Försoningens tjänst

Kristus lät sig fängslas, korsfästas, dödas och uppstod från de döda för att ge oss den sanna friheten, i vilken vi äger nåden att få leva och tjäna varandra.

Ett av bibelns grundläggande teman kan sammanfattas i uttrycket försoningens tjänst.

I Paulus andra brev till församlingen i Korint beskrivs denna tjänst på ett utförligt sätt. Ett av de mest centrala avsnitten har vi i det femte kapitlet:

Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud, 5:19‒20.

Brevet handlar i stor utsträckning om det nya förbundets tjänst och den kan med rätta kallas för den härliga tjänsten. Visserligen beskrivs denna tjänst inte som särskilt enkel och tilltalande. Tvärtom är den utsatt för förtal och lidanden. Paulus är faktiskt mycket detaljerad i sin beskrivning av vad han har fått utstå för evangeliets skull. Vi får se in i apostelns liv med dess glädje och sorg, förhoppningar och besvikelser. Men det är en härlig tjänst p.g.a. Uppdragsgivaren. Han står bakom och ger mandat, kraft och frimodighet också när det upplevs hopplöst. Aposteln är Jesu Kristi slav, tjänare och vittne. Det är Guds uppdrag som förverkligas genom aposteln och i förlängningen genom Guds församling. Beroendet av Herren är så påtagligt för aposteln Paulus:

En sådan tillit har vi till Gud genom Kristus, inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv, 3:4‒6.

Diskvalificerad, upprättad och skickliggjord det är tre moment som aposteln redogör för och dem skall vi stanna inför och försöka belysa:

 

DEN FÖRLORADE FÖRMÅGAN: BUNDEN I SYNDEN

”Och Gud såg att det var gott!” Dessa ord upprepas flera gånger i 1 Mos. 1, där det beskrivs hur Gud skapade himmel och jord. En evig och sann Gud, omätlig i makt, vishet och godhet, skaparen och uppehållaren av allt, både synligt och osynligt, konstaterar att allt var gott. Vilken underbar situation och relation det måste ha varit mellan Gud och det han skapat.

Det som finns inbyggt i varje människas längtan och strävan – hoppet om fullkomlighet – har en gång funnits i fullt mått. Innan synden kom in i världen var allt verkligen gott!

Historiens gång vittnar om något motsatt, ondskan i världen. Visst är det märkligt att vi inte har fått bukt med den efter alla dessa århundraden. Erfarenheterna borde ha lärt oss en hel del och fått den att avta. Varför tilltar tvärtom ondskan i folklivet och hos den enskilde?

Bibeln vittnar om vad fallet i synd har ställt till med. Från att ha varit gudstillvänd har människan blivit gudfrånvänd. Det som i verkligheten är gott kallar vi ont, och omvänt. Detta är den förlorade förmågan! Du och jag har fötts in i världen, inte som Guds vänner, utan som hans fiender. Arvsynden är ett faktum som visar sig i verksynd: …alla människor… föds med synd, d.v.s. utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud och med ond begärelse. Denna ärvda sjukdom, denna ärvda skada är verkligen synd, som fördömer och även nu medför den eviga döden för alla dem, som inte blir födda på nytt genom dopet och den Helige Ande (Augsburgska Bekännelsen, art. 1).

Vi bär i tankar och ord på sådant som vi inte riktigt vet hur vi skall handskas med. Vi försöker oftast att täcka över det, lägga på locket, försvara oss och finna ursäkter. För vår egen del kan vi tycka att vi lyckats rätt bra. Får andra människor syn på vår självbehärskning upplever vi inte det som någon nackdel. Men problemet inför en allvetande och helig Gud kvarstår. Allt är ju blottat och uppenbart för honom, och inför honom måste vi stå till svars!

Paulus redogör för detta i Rom. 7:15: ”Jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag”. Bundna i synden och utan valmöjligheter, det är vår situation! Skall vi tala om val och förmåga, så är det inom syndens ramar och herravälde. Det är din och min belägenhet.

Det handlar inte om intelligens och förmåga att ta till sig kunskap. Paulus är själv ett lysande exempel på detta. Han måste ha varit en mycket begåvad man med bästa tänkbara akademiska utbildning. Här rör det sig om livsattityd. I Fil. 3 redogör han för sitt liv: för ett förr och ett nu. ”Om någon menar att han kan förlita sig på yttre ting, så kan jag det ännu mer”, 3:4. Så räknar han upp alla sina kvalifikationer, framför allt i sitt religiösa liv som farisé. Efter mötet med den uppståndne Herren konstaterar han om sitt gamla liv: ”Allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull”, 3:7.

Att vara under lagen – bunden i synden – är en fruktansvärd träldom. Den förlorade förmågan – har du insett och erkänt den? Är du överens med Paulus när han säger: ”Inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand?” Oftast behöver Gud arbeta länge och med stort tålamod ibland oss för att detta skall bli en sann insikt och bekännelse. Självkännedomen är behövlig och nödvändig. Annars uppstår aldrig något behov av evangelium!

 

DEN ÅTERVUNNA FÖRMÅGAN: FRIHETEN I KRISTUS

Gud vare tack, det finns en ny förmåga. Den kommer från Gud själv och han vill så innerligt gärna dela med sig av den till alla som saknar densamma. Den uppenbarade hemligheten är Jesus Kristus, Guds Son. Han, sann Gud, som blev sann människa, född av jungfrun Maria, pinad, korsfäst, död och begraven, för att han skulle försona oss med Fadern och bli ett offer, inte bara för arvsynden utan även för människornas alla verksynder. Han nedsteg till helvetet och uppstod verkligen igen på tredje dagen, uppsteg till himlarna för att sitta på Faderns högra sida och regera till evig tid och härska över allt skapat. Han har också sänt den Helige Ande, för att helga oss och åt oss förmedla denna frälsningens gåva, uteslutande av nåd, för Jesu Kristi skull.

Vi som inte har förmåga att rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, meriter och gärningar, förklaras rättfärdiga för Jesu Kristi skull genom tron. Paulus vittnar: ”Därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron”, Fil. 3:8b‒9.

Sådan är friheten i Kristus. ”Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria”, säger Jesus. Du skall genom evangeliet få vara förvissad om att du är friköpt från allt det som tynger ditt samvete. Din brist, oförmåga och synd. Allt tog Jesus, din Frälsare, på sig. Evangeliet förmedlar en absolution och förkunnar: ”Dina synder är dig förlåtna, för Jesu Kristi skull.” Vem du än är, vad du än har ställt till med (Gud vet och känner allt), så skall du få höra och veta att Jesus så helt och fullt har tagit sig an din sak inför Gud, att du i honom står helig, ren och ostrafflig. Kom ut i friheten! ”Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket”, skriver Paulus i Gal. 5:1.

Du får med frimodighet stämma in i Paulus’ bekännelse: ”Inte att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. Han har gjort oss dugliga.” Detta är den återvunna förmågan friheten i Kristus.

 

FRI, SKICKAD OCH VILLIG TILL TJÄNST

”Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens.” Detta textsammanhang används ofta på ett svärmiskt sätt, d.v.s. det rycks loss från sitt bibliska sammanhang. Många bibelkritiker använder det just mot dem som vill hävda Bibelns auktoritet och ofelbarhet: ”Det är inte bokstaven, bibelordet i sig som är det viktiga, utan tolkningen, upplevelsen, Anden är det primära”, säger man.

Det talas här om två olika förbund. För det första om bokstaven = lag-förbundet, som Gud gav genom Mose. Det kännetecknas av bud och förbud: ”Du skall … du skall inte!” För det andra om Anden = löftets förbund = evangelium. I Gal. 3 redogör Paulus kort och koncist för detta rent kronologiskt. Löftets förbund gavs åt Abraham och lagförbundet åt Mose. Det var inte mindre än 430 år mellan dem. Och löftet föregick lagen! Det är den verkliga poängen: ”Ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare”, 3:17. Lagen gavs för att bli en övervakare fram till Kristus, för att vi skulle förklaras rättfärdiga av tro och inte av gärningar.

Fri, skickad och villig till tjänst! De klassiska orden av Martin Luther kan hjälpa oss att förstå detta:

En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig.

En kristen människa är en tjänstvillig tjänare åt allting och var man underdånig.

I Kristus fullkomligt fri och samtidigt skickliggjord och bunden i hans tjänst. MISSION Människor, bundna under lagen och domen, har rätt till och är i ett skriande behov av evangelium. Om de inte får del av det, genom att lyssna och tro, går de förlorade! Det är därför som missionsuppdraget är så utomordentligt viktigt och angeläget. Det gäller i vårt land, i vår närmiljö, på skola och arbetsplats och ute bland alla folkslag på vår jord. Du är kallad att i ord och handling vittna om Jesus. ”Ve mig om jag inte förkunnar evangelium”, säger Paulus (1 Kor. 9:16).

Roland Gustafsson MBV:s missionssekreterare, Stockholm