Fler syndare i missionshuset

Hon sitter på bakersta raden. Omkring henne sprider sig en lukt av något. Det kan inte helt avgöras vad, men tvål är det inte! Under predikan snarkar hon högljutt och då samlingen är slut går alla förbi henne, nickar försiktigt och tar sig sedan snabbt vidare för att samtala med dem som de trivs tillsammans med. Damen med den märkliga lukten försvinner med sina påsar som innehåller en udda samling av ägodelar. Efter att hon gått hörs en anmärkning om att hon nu har förstört ännu en stol med sin lukt … den kan ju inte användas igen. Ingen känner henne riktigt och kanske ingen heller har lust att lära känna henne. För då blir man ju smutsig, antingen på ena eller andra sättet.

Har detta hänt i ett ELM-missionshus? Har en människa med behov av gemenskap fått sitta där utan att någon kommit fram till henne? Jag vet det inte, jag har inte varit ute och undersökt det så det får bli en fråga till självrannsakan – inte för alla de andra som kommer till våra samlingar, utan för mig själv.

SPF-missionshus?

När jag tar färjan till Bornholm, där jag bor, möter jag ofta en stor lastbil på bildäck. Ur den kommer en doft som får mig att förstå att grisar är på väg över till ön! Utanpå bilen står det SPF som betyder Specifik Patogenfri, dvs. grisarna är fria från vissa grissjukdomar. Därinne i lastbilen med luftkonditionering befinner sig små grisar som är fria från sjukdomar – då de inte varit i kontakt med en värld som kan smitta dem. De ska snart in i ett stall där det inte heller finns något som ska kunna smitta dem och så småningom hamna som en sund stek på våra tallrikar.

Hur är det då med oss? Tillhör vi en gemenskap som det står SPF utanpå – där vi inte kan komma i kontakt med den smitta som finns utanför? Vi är bra på att citera för varandra att vi inte ska slå följe med ”denna världens barn” eftersom de kan leda oss vilse. Det är sant och riktigt och en god förmaning. Men lika bra är vi kanske inte på att praktisera Jesus sätt att ta emot syndare. Han såg rätt igenom alla lukter och klädstilar och lät utstötta komma nära sig. Några rörde vid honom – ja han blev smutsig av den här världen.

När jag gav denna artikel rubriken: ”Fler syndare i missionshuset” ville jag med det antyda risken för oss att sluta i en subkultur där vi är rädda för att bli smutsiga och där vi konstant påminner varandra om hur bra det är att vi inte är som han som sitter på bänken … (läs Lukasevangeliet 18:9–14).

Vi kan utifrån Jesus ord och gärningar inte komma fram till något annat än att han vill barmhärtighet och att vi, som hans barn, ska praktisera den. Jesus kom för att sträcka sig ut mot syndare, och det oavsett vilket samhällsskikt de kom ifrån. Detsamma vill han att vi ska göra.

Kyrkan – ett märkligt ställe

På det hela taget är kyrkan en märklig plats eftersom den är för alla! Jag behöver faktiskt inte ens tro för att komma in i kyrkan. Jesus möter mig där och kallar mig till tro. Tron är inte ett villkor för att få komma in.

En kristen gemenskap är något för alla människor. Det är väldigt viktigt att komma ihåg att Jesus faktiskt inte stöter ut någon och att låta sig själv utmanas av den inställningen. Djupt inom oss ligger nämligen önskan att göra det lite bekvämt för oss – och umgås med dem som vi delar intressen med och som vi tycker om. Vi vill inte bli smittade av andras liv, utan ha det så där ’SPF-aktigt’.

Men i gemenskapen kan det som sagt vara stora skillnader på oss. I en församling finner vi människor som vi kanske inte hade sökt gemenskap med om det inte var för just detta att vi delar tron på Jesus. Vi kan ha perioder i våra liv då vi tar emot mer av gemenskapen än vad vi ger tillbaka till den. Det kan vara livsomständigheter som gör att vi behöver hjälp. Sjukdom, både fysisk och psykisk, sorg, familjekriser … (fortsätt själv listan) kan göra att vi bara behöver få vara med och inte göra så mycket. Några dras med livslånga krämpor och kamper som gör att livet gestaltar sig annorlunda än för många andra.

Extra nådeskrävande

För att nu vara helt ärlig: våra skillnader utmanar oss. Jag mötte ett uttryck i en bok som talade till mig: extra nådeskrävande människor. Det betecknade människor som på ett särskilt sätt behöver nåd och fördragsamhet från sina medmänniskor. Det kunde röra sig om ett livsmönster, om ett visst socialt beteende eller om en bakgrund som drog mörka skuggor in över den nuvarande vardagen.

Nästa fråga blir då: Hur ställer jag mig gentemot mitt extra nådeskrävande trossyskon? Tackar jag Gud för att mitt liv inte är fullt så eländigt eller sätter jag mig ned och pratar med honom eller henne? (Dessvärre är det ofta gott om plats att sitta just där.)

Jesus kallar oss att komma i kontakt med dessa människor. Ingenstans i Bibeln bejakas gruppmentalitet eller att man utesluter de svaga och nödlidande. Jesus är tydlig i sin undervisning och praxis; ingen främmande, ingen prostituerad, ingen sjuk eller oren – fortsätt själv listan – är förbjuden tillträde till Guds rike.

Vi kan fråga varandra om vi kan vår troslära, om vi kan vår bibliska historia, om vi tillhör den bibeltrogna falangen i, som i mitt fall, danskt, i ert fall svenskt, kyrkoliv. Vi kan klappa varandra på ryggen och svara rätt på alla frågor om lära och tillhörighet. Men om alla de vackra orden inte får betydelse för det liv vi lever förblir de bara ord. Jesus kärlek till oss är inte teori. Under påsken fi rar vi att den blev till praktik! Jesus död för oss är en verklig handling! Vi tillhör inte en Gud som är kroppslös, utan en som blev människa för att kunna nå människor. Gud sänder sina barn ut till människor för att de ska kalla på dem som Jesus önskar att umgås med: riktiga syndare. Vi hamnar i riskzonen för att bli smutsiga och på allvar tvingas se den mörka verkligheten i våra länder. Men låt oss nu i Jesus namn gå ut och bli lite nedsmutsade – det är det som Jesus kallar oss till.

Helene Koefoed-Jespersen, familjekonsulent och missionssekreterare för ELM Danmark. artikeln är en översättning från Liv i Troen 5/2014.