Tro är att gå på vatten

Jubileumsåret för Søren Kierkegaard går mot sitt slut när jag träffar Roy Wiklander, forskare vid Lunds universitet som skriver en avhandling om Kierkegaards kommunikationsmetod. Jag har tidigare på året lyssnat till Roy då han deltagit i P1:s Filosofiska rummet på Kierkegaards 200-årsdag. Han berättar att det är som om han aldrig tröttnar på att studera Kierkegaards liv och tänkande.

– Mitt intresse för Søren Kierkegaard började redan under mina studier på grundkursen i religionsvetenskap. Läsningen av hans texter både fascinerade och förvirrade mig. Jag förstod att det fanns många motstridiga omdömen om hans tänkande och ville ta reda på mer om honom.

Roy beskriver hur Kierkegaards tankar om språk, konst, filosofi och teologi fortfarande är aktuella och hur han kunde konsten att formulera sig bländande. Dessutom har han en väldigt spännande livshistoria.

– Kierkegaard föddes i Köpenhamn och var den yngste av sju syskon. Fem av de andra syskonen dog innan han hann fylla tjugo år. Det är alltså ingen tillfällighet att tiden, livet och evigheten så småningom kom att utgöra ramen för hela Kierkegaards tänkande. Döden var inget abstrakt och själv räknade han inte med att bli gammal.

Roy berättar att Kierkegaards pappa såg barnens dödsfall som tecken på sin egen fördömelse.

– Kierkegaards pappa upplevde som ung att livet var fruktansvärt tufft och vid ett tillfälle då han var ute och vaktade får på heden anklagade han Gud. Efteråt blev han ängslig att han hade hädat mot den helige Ande. Inte ens ’hyperevangeliska’ predikningar i Brödraförsamlingen tycks ha kunnat nå in till honom och skänka frid. Søren Kierkegaard talar om sin pappas melankoli och skuldkänsla som ”en tung last” som han fick med sig in i livet, berättar Roy.

Mycket annat skulle också hinna hända i Kierkegaards 42-åriga liv. Efter att ha fått en stark andlig upplevelse försonades han med sin far strax innan dennes död. Så småningom kom han att förlova sig med Regine Olsen, en förlovning han trots sin oerhörda kärlek till henne dock valde att bryta. Ett av skälen tycks ha varit tvivel på att kunna göra henne lycklig.

– Genom både Kierkegaards liv och skrivande möter oss en stor människa som samtidigt är så liten, konstaterar Roy. Inte minst ser vi det i hur han hanterar just uppbrottet från Regine.

Från 1842 kastar sig Kierkegaard in i ett intensivt skrivande, i vilket han finner glädje och tröst, men också hjälp till andlig växt. Sista åren av sitt liv kommer att präglas av helt andra händelser. Kierkegaard karikeras och förlöjligas av Danmarks mest lästa tidning, Corsaren, och hamnar i onåd hos kulturetablissemanget i Köpenhamn. Han kommer också i konflikt med den danska folkkyrkan, som han tycker hamnat långt ifrån apostlarnas enkla och radikala liv.

Protestantiska särdrag

Søren Kierkegaard stod för en klassisk kristendom, helt i linje med kyrkans trosbekännelser. I dag är han en av de mest kända lutherska tänkarna världen över. Roy kan urskilja åtminstone tre protestantiska drag hos Kierkegaard. Det första är betoningen på det vardagliga troslivet. Kierkegaard var ingen vän av klosterliv, utan såg en kristens kallelse i första hand som en tjänst i världen och vardagen. Det andra Roy pekar på är Kierkegaards betoning på den enskilda människan.

– Kierkegaard var individualist i god mening. För honom är endast människans relationer till Gud och till sig själv grundrelationer. Först den som börjat hitta rätt i dem kan relatera till andra människor på ett moget och realistiskt sätt. Varje enskild människa måste hitta sin väg till Gud och sig själv.

Det tredje, men kanske mest centrala hos Kierkegaard, är enligt Roy synen på tron som hela personlighetens relation till Gud.

– Teologi är för Kierkegaard ointressant om den inte får landa i livet och det är en hållning som jag själv delar. Tron är en människas gensvar från hjärtat. Om vi går intellektets väg kommer vi till målet för tidigt och får inte med hela oss själva.

Kierkegaard och apologetiken

Roy berättar att Kierkegaard föddes i samma period som första boken i Bo Giertz Stengrunden utspelar sig. Det var, som den som läst den boken förstår utifrån skildringen av pastorsadjunkten Henrik Savonius, en tid av teologisk rationalism.

– Man trodde att kristendomen kunde framställas som förnuftig på människors villkor. Kierkegaard invände mot det. Att Jesus är både Gud och människa är en paradox och inget som människan själv kan tänka ut. Vi måste tro det som uppenbarats och som ligger bortom vad som kan bevisas. Gud söker människor som i längtan sträcker sig mot honom utan otvetydiga bevis.

Jag undrar om det betyder att Kierkegaard skulle ha varit emot vår tids apologetik. Roys svar är dubbelt. Han kan se ett värde i att argumentera mot ateism och öppna upp dess slutna världssystem. Samtidigt menar han att det finns en gräns som apologetiken inte ska gå över. – Kierkegaard ser det som lyckligt att trons sanning inte kan bevisas objektivt. Det tvingar fram sidor av vår mänsklighet som annars inte skulle komma fram. Färdiga bevis berövar en människa sin personliga gudsrelation och inre mognad. Apologetiken får inte ta över med argument där mottagarna själva behöver gå vidare med allt de är och bär på. Tron är för Kierkegaard bäst när den går på vattnet, utan fast mark under fötterna.

Jag frågar Roy om man ändå inte kan tala om Kierkegaards filosofi som en form av längtans apologetik. Han håller med om det:

– Kierkegaard är filosof. Han argumenterar. Målet med hans framställningar är att hjälpa andra att upptäcka hur kristen tro är svaret på det sant mänskliga.

Roy beskriver vidare hur valen är avgörande för Kierkegaard. Varje människa måste fatta dem utan på förhand givna garantier.

– Bekräftelsen på om vi gjort ett gott val kommer först efteråt och blir till en inre visshet.

Att förverkliga sin mänsklighet

Søren Kierkegaard är känd för att ha talat om de tre stadierna eller sätten att förverkliga sin mänsklighet: det estetiska, etiska och religiösa stadiet. Det första stadiet, det estetiska, betecknar en livsstil med målet att öka sin sinnliga njutning och minimera livssmärtan.

– Kierkegaard beskriver lockelsen i det, men också dess begränsning. Mitt i allt välbefinnande slår plötsligt tomheten och ångesten till. Det beror enligt Kierkegaard på att det finns en hel sida av tillvaron som inte fått utvecklas hos ’estetikern’ – den andliga. Ångest kommer alltid ur det okända, snarare än det konkreta.

Men är det då en hjälp att välja det etiska stadiet? undrar jag.

– Det är en bit på vägen. Etiken lyfter det ändliga och ger det ett värde. Etiken visar på varför våra val har mening och betydelse.

– Men för Kierkegaard räcker ändå inte det?

– Nej, etiken är inte empirisk och verifierbar med vetenskapliga metoder. Man kan välja att vara nihilist och tro att kategorierna gott och ont inte finns överhuvudtaget. Dessutom för man in skulden i bilden så snart man börjar tala om etik. Det finns i det etiska stadiet således en drivkraft att komma vidare mot det religiösa stadiet, som är det tredje och sista. Det är först när vi genom tron bejakar också den andliga sidan av oss själva och får en relation till Kristus som vår mänsklighet förverkligas. Eftersom kristendomen och den mänskliga naturen är skräddarsydda för varandra kan människan läkas i det religiösa stadiet.

När jag lyssnat till Roy har jag kunnat ana Søren Kierkegaards pastorala känslighet. Jag undrar på vilket sätt hans tankar kan vara till tröst för oss i dag?

– Kierkegaard hjälper oss att inte få panik. Tvivel och ovisshet är för honom inget onaturligt, utan en del av kristenlivets villkor. Vi behöver det för att kunna tro. Det andliga livet går upp och ner, men vi ska hålla fast vid vår förtröstan och leva i bönen och Ordet så kommer vi igenom tvivlen.

På liknande sätt berättar Roy att Kierkegaard resonerar i fråga om synden.

– För Kierkegaard handlar synden djupast sett om det som är förtröstans motsats – förargelsen, att inte älska Gud och vilja ha en relation till honom. Kierkegaard ser värdet av att bekänna samma synd upprepade gånger i livet. Efterhand som vårt andliga liv mognar får vi se fler dimensioner av ett syndigt mönster. Då kan det vara på sin plats att bekänna på nytt. Gud arbetar så med oss. Evigheten har tålamod med oss som är i timligheten och vår utveckling. Det tålamodet hjälper oss att upptäcka mer av hur stor försoningen är.

Jag har samtalat med Roy en längre stund och märkt hur både Søren Kierkegaards livsöde och tänkande berört mig. Han är en filosof som väcker känslor. Kierkegaard tröstar och korrigerar såväl som förbryllar och provocerar. Jag kan förstå varför Roy aldrig tycks sluta att intressera sig för den han var och för det han upplevde, tänkte och skrev.

Markus Hector, Malmö