Spännande var det att se om någon skulle vara och möta vid flygplatsen då jag med flight ET 771 punktligt anlände till ett morgonsoligt Asmara. Vanligtvis brukar besökare från missionsstyrelser o. dyl. ”omhändertas” av någon av sina egna på plats, men eftersom vi för tillfället inte har några missionärer i Eritrea, fick jag vara beredd på att i värsta fall klara mig på egen hand.
Spännande var det att se om någon skulle vara och möta vid flygplatsen då jag med flight ET 771 punktligt anlände till ett morgonsoligt Asmara. Vanligtvis brukar besökare från missionsstyrelser o. dyl. ”omhändertas” av någon av sina egna på plats, men eftersom vi för tillfället inte har några missionärer i Eritrea, fick jag vara beredd på att i värsta fall klara mig på egen hand.
Jag gick lugnt och aningen trött efter en hel natts flygning, förbi de olika instanserna utan varje slags onödig och obegriplig byråkratisk procedur och befann mig plötsligt i det fria. Så långt ögat når – inte ett enda bekant ansikte. Jaha, då blir det väl ändå till att leta upp en taxi…
–Welcome, welcome to Eritrea hörs någon säga, och så är en grundlig och hjärtlig hälsningsprocedur igång. Det är pastor Temesgen, som är kyrkans ordförande, och en annan av kyrkoledarna som mött upp. När vi hälsat, rycker de åt sig mina väskor och vi styr kosan mot kyrkans väntande bil, med egen chaufför och allt.
Strax är vi på väg in mot Asmara och centrum. Överallt repareras det, byggs det, arbetas det. Mycket sällan ser man folk som bara står och hänger eller slår dank. Alla tycks veta vad de ska göra; det arbetas målmedvetet och metodiskt i prktiskt taget varje hörn, men utan vår stress och utan vårt jäkt.
Optimism och framtidstro finns i själva luften, förefaller det, och det märks att landet har tro på sig själv, en stor vision. Under en knapp veckas tid i städer som Asmara, Mendefera, Decemehare och Massawa, i byar som Debaroa, Adi Gaul, Adi Shemagelle och Bellesa – inte en enda aggressiv och otrevlig människa, inte en enda trashank och tiggare!
Med andra ord: allt förefaller vara frid och fröjd – och är det säkert också i stor utsträckning. Kyrkan tog hand om sin svenske gäst på ett alldeles utomordentligt sätt. På kvällarna olika arbetssammanträden och på dagarna olika studiebesök, då man faktiskt mycket oftare och hellre (med förståelig stolthet) visade upp vad som händer i landet än i kyrkan.
Hus, privata som offentliga, byggs, vägar renoveras och breddas och den fantastiska smalspåriga järnvägen från kusten upp till Asmara restaureras, och allt i egen regi, på eget sätt och oftast med manuell kraft.
Det hela är synnerligen imponerande och ett unikt experiment som säkerligen kommer att lyckas. Jag hade tre sammanträden tillsammans med LCEr:s ledning, ett med Asmaraförsamlingens ”äldste” och ett med ungdomsstyrelsen. Under samtliga dessa sammankomster, som framför allt gick ut på dialog och erfarenhetsutbyte, slog det mig i hur hög grad kyrkans ledare influerats av den nya andan även när det gäller kyrkans angelägenheter.
Enligt mitt förmenande handlade våra samtal i alltför stor utsträckning om pengar, projekt och bilar, och väldigt lite om kyrkans verkliga uppgift – hur göra Kristus känd för så många som möjligt. Pastor Temesgen slog huvudet på spiken då han vid ett tillfälle yttrade följande: ” Alla håller nu på med att bygga upp landet, men någon måste också tänka på själarna!”
Det är väl ändå detta som är kyrkans (och vår) uppgift! (Därmed inte på något sätt sagt att kroppen skulle vara oviktig.)
Därför är det med stor tacksamhet till Gud som man ser att det också inom LCEr finns ett målmedvetet andligt arbete som går ut på att bygga ”inifrån och utåt”… Som exempel kan nämnas de kristna förskolorna i Asmara (med c:a 400 barn) och Adi Shemagelle (med c:a 60 barn). I dessa skolor kommer verkligen det förnämliga undervisningsmaterial som utarbetats av Inger Lind och pastor Temesgen väl till pass. Ett annat mycket glädjande inslag med samma inriktning är den insats som utförs av WMPL-missionärerna Berhane och Caroline Elias (svensk-eritrean resp. amerikanska), som på ett mycket klokt och ödmjukt sätt gått in i församlings- och ungdomsarbetet.
Vi hade en oförglömlig kväll tillsammans, då vi bl. a. konstaterade att det som kan blåsa liv i LCEr är varken planering, pengar eller projekt utan bön, bön och åter bön.
Pastor Temesgen är en riktig eldsjäl, Berhane och Caroline likaså. Och det finns med all säkerhet fler. Men ett är visst: det behövs många, många ytterligare.
Vill du vara med och be till Gud att han i LCEr tänder en eld som för till Guds rike?
Per-Martin Hjort