Som en röd tråd genom Bibeln löper parallellt med tidigare behandlade teman som ”Sonen”, ”Herden” och ”Äktenskapet” en mer fördold tråd. Den är kanske inte uttalad som begrepp, men likväl finns den där. Människan har, många gånger ovetandes, sin djupa längtan efter Gud. Och den har sin grund och botten i Guds längtan efter oss.
Det verkar finnas ett samband mellan kärlek, som är Guds själva natur, och skapande – en längtan att växa och nå bortom sig själv. Kärlek får oss att vilja ge av oss själva, välkomna främlingen, visa omsorg om det svaga och växande livet. Kanske är det av liknande skäl som Gud väljer att skapa människan. Han längtar efter oss långt innan vi längtar efter honom.
Guds avbild
Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss.1 Människan tilldelas ett ansvar för den övriga skapelsen som inget annat skapat har.2 Ändå är vi inte Gud, utan i själva verket totalt beroende av Gud. Samtidigt är denna beroenderelation en fullkomlig frihet då människan inte saknar någonting. Hon är i sitt rätta element när hon lever i Guds närhet, men utan att försöka ta hans plats.
Det förlorade paradiset
Trots att människan ursprungligen har allt hon behöver, suktar hon efter det enda hon inte har: hon vill bli Gud i sitt eget liv.3 Som straff blir hon fördriven ur paradiset. Valet att ställa sig över Gud ter sig kanske obegripligt inom berättelsens ram – hur kan man välja bort total frid och sanning för något mycket sämre? Ändå verkar detta vara en grundläggande mänsklig erfarenhet. Aposteln Paulus beskriver den slagkraftigt: Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.4
Förvisad från Edens trädgård och utlämnad till lidande och förnedring lever människan sitt liv. Om inte Gud redan i begynnelsen hade längtat efter människan, kanske detta hade varit slutet på historien.
Längtan efter ursprunget
Minnet av paradiset är djupast sett ett minne av att leva i Guds närhet. Paradiset är ju inte bara en härlig plats, utan just det totala beroendet av Gud. Paradiset är också oskuld och renhet, en naivitet som förloras i det att människan får kunskap om gott och ont. Psalm 51, en klassisk syndabekännelse, genomsyras också av en längtan efter en förlorad närhet till Gud. Syndanöd och gudslängtan framstår som två sidor av samma mynt. Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet. […] Rena mig med isop så att jag blir ren, tvätta mig så att jag blir vitare än snö. […] Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. […] Gör gott mot Sion i din nåd, bygg upp Jerusalems murar.5
Uppbrott och sökande
Längtan efter Gud driver oss ofta att bryta upp. Guds handlande med Israels folk börjar med att Abraham kallas att lämna sitt land och gå till en okänd plats.6 Israeliterna hamnar så småningom i slaveri i Egypten, men kallas återigen att bryta upp och lämna allt.7 Det bröd som äts vid den judiska påskmåltiden är ojäst, då uppbrottet sker i all hast och man inte hinner jäsa degen till det bröd man äter under ökenvandringen. Uppbrottet är intimt förknippat med kallelsen, utvaldheten och frälsningen och ett fattigt och torrt bröd som bakas på språng är på så vis frälsningens bröd.
Jesus kallar sina lärjungar lika hastigt, och de följer honom: När Jesus vandrade längs Galileiska sjön såg han två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas. De stod och kastade ut nät i sjön, för de var fiskare. Han sade till dem: ”Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare.” Genast lämnade de näten och följde honom.8
Vad visste Simon Petrus och Andreas om vad som väntade dem? Vad visste Abraham och Israels folk? Deras ja till en sådan radikal kallelse blir obegripligt om det inte är så att människor har en inneboende gudslängtan. Den finns inom oss, eftersom vi är Guds avbild och oupphörligen söker vårt ursprung, och bekräftas utom oss, som ledtrådar i skapelsen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat.9 Guds röst är inte främmande när han kallar oss, utan vi minns den och känner igen den, från en tid långt innan vi själva sattes till världen.
En förnyad tillfredsställelse i Gud
Även om Gud ytligt sett kallar oss bort, mot okänd mark, är det djupast sett en kallelse hem. Målet för vår vandring gestaltas i Uppenbarelsebokens två sista kapitel. Här beskrivs det nya Jerusalem som är byggt av guld, pärlor och ädelstenar. Ingen sol eller måne finns eftersom Guds härlighet lyser upp staden. Floden förser folken med livets vatten, livets träd ger skörd tolv gånger om året och de lever inför Guds ansikte.10 Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.11
Det himmelska Jerusalem är genomsyrat av Guds härlighet och människan får alla sina behov tillgodosedda – det är inte helt olikt det paradis vi en gång förlorade! Ändå handlar det inte om en återgång till något gammalt utan en återupprättelse – något nytt, rent och jungfruligt. Den nya skapelsen möter inte bara en nostalgisk längtan tillbaka utan utgör ett fullkomnande av det gamla. Som ett barn som har blivit vuxet har mänskligheten själv fått göra sina egna erfarenheter och funnit att den fullkomliga friheten inte ligger i att kunna välja vad som helst, utan i att leva inför Guds ansikte. Inför honom som längtat efter oss först.
Sofia Jeppsson
teologistudent och kyrkvaktmästare, Lund
- 1 Mos. 1:26
- 1 Mos. 1:28–29
- 1 Mos. 3:5
- Rom. 7:19
- Ps. 51:3; 9; 12; 20
- 1 Mos. 12:1–3
- 2 Mos. 12:29ff
- Matt. 4:18–20
- Rom. 1:19–20a
- Upp. 21:18–22:4
- Upp. 21:3b–4