Den levande tron – domen och räddningen

Vi skall nu förflytta oss till den bibliska tid då Noa levde, vilket betyder att vi är i förhistorisk tid. Enligt Nya testamentet kommer det att finnas likheter mellan Noas tid och den sista tiden här på jorden: Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst (Matt. 24:37). Därför är det viktigt att vi lite närmare studerar hur förhållandena var på Noas tid. Genom att blicka bakåt kan vi alltså lära oss något om hur förhållandena kommer att vara på jorden tiden innan Jesus kommer tillbaka. Det sjätte kapitlet i Första Mosebok handlar om detta, och vi skall ta fasta på tre sanningar.

1. Jorden var uppfylld av våld och ondska.

Ondskan på jorden målas med starka uttryck: Och HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda (1 Mos. 6:5). De viktigaste orden i denna beskrivning är att ”HERREN såg”. Detta är en sanning som ofta återkommer i Bibeln: Gud ser och Gud vet. Och han vet ALLT. På er är till och med alla hårstrån räknade, säger Jesus (Matt. 10:30). Besinna detta också när det gäller ditt eget liv!

Det är en dyster läsning som följer: Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld. Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden (1 Mos. 6:11–12). Alla försök att hålla tillbaka det fysiska, moraliska och andliga förfallet var förgäves. Denna tilltagande ondska beskrivs även i Nya testamentet: Den laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor kraft (2 Tess. 2:9).

Är inte detta samtidigt en levande beskrivning av vår egen tid? Det värsta är att ingen av oss går fri från denna ondska, även om den i våra egna liv kanske tar sig mer förfinade former. Människosläktet är i sanning ett fallet släkte, och för min egen del kan jag bara instämma i bekännelsens ord att ”jag har del i världens bortvändhet från Gud”.

1. Det var ett avfall bland Guds folk.

Uttrycket Guds söner (1 Mos. 6:2) är en term som vi känner igen från Nya testamentet. ”Guds söner” eller ”Guds barn” syftar på dem som tror på Bibelns Gud och som kallar honom för sin Fader. I 1917 års bibelöversättning finns det en not vid ”Guds söner” med en hänvisning till ”Änglar” i ordförklaringarna, men följden av en sådan tolkning är absurd. Martin Luther menar, att ”Guds söner” var de människor som utgjorde den levande och sanna kyrkan – Abels kyrka. Uttrycket gäller alltså dem som den gången i tro hade tagit emot löftet om Kristus som kvinnans avkomma (1 Mos. 3:15).

Men vad hände? Jo, Guds söner såg att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha (1 Mos. 6:2). Det är ingen tillfällighet att det talas om Guds söner men människornas döttrar, ty denna motsats beskriver själva problemet. Varför står det inte Guds döttrar? En annan avslöjande sak är att de ville ha med betoningen på ”de ville”. Det går inte att förstå detta på något annat sätt än att de, som var Guds barn på Noas tid, hade vänt sig bort från Gud och Hans vilja till det som de själva fann behag i och ville ha. Guds söner frågade inte längre efter vad HERREN ville, utan de följde i stället sin egen vilja. Deras begär hade blivit den nya ledstjärnan, och det hade blivit precis så som en av Jesu apostlar långt senare skulle uttrycka det: De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft (2 Tim. 3:4–5). Det är således ett avfall bland Guds folk vi bevittnar. Att upproret mot Gud visade sig på det sexuella området är endast ett exempel bland många. Det är i alla fall tydligt att Guds barns sätt att leva väckte Guds vrede.

Tiden innan Jesus kommer tillbaka beskrivs i Nya testamentet på följande sätt: Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara (Matt. 24:38–39). Du som ytterligare vill förvissa dig om sanningen i detta bör läsa Petrus’ andra brev 3:3–7. Den undergång som på Noas tid skedde genom vatten skall vid Jesu återkomst ske genom eld.

III. Det fanns ett erbjudande om räddning.

I detta avfall bland ”Guds söner” blev Noa kvar i nåden hos Gud: Men Noa hade funnit nåd inför HERRENS ögon (1 Mos. 6:8). Nåd! Vilket underbart ord! Gamla testamentet är en bok som från början till slutar handlar om Guds nåd. När det står om Noa att han var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida (1 Mos. 6:9), så var han inte detta i kraft av sig själv. Rättfärdig var han genom tron på Messias, ”kvinnans avkomma”, och därför var han också fullkomlig i Guds ögon. Samma verklighet gäller ALLA som lever av Guds nåd. Vi läser vidare de underbara orden om Noa: Han vandrade med Gud (1 Mos. 6:9). Vår kallelse är också att i en svår tid leva ett sådant liv.

Erbjudandet om räddning för människorna på Noas tid bestod i att Guds ord förkunnades. Noa kallas i Nya testamentet för rättfärdighetens förkunnare (2 Petr. 2:5) och det måste rimligen betyda att Noa predikade både om den kommande domen och om möjligheten att bli räddad. Den dystra sanningen är emellertid att Noa predikade förgäves om detta i 120 år. Så lång tid skulle det ta innan domen verkställdes (1 Mos. 6:3). På det sättet var Noa en ensam människa i sin tro – endast åtta personer räddades (1 Mos. 7:13; 1 Petr. 3:20). Människorna hörde alltså budskapet och de såg arken byggas, men de valde hellre att gå mot sin undergång, ty de trodde inte på det som predikades för dem.

Vad skall vi då göra i en värld som är fylld av ondska och med en kyrka som i stora delar har avfallit från Gud? Det finns egentligen bara en sak som är nödvändig och det är att vi på alla områden frågar oss: VAD SÄGER HERREN? och sedan tar kon­sekvenserna av det.

Låt därför nåden, Jesus och Bibeln få plats i ditt liv. Endast då kan du se framtiden an med tillförsikt och glädje.

Ingemar Rådberg

Universitetslektor, Lödöse