Mats-Jan Söderberg, missionsföreståndare för Folk & Språk, berättar hur han kom till tro som 20-åring, och hur det kastade om hans liv.
När jag som 20-åring mötte Jesus och kom till tro i en ungdomsgrupp i Svenska Kyrkan i Köping, var min första tanke att det här måste ju alla få veta, vem Jesus är och vad han kan göra med livet när man tar emot honom som han är.
Första steget efter en ljuvlig frälsningsupplevelse var att försöka berätta för mina icke religiösa föräldrar. Min pappa hade växt upp som fosterbarn på en bondgård utanför Västerås, där han levde ett fattigt och tufft liv. Men när prästen kom på husförhör kläddes han upp av fosterfamiljen i fina kläder och citerade katekesen som man skulle. Han växte upp med ett hat mot vad han kallade ”svartrockar”. Nu hade jag blivit frälst, vad skulle han säga om det?
Till slut tog jag mod till mig och berättade hela historien om min livsångest, hur jag mött Jesus i en helt oväntad vision på ett tåg, och hur detta efter en rad händelser ledde till att jag tog emot Jesus. Min pappa lyssnade och sa när jag var klar: ”Det hade varit bättre om du kommit hem och berättat att du börjat knarka!” Det var inte kul att höra, men tron tog mig igenom det hela.
Genom skam och ilska
Där och då kände jag inte till Jesus ord i Matteus 16:24, där Jesus säger till sina lärjungar: Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Jag fick göra ett val, antingen bära skammen och ilskan som kom emot mig eller vända tillbaka till det liv jag tidigare levt. Genom Guds nåd valde jag att följa Jesus, och det har jag aldrig ångrat.
Så Jesus betonar viljan att följa honom. Alltså är det möjligt att tro på honom, och be till honom, utan att följa honom. Med moderna ord så verkar det gå att ”ghosta”1 Jesus. Det innebär att man indirekt avslutar relationen genom att strunta i vad han säger eller ber oss att göra, blockera honom ur livet, ta bort som vän och så vidare.
Eftersom du som läser det här verkar höra till dem som vill följa Jesus, lägg då märke till att han i nästa vers säger: Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det. Att ”mista” betyder i sammanhanget att man lämnar över rätten till sitt liv på jorden till Herren, så att han kan använda det till sin ära.
Till välsignelse för andra
Jag tror att det är just där mission börjar, då man börjar röra sig från att bli välsignad till att bli en välsignelse för andra runt omkring, med början där man är och sedan allt längre bort, i enlighet med Jesus ord: ”i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”2
Där börjar en vandring i tro, och tro kan också stavas r-i-s-k, för Abraham, trons fader, gick ut utan att veta vart han var på väg, eller hur det såg ut framför honom. Han lämnade sin bekvämlighetszon och började röra sig i den riktning Herren visat honom. Där väntar det okända med allt vad det innebär.
Fyrtio centimeter från blod och eld
När vi 1992 flyttat in i vår lilla enrumslägenhet i Mariupol, Ukraina, knackade det på dörren bara några dagar efter vi flyttat in. Det var lokalpolisen som berättade att kvällen innan hade en man blivit knivmördad i lägenheten i portgången näst intill vår, vägg i vägg med vår lägenhet. Sedan hade de tänt på hela lägenheten, och där låg vi och sov bara 40 cm från elden och en mördad man. Vi blev givetvis omskakade, men när jag bad till Herren påminde han mig om att Jesus inte hade problem med kriminella, bara med religiösa ledare, och friden fyllde mitt inre.
Vi började i Ukraina, och efter Mariupol flyttade vi till Kharkiv för att starta en församling. Men hela tiden drömde jag om Azerbajdzjan, för att få flytta dit och nå azerer med evangeliet. År 1996 flyttade vi dit och det var ingen dans på rosor. Skriverierna i tidningarna var många, man skrev en gång att jag ritualmördade muslimska barn på gravgården och drack deras blod. Jag utnämndes i tidningarna till CIA-spion, armenisk spion, SÄPO-spion och mycket annat. Men hela tiden, parallellt med skriverier, hot och förföljelse med ett flertal rättegångar, kom bokstavligen tusentals azerer till tro på Jesus, och vi döpte folk i Kaspiska havet i busslaster.
Azerbajdzjan är ett härligt land och vi förälskade oss i folket och landet, flera av våra barn är födda under tiden vi bodde där. Det var inte lätt, men väldigt välsignat. Herren var hela tiden nära och styrkte, ledde och uppmuntrade. Så småningom vände det och församlingen blev registrerad, och vi kunde bygga en egen gudstjänstlokal.
Sedan började färgrevolutionerna i Ukraina och grannlandet Georgien, och väldigt mycket ställdes på sin spets. När vi 2005 skulle förnya våra visum – vi hade precis byggt klart vårt hus i Baku – fick vi helt kort veta att vi hade två veckor på oss att lämna landet. På vägen ut blev jag arresterad vid gränskontrollen och bortförd inför ögonen på mina chockade barn. De flög hemåt och jag blev kvar i arresten på flygplatsen. Jag släpptes dock följande morgon och kunde flyga hemåt dagen efter, så slutet gott …
Men vi blev portade från landet, vilket jag fortfarande är 17 år senare. Det smärtar att inte kunna besöka våra vänner och staden vi bodde i, den plats där vi hade våra kanske bästa nio år i livet. Det har satt sina spår i vårt inre, såklart.
Men var det värt det? Skulle jag göra om det? Svaret är otvetydigt ”ja”! Det kostar att följa Jesus, det är ett kors att bära, men hans närhet, välsignelse och härlighet, är en kompensation som lätt utklassar smärtan. †
Mats-Jan Söderberg
Missionsföreståndare, Folk & Språk
1. Nysvenska för att avsluta en relation genom att försvinna som ett spöke.
2. Apg. 1:8.