Att älska sig själv, ta hand om sig själv, ta vara på den man är – det är teman som jag inte tycker är särskilt framträdande i kristen undervisning. Det talas mycket mer om att man ska offra sig, sin tid och sina pengar för andra. Det ses som en dygd att alltid sätta andras behov före sina egna. Den gyllene regeln i Bibeln som säger: ”Älska din nästa som dig själv” blir mest betonad i den första delen: ”Älska din nästa.” Det är som att det förutsätts att jag redan älskar mig själv för mycket så att jag inte behöver tänka så mycket på det utan i stället kan inrikta mig på min nästa.
Visst är det fint att sätta andras behov före. Visst är det viktigt att offra tid och engagemang för medmänniskor. Det ska vi och det vill vi ju också göra då vi har fått så mycket av Gud att ge vidare. Ändå är jag rädd att det lätt blir missuppfattningar som kan förstöra väldigt mycket. Vi är många som känner oss duktiga och bekräftade för det vi gör. Vi har lärt oss att vi blir omtyckta då vi presterar. Kanske vi också tycker mer om oss själva när vi presterar än när vi inte gör något. Annars kommer lätt en gnagande känsla av onytta.
Om man är en ambitiös och plikttrogen person blir det lätt obalans. Hela livet och all kraft kan gå åt till att försöka leva upp till egna och andras förväntningar och till att mer eller mindre omedvetet rent av försöka göra Gud nöjd.
Att alltid ge av sig själv leder till utmattning om de egna behoven inte fylls på. Att ständigt vara trött gör att man blir en irriterad, frånvarande, småsur, småelak och känslokall människa. Glädjen och inspirationen försvinner. Relationerna i familjen blir ansträngda. Därför skriver Tomas Sjödin i sin bok Det händer när du vilar: ”Att vila är att ta ansvar för det enda som till sist är värt något. Att vila är att älska sina närmaste. Att vila är att skapa rum för kärleken.”
I mitt arbete möter jag människor som levt över sina gränser och hamnat i utmattning. Alltför ofta är det som om människor i dag förväxlas med maskiner. Ständig perfekt produktion utan känslor. Jag ser att detta i olika grad också finns i kristna sammanhang. Det blir lätt så mycket som ska klaras av och fixas. Man vill så mycket … Men det viktigaste med kristen verksamhet borde väl vara att vi som vill vara kristna får påfyllning så att vi kan vara Jesus-människor i vardagen?
Jag kan inte ge något som jag inte själv har. Hur ska jag kunna älska min nästa om jag inte kan älska mig själv? Jag behöver näring först. Jag och Jesus först. Sedan det andra! Som man brukar säga i säkerhetsinformationen på flygplanen: Vid eventuell nödsituation, sätt själv på dig syrgasmasken först, hjälp sedan de andra …
Att vara människa innebär att vi ibland känner trötthet. Det är en signal om att vi behöver sakta ner, vara onyttiga, slappa, söka vila, söka stillhet, avskildhet, sova … De signalerna ska vi lyssna till.
Vi ska också noga överväga vilka åtaganden som ska få ta plats och tid i våra liv. Det bör vara uppgifter som hör ihop med våra gåvor och talanger för då är det mer troligt att det kommer en lätthet och glädje i arbetet. Vi behöver välja och välja bort för att också skapa tid för, och värna om, den viktiga vilan. Det betyder att vi behöver säga nej ibland även till sådant som är roligt och behjärtansvärt.
Jag känner ibland att jag inte räcker till. Men vem har fastställt hur mycket en människa ska räcka till för? Tomas har i sin bok formulerat ”Sjödins trossats”: Man behöver inte räcka till. Det räcker att man finns till. Allt utöver det är en bonus.
Så enkelt är det faktiskt. Jag är redan älskad av Gud för den jag är. Inte för vad jag gör. Jesus har köpt mig fri från prestationsbaserad självkänsla. Gud är redan nöjd med mig. Jag är värdefull, dyrbar och tillräcklig bara genom att finnas till.
Hanna Waldemarson, fru, mamma och fysioterapeut, Norrköping