Vårt liv startar inte som en oskriven bok med blanka blad som vi efter eget gottfinnande efter hand fyller med vårt livs innehåll. Vårt livs bok har ett förord och kommer att få en efterskrift. Förordet i en bok kan vara viktigt.
Alla föds vi in i ett bestämt sammanhang. Det ligger ju i tiden att söka sina rötter, och de flesta av oss vet säkert både vad vår farfar och mormor hette och var de kom ifrån. Deras liv och tankar och våra föräldrars livssituation kommer med nödvändighet att prägla vår egen tillvaro. Det är vårt livs förord, en del av vår identitet.
Om vi föddes i Sverige – på vilken kvadratmeter av Sveriges jord det än skedde – var denna kvadratmeter relaterad till en sockenkyrka och en själavårdare. I tusen år hade generation efter generation arbetat och hållit Kristi Kyrka vid makt i din födelsebygd. Därför blev du döpt. Du blev en lem i Kristi kropp. Du fördes in i ett sammanhang som knyter dig till korset på Golgata och uppståndelsens tomma grav. I två tusen år har människor ledda av Den Helige Ande arbetat och offrat för att du, när du föddes, skulle föras in i detta Livets sammanhang.
För de flesta av oss har livet sen varit att gå i beredda gärningar. Gångna generationer har inte bara byggt kyrkor utan också missionshus och missionsgårdar. Allt bara fanns där för att ta hand om dig och mig – den ena generationen efter den andra – som barn, konfirmander och tonåringar. Det hade byggts upp en gemenskap kring Guds ord, bönen och lovsången och vi hade bara att gå in i den.
Om detta är förordet till ditt livs bok är det alldeles uppenbart att det kommer att färga av sig på de sidor som sen skall skrivas. Jag har under snart 50 år i Lund sett många generationer unga människor brottas med sitt förflutna. Låt mig få göra några personliga reflektioner utan alla domar och pekpinnar.
Det finns alltid några som tar avstånd. De kan tyckas ha goda skäl. Självgodheten i den kristna grupp man kom ifrån var svår. Synsättet att vi har mer rätt än alla andra i alla frågor har många själar på sitt samvete. Det pietistiska livsmönstret, som lätt går över i iakttagbart hyckleri, var skäl nog för avståndstagande för några.
Så möter jag er efter 30 år. Ni tittar i allmänhet åt ett annat håll. Något inom mig gråter. Vad gjorde vi för fel? Var det förbön och kärlek som saknades? Vad blev det av färgen från livets förord? Kanske finns det något kvar? Ränderna går aldrig ur. Men i nästa generation är allt borta. Så är det. Erfarenheten talar sitt tydliga språk. Man hade ett arv, men man lät det förskingras. Några har kanske lyckats förverkliga det i andra miljöer och i andra sammanhang. Den förhoppningen fyller mig med en stor glädje.
Jag är pensionär i Lund nu. Det är härligt! När jag kom hit på 50-talet kunde vi vara fem personer på en predikan på Bantorget, och professor Ingemar Hedenius hade garanterat att kristen tro skulle vara utrotad i detta land före nästa sekelskifte. Inte trodde jag då, att jag på gamla da’r skulle få uppleva väckelse och förnyelse i denna stad. Men så är det! Varje söndagsmorgon kan jag tillsammans med två–tre hundra andra, de flesta under 30 år, fira en härlig gudstjänst i St. Laurentii kyrka, och på eftermiddagen kan jag och ett hundratal andra besökare samlas på Filippi till predikan, bön och lovsång. En stor skara barn förhöjer stämningen liksom medlemmarna från en väl fungerande tonårsgrupp. Alltsammans äger rum i sköna lokaler i en fastighet värderad till åtskilliga millioner.
Hur har detta varit möjligt? Jo, den ena generationen ungdomar efter den andra kom till Lund. De hade präglats av sitt livs förord och det hade färgat av sig på deras liv, familjebildning och prioriteringar i övrigt. De satsade! De hade fått något från gångna generationer, kärlek till Guds ord, lovsång och förtröstan. De hade inte bara tagit över detta utan bearbetat och integrerat det med sin egen person.
De hade också insett att det krävdes en insats. Doften av kaffe och nyskurade bräder från barndomens missionshus hade sin motsvarighet, fysiskt och psykiskt, i det akademiska Lund. Så satte man igång och arbetade – bön och arbete. Därför finns det något att gå in i och föra vidare för nästa generation. Ni har gjort ett utmärkt jobb alla ni 40-talister, 50-talister, 60-talister.
Uppbyggnadstider är härliga tider. Det kan vara svårare för dem som har att gå in i det som redan finns. Det är kanske ert problem, ni som nu är unga. Men behöver det vara något problem? Varje generations uppgift är att förnya och förändra. Nya förutsättningar kräver nya grepp. Det är er uppgift. Bara ni kan lösa den.
Jag tycker att det är en fin generation ungdomar som nu lösgör sig från sin hemmiljö och kommer till arbeten och utbildningar långt hemifrån. Ni har en stor frimodighet. Den är inte fördunklad av den dumhetsstämpel vi lät Hedenius sätta på vår ungdoms tro. Ni tror på Bibeln och ni står för det. Ni har en evangelisationsiver som är mer än vad tidigare generationer haft. Ni kommer i skaror till läger och stora samlingar. Det är fint!
Ändå funderar jag lite över ert beteende. Jag tänker på det där med ert livs förord och efterskrift. Känner ni något ansvar för det som varit och finns det något som är värt att bygga vidare på i de små sammanhangen, något som är användbart och äkta? Vad gör ni med era nådegåvor? Hur blir andra välsignade av dem? Bygger ni upp något kring er som blir andra till hjälp, nu eller i framtiden? Det finns ett rop efter er i programkommittéer och styrelser. En förening som saknar ungdomar i sådana sammanhang är redan på väg utför. Det finns ett förtroende för er i dag, en förväntan och en längtan. Er uppgift är att förnya och bevara på ett sätt som bara en ny generation kan göra.
Det är klart, man är bara ung en gång. Man vill inte gräva ner sig i tungt ansvar på samma sätt som familjen gjort i generationer tidigare. Man vill se sig omkring, lära sig något nytt, uppleva andra sammanhang. Det är bekvämt att släntra omkring utan att ta ansvar. Man måste ju också göra lite revolt och ifrågasätta sitt andliga ursprungs existensberättigande. Man är ju ung och fortfarande skördar synsättet att vi är bättre än andra sina offer.
Men vad navigerar ni efter i ert andliga sökande? Jag tror mig ana att ni har två referenspunkter: förkunnelsen och gemenskapen, eller uttryckt mera konkret, predikstolen och fikabordet.
Det ni då prioriterar är inte förkunnelsen utan gemenskapen. Ni undviker att sätta er in i läroskillnader. Det skulle ju innebära att man ser ner på andra kristna, och det vill man ju inte. I en fallen värld har ju ingen hela sanningen, och hur skulle lilla jag kunna ta ställning? Nej, jag vandrar omkring och utvecklar mig själv och skvätter mina nådegåvor omkring mig, lite här och lite där…
Det låter som en karikatyr. Det är det kanske också. Men det är samtidigt brottstycken uppsnappade vid samtal med unga människor. Resonemangen låter ju bestickande. De kan kanske hålla en tid, men inte i längden. Det är egentligen en variant på vår tids värsta sjuka: pluralism och relativism. Vi får aldrig glömma att det finns en sanning, och det är bara den sanningen som kan göra oss fria. Vi får aldrig sluta att söka den. Varje ny generation måste erövra den på nytt.
– Men vi kommer tillbaka efter några års äventyr. Då skall vi också bygga vidare…
– Hjärtligt välkomna tillbaka! Jag hoppas att det finns något att komma tillbaka till. Det är ju inte helt säkert.
Några personliga reflektioner bad jag att få göra utan domar och pekpinnar. Du tycker kanske att det blev både domar och fördomar. Det är möjligt, men bortse från det. Det finns trots allt en viktig tanke att fundera över här. Ingen människa är ett isolat. Hon har ett förord och hon lämnar efter sig en efterskrift. Varje människa är en länk i en lång kedja, som hakar fast i det förgångna och överför något till framtiden. Din efterskrift är nästa generations förord. Det tål att tänka mycket över.
Rune Gustavsson, predikant, Lund