I himlen ska det inte finnas sorg och smärta – men hur kommer jag att reagera om jag där ska sakna någon jag haft kär, vän, barnbarn eller någon vars själ jag bett för? Kommer detta inte att orsaka mig sorg och smärta?
Undrande
Käre Vän!
Tack för Din fråga. När Du ber för Dina vänner och barnbarn och andra som står dig nära ber du inte bara att det ska gå dem väl, du ber att de ska komma till himlen. Därför undrar du hur det blir om någon av dem som du har bett för inte är med dig framme i det eviga livet. Kommer detta inte att vålla dig sorg och smärta?
Hur blir det när vi dör? Låt oss tänka på Jesus. När han dog överlämnade han sin ande åt sin himmelske Fader. Ett par av hans anhängare lade honom i graven. Men på tredje dagen stod han upp från döden. När han kom till lärjungarna visade han dem märkena efter spikarna. De fick se att han åt. De såg att det var han! Han hade stått upp från de döda. Men han hade en ny gestalt. Han var förvandlad. Han hade lämnat allt ont och svårt. Han hälsade lärjungarna med att säga ”Frid vare med er”, och nämnde inget om att de hade övergett honom i Getsemane. Vid Gennesarets sjö hade han ett samtal med Petrus. Han bekräftade honom som apostel och herde. Men han sade inget om hans förnekelser. Så var det hela vägen med Jesus. Det som var ont och svårt hade han lämnat. Han var förvandlad.
Nu ska det bli på samma sätt med oss. Och för oss börjar det med att vi låter oss förnyas. Genom dopet förenar Gud oss med Jesus, med hans död och uppståndelse. Han ger oss sin Ande. I tro på Jesus ska vi utlämna vårt gamla onda till att dö, och låta det nya livet från Kristus komma fram (Rom. 6). Detta ska fortsätta dag för dag så länge vi lever.
Herren Jesus har lovat att komma tillbaka. Men kanhända dör vi innan detta sker. Då blir det för oss som det blev för Jesus. Såsom han lämnade sin ande i Faderns händer får vi ”bryta upp” för att vara hos Kristus (Fil. 1:23). Såsom hans kropp lades i graven lägger våra anhöriga ”vårt gamla tält” i jorden. Framme hos Kristus får vi se den ”boning” som Gud har i beredskap åt oss, den nya kroppen som vi ska få ikläda oss i uppståndelsen. Och medan vi väntar på uppståndelsen får vi leva i Guds glädje (2 Kor. 5:1–5).
Jesus har inlett uppståndelsen. Han har uppstått som ”förstlingen av de insomnade” (1 Kor. 15:20). När han kommer åter fortsätter den med oss. Det blir med oss som med ett frö som lagts i jorden. Det ger upphov till en ny växt. Men man kan inte se på kornet hur växten blir. ”Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft.” Det som läggs i jorden är en jordisk kropp, men det som uppstår är en andlig kropp (1 Kor. 15:42–44).
Det är detta Johannes får se i förväg. Han ser de döda stå upp. Han ser den sista domen. Han ser den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin brudgum. Han hör en stark röst från tronen säga: ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är nu borta” (Upp. 20:11–21:4).
Det är så det blir därframme. Vi blir lika Jesus (1 Joh. 3:2). Vi är förvandlade. All smärta är borta. Den oro som vi förut kan ha känt för våra närmaste är förvandlad till trygghet i Guds barmhärtighet.
Med varma hälsningar,
Gustav Börjesson