det viktigt att förmedla att världen är trasig och att Gud genom Jesus genomfört en plan för att rädda. Också förlåtelse behöver få finnas med i hemmet. Små barn på tre-fyra år har inte så lätt att relatera till att de behöver be Jesus om förlåtelse. Däremot förstår de förlåtelse mellan varandra. Det är bra att de får se att vi föräldrar kan be om förlåtelse när vi gjort fel mot barnen eller mot varandra. Ibland när Bengt och jag har haft en konflikt har vi efteråt gått till barnen och sagt: ”Vi är ledsna att vi blev arga på varandra, men nu har vi rett upp det och sagt förlåt till varandra.”
Som förälder får man vara förberedd på att barnen och deras tro kommer att ifrågasättas i skolan. Då är det lite lättare att bo i ett mångkulturellt område där det är naturligt att ha en gudstro. Här i Bredäng är många ortodoxa, katoliker eller muslimer och barnen pratar med varandra om vad de tror på. I skolan tar de upp världsreligionerna redan på lågstadiet för de finns, alla, representerade i klassrummen.
När fritidsaktiviteter pockar på behöver man som familj och som kristen tänka till. Aktiviteter är positivt, men barnen behöver inte göra så många saker. Vi prioriterar kyrkan på söndagarna trots att många aktiviteter är förlagda då. Som familj behöver vi den kristna gemenskapen.
JAG LÄMNAR SOFIA med många funderingar. Varför blir det här med barnomsorg så lätt ett område där vi går i flock och gör som alla andra? Såklart kommer familjer fram till olika lösningar. Men ibland måste vi testa om våra val är för familjens bästa. Då är det inspirerande att möta personer som Sofia som har en genomtänkt övertygelse och sedan följer den även om det ses med skepsis utifrån. Låt oss fortsätta inspirera varandra till det bästa för våra barn och familjer.
NILLA HENRIKSSON, studerande, Alby