Tankar i uppbrottstid

1989 kom Gunnel Gustavsson som lärare till svenska skolan i Nyanza, Kenya. I maj 1997 fick hon ansvar för missionens kassa och bokföring samt administration av biståndsprojekt. Fr.o.m. januari månad sköter Gunnel dessa uppgifter från en ny arbetsplats närmare den Evangelisk-Lutherska Kyrkans huvudkontor och Kisii stad med bank och myndigheter. Här berättar hon hur det var att flytta de sex milen från Matongo till Itierio.

1989 kom Gunnel Gustavsson som lärare till svenska skolan i Nyanza, Kenya. I maj 1997 fick hon ansvar för missionens kassa och bokföring samt administration av biståndsprojekt. Fr.o.m. januari månad sköter Gunnel dessa uppgifter från en ny arbetsplats närmare den Evangelisk-Lutherska Kyrkans huvudkontor och Kisii stad med bank och myndigheter. Här berättar hon hur det var att flytta de sex milen från Matongo till Itierio.

Det är en varm och – för ovanlighetens skull – regnfri eftermiddag på Matongo. Det börjar bli januariväder igen men vi får väl se hur länge det varar.

Vad gör man då en eftermiddag som denna, när man börjat plocka ner saker från hyllorna och lådorna i skrivbordet är tömda? Varför hamnar så mycket ”kan-vara-bra-att-ha” i lådorna? Det blir ju ändå oftast så, att man kastar bort det till sist. Kastas eller inte kastas – det är frågan, så här i flytt- och röjningstider. Det vi har haft i fyra förråd, tre klassrum och tre bostadshus ska nu in i två förråd och en bostad. Vi håller alltså på att lämna Matongo. Om det blir för kortare eller längre tid, kan vi inte veta. Mungu anajua – Gud vet. Hur som helst kan vi inte ha allt kvar utan måste på olika sätt göra oss av med möbler, husgeråd, dukar, gardiner, lampskärmar, bildäck, takräcken, glasrutor, spikar m.m. m.m.

Att bli av med saker och ting är inte svårt. Det räcker att viska ut över tomten, så är där genast folk som vill köpa, helst billigt. Men att avgöra vad som ska sparas, säljas, ges bort eller kastas är inte lätt. Vi ska ju inte göra av med något som vi kan komma att behöva… Ännu fler hör av sig, om de hör att vi delar ut lumpen. Det vi sparat, för att det kan vara bra att ha, ser folket här ett ännu större värde i än vi. Att slänga något vore i deras ögon skamligt. De har en otrolig uppfinningsförmåga, när det gäller att återanvända saker och ting. Bildäck kan bli sandaler och innerslangar slangbellor. Konservburkar blir oljelampor.

Som boende på Matongo och som diversearbetare i missionen har jag försökt göra något åt röjningen. Det blir lite nu och då, eftersom även pengarna måste skötas – jag är ju kassör. Den 24 januari går kontors-flyttlasset till Itierio. Vänstra delen av stora huset ska inredas till kontor. Det blir säkert bra, bara datorn klarar av stötarna de sista milen. Vägen är fin ända till Oyugis nu. Själv ska jag bo i Ökensången, ett hus med fyra rum och kök. Tar med mig lite nya möbler, så kan min nuvarande lägenhet stå som den gör. Vi kan ju behöva sängplatser på Matongo vid olika tillfällen.

Hur känns det då att ”stänga” på en plats där vi bott väldigt länge? Visst kan man säga: ”Vi bo ej här, vi blott här nere gästa.” Efter femtio år är det dags att flytta på sig. Tiderna förändras, strategin måste fullföljas o.s.v. Men vi är ju skapade med känslor och nog frestar det på att lämna en bygd, där vi är accepterade och där vi – alla som passerat under åren – har känt oss välkomna och väl mottagna. Vi lämnar många vänner och inte minst den kristna gemenskapen i den församling som under de femtio åren har delats många gånger, då det kommit till nya predikoplatser. Vi lämnar våra trotjänare som arbetat och hjälpt oss. De har alla bistått oss i olika situationer och varit goda lärare i hur livet fungerar här.

I sju och ett halvt år har jag varit Matongo-bo, och mycket har hänt under de åren. Trots att livet som missionär bjuder på många avsked, blir man aldrig vand vid dem. Under 1997 har jag sagt adjö till mina elever och sen till min amerikanska granne och är nu ensam missionär på övre delen av stationen. Sådant har hänt förr, men man har nog ändå i regel väntat på någon som skulle komma ut, vilket vi inte gör nu. Men – ensam är jag inte; jag har ju gemenskap med Fadern, Sonen och Den Helige Ande.

Vad innebär då en flytt till Itierio? Ja, det vet jag ju inte men man kan alltid ha sina funderingar: att komma närmare stan och stora vägen, att komma närmare grannar och kyrkans huvudkontor, att förhoppningsvis komma till fungerande telefon och fax, att få möta mer engelska än swahili. Jag kommer att få bära in vatten från tanken. Jag kommer att få ny hushjälp, få träffa nya människor, möta nya utmaningar o.s.v. ”Var skiljeväg i livet har sin löftesstjärna fått. Nya plikter, nya strider men ock ökat nådesmått.”

Detta är alltså vad jag pysslar med i januari. Det ska skrivas ekonomiska rapporter och göras bokslut, men detta får vänta tills kontoret är i ordning på Itierio.

Gunnel Gustavsson

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan