Fortfarande på 1960-talet var det en självklarhet i Svenska Kyrkan, liksom i de flesta närbesläktade lutherska kyrkor, att den som inte var konfirmerad inte heller kunde delta i själva kommunionen (alltså ta emot nattvardens bröd och vin).
Fortfarande på 1960-talet var det en självklarhet i Svenska Kyrkan, liksom i de flesta närbesläktade lutherska kyrkor, att den som inte var konfirmerad inte heller kunde delta i själva kommunionen (alltså ta emot nattvardens bröd och vin).
Under 1970-talet spred sig seden att barnen började följa föräldrarna fram till altarringen, även om de inte kommunicerade, och under 1980-talet blev det allt vanligare i kristna familjer att barn började kommunicera. På 1990-talet blev seden med barnkommunion praxis i allt fler församlingar, även om det finns många församlingar där seden inte praktiseras och många kristna familjer där barnen inte ”går till nattvarden”, innan de är konfirmerade.
En så drastisk förändring som denna ger naturligtvis upphov till ett antal frågor: När skedde förändringen? Varför skedde den? Kan den motiveras bibliskt? Där barnkommunion förekommer – hur bör den gå till?
När kom förändringen?
Den minst viktiga frågan är kanske när förändringen skedde, men det är tydligt att frågan började aktualiserades i Sverige på 1970-talet. En av de få böckerna i ämnet utkom 1971. Den heter Barnen och nattvarden (Verbum) och är skriven av Carl Henrik Lyttkens. Lyttkens bok visar bl.a. att det inte handlar om ett isolerat skeende i Sverige. Samma tendenser kan urskiljas i många andra länder. Danmark t.ex. låg långt före Sverige i denna utveckling.
Varför skedde förändringen?
Under mitten av 1900-talet gick en ”nattvardsväckelse” över stora delar av världen. I många länder ökade antalet nattvardstillfällen drastiskt.
Att antalet nattvardstillfällen har ökat i de flesta församlingar i Svenska Kyrkan under 1900-talet är naturligtvis positivt. Samtidigt innebär det att den praktiska frågan aktualiseras allt oftare för kristna barnfamiljer: Hur gör man vid nattvardsgångar? Skall barnen sitta kvar ensamma i bänken – kan de följa med fram utan att kommunicera – skall även barnen få ta emot nattvarden, även innan de konfirmerats?
Genom att antalet nattvardstillfällen ökat, har den teologiska frågan blivit akut: Vad talar för resp. mot att barnen, när de själva önskar det, får ta emot nattvarden?
Argumentation utifrån Bibeln
I de österländska kyrkorna praktiserar man inte bara barnkommunion, utan även spädbarnskommunion. Prästen ger det nydöpta barnet en brödbit, som doppats i vinet, med hjälp av en sked. Seden att nydöpta barn kommunicerade, kan förmodligen beläggas redan från 200-talet (Lyttkens, s. 30 f). Däremot är matning med sked förmodligen ett senare påfund.
För egen del har jag svårt att förstå poängen med spädbarnskommunion – vilket behov fyller nattvarden för barnet? Det har redan del i dopets nåd! Nattvarden är en måltid för syndare, för att styrka oss under vandringen, och förutsätter någon form av syndamedvetande och självprövning (mer om detta nedan).
Dessutom ser jag inte heller någon poäng med barnkommunion i sig, alltså att ensamma barn går till nattvarden.
Den relevanta frågan är snarast om vi skall praktisera familjekommunion eller ej. Det handlar alltså om när barn följer sina föräldrar eller släktingar till nattvardsbordet. Frågan kan formuleras så här: Kan ett döpt barn, som så önskar, få ta emot nattvarden tillsammans med föräldrar/ vårdare (och syskon)?
Gentemot detta har man, inte minst i lutherska sammanhang, anfört ett ord från 1 Kor. 11: ”Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren.” Utifrån detta har konfirmationen länge, men inte alltid, varit ett krav för tillträde till nattvardsbordet. I 1942 års handbok sade prästen vid avslutningen av konfirmationsakten: ”Från denna stund äger ni, med församlingen, tillträde till Herrens heliga nattvard.”
Frågan är bara, om kravet på konfirmation för att få tillträde till nattvardsbordet är en rimlig uttolkning av detta bibelord. Konfirmationen i sig är ingen biblisk ”ordning”, utan snarare en god gudstjänstform, som successivt växt fram i olika kristna kyrkor.
Vad jag förstår handlar bibelstället främst om att man behöver hantera nattvarden med tillbörlig ”respekt” och ”andakt” utifrån sin ålder och sina förutsättningar, inte om att man måste ha uppnått en viss intellektuell mognad eller nivå. Om man överbetonar den intellektuella aspekten blir en tragisk konsekvens t.ex. att barn och vuxna med grava utvecklingsstörningar i princip aldrig kan få ta emot nattvarden!
Det som är den grundläggande förutsättningen för tillträde till nattvardsbordet är, ända sedan apostlarnas tid, att man är en lem i Kristi kropp, dvs. en döpt och troende kristen. Det som 1 Kor. 11 hjälper oss att förstå är att man inte bör ta emot Herrens kropp och blod förrän man kan förstå, ”urskilja”, vad nattvarden handlar om.
Hur ”prövningen” skall fungera, kan nog variera i olika tider och kulturer. Vi svenskar har en god tradition att bygga på i form av skriftermål (nattvardsförberedelsen), inte minst prästens skriftetal (bibelutläggning). När skriftermålet fungerar på ett gott sätt, kan det hjälpa både stora och små med den nödvändiga prövningen.
Hur bör vi hantera familjekommunion?
För egen del menar jag inte att barnkommunion, eller snarare familjekommunion, är en nödvändighet. Inga barn (eller vuxna!) skall tvingas till nattvarden. Däremot är det positivt om även de barn som inte kommunicerar kommer fram till altarringen och blir välsignade!
Själv tycker jag dessutom att det är naturligt att döpta barn som nått skolåldern, och som vill följa sina föräldrar till nattvardsbordet, också skall få göra det.
Hur man i praktiken skall hantera detta behöver avgöras i samråd mellan församlingsprästen och föräldrarna. Prästen skall inte tvingas till något som går emot hans samvete och en god ordning i församlingen, medan han å sin sida behöver vara lyhörd både mot barnen och deras föräldrar.
Rent praktiskt brukar de flesta barn antingen kommunicera på vanligt sätt eller genom att få en oblat i handen och sedan doppa i kalken (s.k. intinktion). – Det vanliga sättet att ta emot nattvardsvinet (genom att dricka ur en gemensam kalk) är att föredra, enligt min mening, men vad gäller just barn kan intinktion vara en god och praktisk ordning.
Barnen behöver också ha en grundläggande undervisning om nattvarden innan de börjar kommunicera. Ofta är det när barn nått 7–8-årsåldern som de börjar uttrycka en önskan om att få delta i nattvarden. (Kanske borde vi ta upp en debatt kring konfirmationsåldern på nytt?)
Jag är alltså övertygad om att Jesu ord, ”Låt barnen komma till mig, och hindra dem inte”, också är tillämpliga i nattvardens sammanhang. Samtidigt gäller också ordet i 1 Kor. 14, att Gud inte är oordningens Gud, utan fridens.
Att finna en god balans i detta är inte lätt men viktigt. Samtidigt gäller det för allt pastoralt arbete i våra församlingar, att det behöver utföras med omsorg, kärlek och vishet. Men vishet har ju Gud lovat att ge till dem som ber om det! (Jak. 1:5.)
Rune Imberg rektor, FFG, Göteborg