Faderskap – bara för män

Det klagas i samhället på frånvarande fäder, mentalt eller fysiskt, som inte ger unga män sunda förebilder i manlighet och sätter upp goda gränser. Var är fäderna? I alla fall inte i Svenska kyrkans gudstjänster. Och inte heller i verksamheterna och eventen. Kanske med undantag för de förtroendevaldas olika församlingar. Män gillar sammanträden och vill bestämma.

Det är annars trångt för männen. Och det är trångt för fadern. Också den himmelske. Det liturgiska språket i Svenska kyrkan har i många församlingar rensats på det manliga, faderliga, för ett mer inklusivt språk. Vi skall väl inte projicera det mänskliga på det gudomliga, heter det. Manligt och kvinnlig, moderligt och faderligt, liksom kön, är ju bara konstruktioner, präglade av sin tid och dess fördomar, dess orättvisor, menar man. Och så åker den himmelske Fadern ut ur liturgin, bönerna, psalmerna!

Den förste pappan

Som en himmelsk blixt slår då Paulusordet ned: Därför böjer jag mina knän inför Fadern, han från vilken allt som kallas far i himlen och på jorden har sitt namn (Ef. 3:14–15). Ursprunget och normen för allt vad jordiskt faderskap heter är alltså något före och utanför det mänskliga! Det är inte människan som är alltings mått när det gäller faderskap utan Gud, Skaparen. Vi projicerar inte våra ideer om faderskap på det gudomliga och kallar det ”ovetbara livsmysteriet” för ”fader”, när vi lika gärna kunde kalla det för ”moder”, eller ”Gustav Nilsson från Kramfors”. Det gudomliga faderskapet kommer först, de jordiska pappornas faderskap är blott en avbild. Men det är en avbild som i bästa fall kan säga något om Gud! Redan i det mänskliga faderskapet, som ju gäller på alla platser där det finns människor, har Gud uppenbarat något av sig själv. Det finns där redan i skapelsen tillgängligt för alla människor.

Men det kommer mera! Faderskapet är grundat i Guds eget väsen som evig Fader till den evige Sonen. Vi bekänner Gud såsom Fader och Skapare i den nicenska trosbekännelsen. Det är inte bara en bekännelse till Gud som fader i allmänhet. Trosbekännelsen fortsätter med en bekännelse om Sonen ”född av Fadern före all tid … född och icke skapad av samma väsen som Fadern”.  Här är det avgörande skälet till varför vi talar om Gud Fader. Om man har problem med det, då har man problem med själva hjärtpunkten i den kristna tron och uppenbarelsen: Jesus som Guds Son.

Det är först genom Jesus Kristus, Guds människoblivande, som vi får rätt perspektiv på Guds faderskap. Och som en konsekvens av det: det mänskliga faderskapet i sitt djup och sin fullhet.

Med hjärta för sina barn

Vad det innebär att vara fader, det framgår tydligt i Psaltarordet: Som en far förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem som fruktar honom (Ps. 103:13, SFB-98, eller som det står i annan översättning ”visar ömhet mot  barnen”).

Att bli far, att vara fader, är alltså en kallelse grundad i själva skapelsen, i mannens vara som man. Och detta vare sig han tror på Gud eller inte. Men detta att vara man  är också något som existerar under fallets villkor med allt vad det innebär – så mycket trasighet i världen kommer just av detta att vissa män försummar sitt faderskap! Om frälsningen och helgelsen gäller något så gäller det i synnerhet mannens manlighet, hans förmåga att bli och vara fader – frälsningen ger förlåtelse för de många försummelserna inom familjen men också kraft och ledning till att bli en bättre far.

Faderskap – inte bara för kristna

Redan på skapelseplanet kan god vilja fungera för en man att vara en god fader. Det är Guds skapelsenåd. Och något som människor av god vilja kan åstadkomma. Det är bara att tacka Gud för det.

Här öppnar sig en stor möjlighet. Inte i meningen en ny marknad för en vikande kyrka. Inte alls. Men en konstruktiv möjlighet och en befrielse för mannen i dag. Helt sakligt kan kyrkan peka på mannens kallelse till faderskap, när så mycket i samhället drar honom åt andra håll.

Att bejaka sin manlighet innebär inte att sprida sin säd för alla vindar. Det innebär att ta ansvar för sin sexualitet och räkna med att en sexuell kontakt kan leda till en graviditet, ett faderskap – i alla fall i princip. Detta även om preventivmedel förändrat förutsättningarna. Men varje man borde tänka sig för om den kvinna han kanske träffar tillfälligtvis är den vars barn han vill bli fader till och vara fader för. Att ansvarigt och medvetet förvalta sitt möjliga faderskap – det är en mans kallelse och plikt. Att ta ansvar för ett liv för livet!

Guds väg till svenska män

Gång på gång bekräftas hur män har upplevt sitt faderskap som något existentiellt omtumlande: ”det största som skett i mitt liv”, ”när jag hör de lugna andetagen av min son när han håller på att somna, då finns det inget finare i livet!” Denna erfarenhet skall lyftas fram! Kyrkan skall sakligt och ödmjukt visa på att faderserfarenheten ”är granne med Gud”, att just faderskapet är Guds väg till svenska män i dag. Vill du veta vem Gud är och vad Gud vill dig och med dig, börja i ditt eget faderskap!

Också förfärliga erfarenheter av usla, frånvarande, misshandlande fäder, sådana som inte ens förtjänar namnet, kan läkas. Antingen genom att själv bli den gode fader man inte hade. Eller att få en läkande djup­erfarenhet av den himmelske Fadern. Eller varför inte av båda.

Män behöver förebilder. Förebilden finns hos Fadern!  †

Folke T. Olofsson
präst, Uppsala