De som åker och Besöker sitt forna hemland vill som regel få tid med sin familj och sina vänner. Min resa till mitt gamla hemland Eritrea hade ytterligare två anledningar. Den ena var att ta emot de böcker som jag i förväg hade skickat. Den andra var att samla material till en kommande bok om den lutherska kyrkans framväxt i landet.
Min känsla före avresan var att jag skulle möta en isolerad evangelisk-luthersk kyrka. Det var inte mycket man hade fått höra från kyrkan eller kunnat läsa i missionstidningarna. Jag vet att missionssekreterarna för EFS respektive ELM-BV flera gånger försökt besöka landet och kyrkan, men fått avslag på sina visumansökningar. Den aktuella information jag hade om ELCEr (EvangeliskLutherska Kyrkan i Eritrea) var därför väldigt begränsad. Det kändes som att det var i blindo jag reste till min gamla kyrka i mitt forna hemland.
Därför var det en stor glädje för mig att få träffa både kyrkans ledning och personalen på kyrkans kontor. Jag möttes av en glad stämning. Alla var tillmötesgående, hjälpsamma, vidsynta och gästvänliga. Sista veckan deltog jag i det månadsmöte som kyrkan höll på sitt huvudkontor och där fick jag också framföra hälsningar från Sverige.
Efter ett möte med kyrkans president, den mycket anspråkslöse qeshi1 Yosef Araya, och dess generalsekreterare, ato2 Temesgen Berhane, fick jag veta att kyrkan i Eritrea håller på att söka sig inåt för att hitta sin ”lutherska identitet”. Det är den inte ensam om att göra. Flera afrikanska lutherska systerkyrkor gör detsamma. Av den anledningen har de afrikanska kyrkoledarna haft några gemensamma konferenser. Den senaste var i Uganda då man samlades kring temat: ”Vad betyder det att vara en bekännande luthe ran i Afrika i dag?” Bakgrunden till konferensen var de väckelseströmningar som fi nns på den afrikanska kontinenten.
Nya kyrkor och nya döpta Det var glädjande att få höra presidenten entusiastiskt berätta för mig om kyrkobyggnader och andra fastigheter som de håller på att uppföra och planerar att bygga. Qeshi Yosef ville gärna visa några av dem och vi åkte därför ut på resa genom landet. Först besökte vi Adi Guadad, där man bygger en stor kyrka på mark skänkt av en församlingsmedlem. Samma församlingsmedlem har dessutom skänkt 250 000 Nq (ca 45 000 svenska kronor) till kyrkbygget och lovat att ge ytterligare 50 000 Nq till verksamheten. Församlingen består av cirka 70 medlemmar.
Nästa besök gjorde vi i Fawlina, en by med cirka 400 innevånare, varav 90 % är kunamaer, resten tigrinjatalande. De kristna i byn uppgår i dag till ungefär 150 personer. 2008 döptes åtta barn och året innan 36 personer på en dag, berättar qeshi Yosef. Här har varken funnits någon ortodox eller katolsk kyrka och inte heller någon moské. Den kyrka som nu håller på att byggas är den första helgedomen i sitt slag. Kyrkans president vill skicka en hälsning till alla missionsvänner i Sverige med ett önskemål om en kyrkklocka. Församlingen skulle verkligen behöva en. Tänk er en kyrkklocka som ljuder vida omkring som ett tecken på kontinuitet mellan missionens och kyrkans gemensamma uppdrag – att sprida evan geliet till alla folk!
Glöm oss inte!
Efter detta gick färden mot Shamboqo och redan på avstånd kunde vi se en vitkalkad kyrka. Våra tankar gick då osökt till våra kära vänner, PerGunnar och Ingrid Hjalmarsson, som har gjort en enastående insats i Kunama efter landets självständighet.
I Barentu, som vi också besökte, träffade vi prästerna från Gash Barkadistriktet. De hade en hel del att prata med presidenten om inför den stundande årliga synoden. Mötet blev trevligt, men samtidigt smärtsamt. De känner sig inträngda i ett hörn av den växande tigrinjatalande befolkningen. Som kontraktsprosten qeshi Solomon Isaias uttryckte saken: ”Vi känner oss som föräldralösa barn.” Och vidare: ”Vi är besvikna på svenskarna. De har glömt bort oss!”
Låt oss inte glömma bort missionslandet Eritrea och dess befolkning i våra böner.
Alazar Menghestu, präst, Örebro