Det är Jesus som på detta sätt beskriver sina lärjungars situation. Han gör det särskilt den där natten, när fienderna planerar för att ta fast honom och han förbereder lärjungarna för framtiden genom att ge dem nattvarden, tala sitt ord till dem och bedja för dem. Läs Joh. 17: 14–19! Och det är hans offer för oss som gör det möjligt att leva detta spännande liv! Det är ett av mitt livs viktigaste visioner – att leva i världen men inte av världen – men jag vet ju inte om jag kan berätta om det på ett sätt som tar tag i dig. Jag vill ändå försöka.
Låt mig först säga vad det absolut inte är. Det är inte en feg kompromiss, typ det går inte att leva som kristen fullt ut, man får ta lite av varje, lite av världen och lite av Gud. Man är väl ingen fanatiker heller… Nej! Det är inte lagomkristendom. Det är inte heller slapphet som gör att världen till slut tar över. Nej, det är tidernas paradox. Att leva trons liv fullt ut och därför våga vara mitt i världen utan att bli lurad och utan att fly undan. Precis som det står: ”I världen men inte av världen”.
DEN STORA UTMANINGEN TILL VÅR TID
Det är åtminstone vad jag tror. Om vi som inte är av världen får hjälp att leva efter Jesu livsmönster, blir den kristna tron stark i framtiden. Om vi däremot släpper detta, antingen för att isolera oss i ett slags kristet getto utan egentlig kontakt med den farliga världen eller genom att kristen tro blir så färgad av världens sätt att tänka och vara att trons innehåll rinner ut, då fortsätter kristendomens marginalisering i vårt land. Det är så det ofta blir, ett galet antingen eller.
När jag tänker på en del av kyrkans ledarskap i dag kan jag inte låta bli att se det som att man har missat Jesu mönster, man är så angelägen att ligga rätt i tiden, man säljer ut delar av den kristna trons innehåll; man ser t. ex. inte hur avgörande det är för vår frälsning med jungfrufödelsen eller uppståndelsen.
Man vill så gärna vara i världen, ja, framför allt vara med i världen och bli sedd, att man glömmer att vi har fått en uppenbarelse från Gud, som vi får dela ut och vittna om och som inte är av världen.
När jag ser många fromma och gedigna kristna i dag blir jag ibland bekymrad över hur man lever liksom för sig själv, utan kontakt med och kraft till att stå mitt i världen, mitt i otron, hånet och ytligheten eller vad det nu är. Man vill bevara det man fått men blir till slut isolerad och ointressant, fast man i sitt hjärta bär det största som finns, evangeliet om syndernas förlåtelse. Ser du utmaningen? Att vara mitt i smeten, men utan att dras ner, att stå pall i vardagen, att faktiskt leva i världen men inte av världen.
ATT LEVA SOM JESUS GJORDE
Har du tänkt på att när Ordet kommer nära dig, tänker du ofta för dig själv: ”Jag vill bli som Jesus , god som han, kärleksfull som han” o.s.v. Det är Guds Ande som viskar detta i dig. Men tänk om vi då också skulle tänka ännu mer på det här mönstret, det här sättet att leva på. Jag vill likna Jesus i sättet att ta världen, att möta människorna.
Ta det där underbara stället i Matt. 9:35 ff. Läs och försök se det! Jesus går omkring, mitt i verkligheten bland människorna, han låtsas inte, han ser hur knepigt många har det. Han talar om det, flyr inte undan för att de inte är fromma och välkammade.
Han ställer sig mitt i, talar rakt in, uttrycker sin kärlek och sin medkänsla, visar dem vägen vidare. ”I världen, men inte av världen.”
Eller tänk på bröllopet i Kana i Joh. 2:1 ff. Jesus säger inte nej till inbjudan, med tanke på att inte alla kunde uppföra sig som man borde. Han föraktade inte deras traditioner och sätt att fira. Han var där, mitt ibland människorna. Han till och med hjälpte dem med vinet, utan ett ord av ursäkter. Han stod tätt intill människorna, och just därför kunde han också visa dem på det nya vinet, det nya riket, som var på väg genom honom.
ATT INTE FÖRSÖKA VARA FROM PÅ EGEN HAND
Om vi inte får hjälp att leva i världen men inte av världen, blir vi inte vad vi skulle bli och världen får inte vad den skall ha.
Vad blir resultatet av en tro som sitter för sig själv och inte vågar sig in i det här livsmönstret? Ja, man kan vara hur from som helst, men det blir ingen kraft. Tron måste få gå ut och när den går ut visar den sin kraft, och den människa som bär ut tron känner också att hon behöver komma tillbaka till Herren för att hämta mer.
Det finns ett hav som skiljer sig från alla andra. Jag tänker på Döda havet. Det är ett konstigt ställe. Det kommer hela tiden friskt vatten från Genesaret genom Jordanfloden, men ändå känner man att det är något som inte är friskt med Döda havet. Det har inget utlopp (fysikaliskt beror det på att det ligger under havsnivån). Nytt vatten kommer, men det kan inte rinna vidare, utan till slut dunstar det bort och kvar blir bara mer och mer salt. (Det är därför man flyter som en kork när man badar i Döda havet.) Någonting liknande händer med oss, när tron inte får utlopp i vardagen, i vittnesbördet i världen. Det blir dött och onaturligt. Det kan vara kul att bada i Döda havet någon gång, men vattnet smakar hemskt; det har blivit bittert.
Tänk dig en cykel som någon får. Röd och fin. OK, det är inte så lätt att lära sig cykla, och ja visst, man kan slå sig och cykla i diket. Ja, så blir den stående. Vad händer? Den rostar, går trögt och blir till slut oanvändbar. Den blir inte det som den var tänkt att vara.
Du kom hit och fick tron för att du skall vara en sådan som lever i världen men inte av världen. Om du inte gör det, blir inte heller du den du var tänkt att vara och världen får inte vad den skall ha!
Till och med Gud når världen genom att själv komma hit. Inte genom himmelska megafoner och intergalaktiska internetmeddelanden i cyberrymden utan genom att bli ett skrikande barn i natten.
Och nu sänder han oss. Det är hans sätt att göra det på. Det är som i ett hem. Maten finns, allt är klart. Men någon måste tala om det för de andra. Den som får veta, den som har fått syn på maten går till de andra och berättar.
LIVSINSTÄLLNING
Följ med Paulus till Aten. Besöket finns beskrivet i Apg. 17. Han kommer till det främmande. Men han flyr inte undan. Han går runt och utforskar. Han ser templen och kaféerna. Han är nyfiken. Han bryr sig om hur människorna där har det. Hur de tänker. Vad som är viktigt för dem. Han talar gärna med dem. Där de vill och i den form de bestämmer. Han anknyter till deras värld. Citerar deras diktare. Talar väl om dem. Respekterar dem. Och han börjar sin predikan ganska långt ut, om du förstår vad jag menar. Han är i Aten. Han är verkligen mitt i världen. Men också där hjälper han till att öppna ögonen, kommer fram till evangeliet och vittnar om uppståndelsen. Lägg märke till reaktionen. Några skrattar, andra vill höra mer. Hur kunde det bli så här? För att ”i världen men inte av världen” hade blivit en livsinställning för Paulus.
Förstår du? Har du börjat fundera över livets mönster ”i världen men inte av världen”? Då tror jag att Herren vill att det ska få vara en viktig del av ditt samtal med honom, ditt hjärtas bön framöver.
Och det här är bara början. Jag listar nu ytterligare några saker som hör ihop med detta, men som jag inte får plats att utlägga denna gång. Vi talar om farliga saker nu – och härliga (läs 1 Joh. 5:19, 1 Joh. 2:15f, Ps. 24, 1 Tim 4:4.) Detta liv förutsätter omvändelse och ett liv i daglig bättring. (Läs om den förlorade sonen i Lukas 15.)
Detta liv gör oss beroende av den Helige Ande. (Läs om Gideon i Domarboken 6 och 7.) Kom ihåg Jesu förbön! (Joh. 17.) Det handlar om att verkligen använda Guds ord. (Läs 2 Kor. 10: 14.) Det är oerhört aktuellt, och – just du behövs i världen – men med Guds kraft och allt det som icke är av världen utan av Gud.
Herren är med dig. Var frimodig och oförfärad och skärpt!
Anders Reinholdsson