När någon frågar oss om vår tro ska vi alltid söka svara så gott vi kan. Men två diken är det bra om vi kan undvika: att vara allt för försiktiga respektive allt för okänsliga.
Första Petrusbrevet är skrivet till en lidande församling i det område vi i dag kallar Turkiet. I brevet skriver Petrus om hur vi ska leva – i vår tro, i våra könsroller, i våra svårigheter och i vårt dop. Jag vill här gärna rikta uppmärksamheten mot ett par verser i det tredje kapitlet som jag tror är viktiga för oss i dag:
Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. Men låt det ske ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om er goda livsföring i Kristus får skämmas för sitt förtal (1 Pet. 3:15–16).
När jag studerar Första Petrusbrevet golvas jag av hur naturligt det är att hela våra liv ska formas av Gud och att det ska märkas. För min fru spelade detta en stor, ja kanske avgörande, roll när hon fick ta emot Jesus. Med en helt sekulär bakgrund såg hon något hos de kristna i gymnasieklassen som väckte mersmak. Detta använde Gud för att dra just henne till sig.
Mot slutet av första århundradet fanns ännu gott om människor som aldrig hade hört evangeliet. När dessa mötte kristna som levde på ett sätt som stack ut, i det här sammanhanget genom deras lidanden, ställde de frågor. De förstod varken de kristnas liv eller deras tro. Min erfarenhet är att samma sak i allra högsta grad gäller i Sverige år 2016. Inte så att den svenska åsiktskorridoren kan jämföras med förföljelsen av urkyrkan men på det sättet att många svenskar har dålig koll på evangelium! Deras bild av Bibelns Gud kommer inte sällan från föräldrar, skola och media. Och utifrån de bilderna är det inte alltid så konstigt att de inte blivit kristna. Jag skulle inte själv vilja följa den Gud som ibland beskrivs på lektionerna i högstadiet.
Men vad ska vi då göra om det genom Guds nåd ’lyckas’ för oss att leva ett liv som väcker frågor och någon ber oss att ”förklara det hopp som vi äger”? Viktigt är att inte utgå ifrån att någon ställer sina frågor för att sätta dit oss. De flesta svenskar har aldrig fått evangelium förklarat för sig och frågar därför av ren nyfikenhet. Var medveten om att du kan vara den första som förklarar Guds kärlek för din arbetskamrat!
När det sedan kommer till att söka ge goda svar finns det två diken. Det ena är att vi är för försiktiga och därmed blir otydliga. Vi lever i en tid då man får vara oerhört diplomatisk om man inte vill trampa någon på tårna. Jesus oroade sig inte allt för mycket över detta när han verkade under första århundradet. Han visste att det finns sanningar som är så viktiga för oss och vår frälsning att de behöver läggas fram tydligt även om de provocerar. Om tydlighet står mot försiktighet behöver vi välja tydlighet. Evangelium är fantastiska nyheter men också gravallvarliga. De har provocerat folk i 2 000 år men är fortfarande värda att spridas ännu mer.
Det andra diket är att vi kör över den som frågar. Det är nog främst detta andra dike som Paulus varnar församlingen i Turkiet för när han uppmanar dem att välja ödmjukhetens väg. Det är så lätt att fastna i att vinna diskussioner och att få rätt för sin sak. Om vårt mål i stället är att ge personen framför oss en möjlighet att ta emot Kristus genom att vi försöker göra evangelium tydligt ger det saker och ting sina rätta proportioner. Apologetiken (att försvara och förklara sin tro) är ett verktyg som Gud kan använda, men det är aldrig ett självändamål. Det viktigaste är att vi håller Herren helig i våra hjärtan.
Läs gärna texten i Första Petrusbrevet 3:8–17 och be att Gud ska vägleda dig genom orden. Be också att du ska få uppleva detta i ditt liv!
Johannes Jansson
studerande, Lund