Så har ELMs årsmöte hållits igen – i år för 103:e gången. Folk från norr, syd, öst och väst samlades i Kristianstad och det märktes att det fanns förväntan i luften.
ELMs årsmöteshelg inleddes med en god predikan av Anders Göth där han visade på hur vi, oavsett hur det känns i oss, får hålla fast vid Jesus. Han är den ende som håller genom hela livet. Fredrik Smetana fortsatte med ett inspirerande föredrag på temat: ”Gemenskap som når människor”. Vi är kallade att berätta om vem Jesus är och vad han gjort. Att nå människor i vårt eget land är minst lika utmanande som att missionera utanför Sveriges gränser. I glädje och kärlek får vi be om en ny vilja, en ny nöd för människor i Sverige. Kvällen avslutades med en lovsångsstund som hölls av ungdomar från ELF-kapellet i Kristianstad. Ungdomarna gick sedan ut på stan med Pannkakskyrkan.
Lördagen inleddes av en predikan av Jan Jämstorp. Därefter var det dags för Christer Unosson, som blev vald till förhandlingarnas ordförande, att öppna årsmötet 2014. Jag tycker alltid det är lika mäktigt när vi sjunger ”Med Gud och hans vänskap” i inledningen. Sången får mig att tänka på Rosenius. Han skulle ha varit med. Jag tror han hade varit glad, inte över att vi sjöng just den sång som han skrivit, utan över att få se alla klämma i från tårna: ”O Jesus, bliv när oss, bliv när oss alltfort, och sköt och oss och bär oss, som alltid du gjort. Ja, amen, din trohet ska leda oss fram. Lov, pris, tack och ära, vår Gud och vårt lamm!”
Årsmötesförhandlingarna var en blandad kompott av ekonomiska redovisningar, budget och missionsrapporter från Sverige och utlandet. Återigen underströks det hur viktigt det är att ge pengar till verksamheten. Vi säger ja till en budget på årsmötet och då lovar vi också att ansvara för gåvogivandet det kommande året. Kanske är det dags att ta ett rejält tag i kragen på oss själva och verkligen göra det?!
Lördagskvällen avslutades med fest på Åhus Missionsgård där vi fick bekanta oss mer de blivande missionärerna, Jan Ulrik och Ann-Charlotte Smetana, som i slutet av sommaren åker till Peru. Tänk att en familj har tackat ja till Guds kallelse! Jag fylls av glädje när de spontant berättar om varför de kan och vågar resa ut.
Söndagen firades högtidligt med högmässa och missionärsinvigning. Sven Hammarberg predikade om Elia som var trött, utmattad och frustrerad. Frågan ställdes även till oss – är vi trötta och utmattade? Håller vi på att ge upp och överge Gud? Många gånger kan det nog vara så, tänkte jag där jag satt. Jag vet själv hur lätt jag har för att tappa modet. Känslor och tankar börjar äta upp mig inifrån och jag undrar var Gud har tagit vägen, varför han inte hör mig eller kanske ännu mer – varför han inte svarar. Det är full storm i mitt inre och jag fattar inte att Gud, precis som för Elia, finns i den stilla susningen.
Eftermiddagsprogrammet inleddes med att Jonny Bjuremo predikade om att bli bogserad upp av Jesus. Han betonade att vi verkligen är älskade och efterlängtade av honom. Det finns något magiskt i de orden ”älskad och efterlängtad”. Det händer något med oss när vi hör dem. Vi känner oss trygga. Tänk att vi är älskade och efterlängtade av Gud, det kan ingen ta ifrån oss!
Missionärsinvigningen av familjen Smetana var högtidlig. Jag tror jag vet ungefär hur de kände när de stod framme på scenen och fick svara på frågorna, jag har en gång själv stått där. De har en spännande resa framför sig. Många avslut och avsked den närmaste tiden innan det är dags att bege sig ut. De fick minnesord som de får ta fram, memorera och luta sig mot under sin missionärstjänst i Peru. Och sedan det bästa – de fick ta emot Herrens välsignelse!
Det fanns en röd tråd genom hela helgen. I alla samlingar nämndes mission på olika vis. Det gjorde mig glad. Att sprida Guds kärlek vidare till alla människor, det är det vi är kallade till.
Lina Jämstorp, Kristianstad