Människor som sprider glädje och trevnad omkring sig är en gåva som få kan motstå. En sådan är Anna, som har Downs syndrom. Här berättar familjen som tog hand om henne om ett val de aldrig ångrat.
Människor som sprider glädje och trevnad omkring sig är en gåva som få kan motstå. En sådan är Anna, som har Downs syndrom. Här berättar familjen som tog hand om henne om ett val de aldrig ångrat.
ANNA ÖPPNAR VÄLKOMNANDE dörren när jag parkerat utanför familjens hus i Åhus. Hon är som vanligt på bra humör och för dagen klädd i en fin sommarklänning. De pigga ögonen utstrålar nyfikenhet, om än lite tillbakadraget inledningsvis. Det är inte första gången vi träffas och blygheten försvinner snart. Anna föddes med Downs syndrom två månader för tidigt. Hennes biologiska föräldrar var väldigt unga och bestämde sig för att lämna bort henne. När Anna var fem månader gammal fick Margareta och Jan Jämstorp i Åhus frågan av Landstinget om de ville ta emot henne. Det ville de och sa ja. Omedelbart sattes det upp stränga restriktioner som inneburit att Margareta och Jan än i dag inte får ta kontakt med Annas biologiska föräldrar och dessa har i sin tur heller aldrig försökt ta kontakt med Anna.
Ett ifrågasatt beslut
Anna fick alltid följa med familjen i alla möjliga sammanhang, men det fanns kristna vänner som inte tyckte att de gjorde rätt som tog hand om henne. Eftersom de redan fått ett “eget” barn – sonen Niclas är Margaretas och Jans biologiska barn – och också adopterat dottern Lina från Polen, så borde de “vara nöjda nu”.
Margareta reagerade på att kristna människor kunde ifrågasätta om de verkligen skulle lägga ner så mycket arbete på ytterligare ett barn.
– Vi fick till och med frågan om vi verkligen trodde att Anna kunde bli frälst.
Många verkar också ha haft en rädsla för barn med funktionsnedsättningar och inte vetat hur de ska bemöta dem.
– Anna har på egen hand överbryggat det genom det charmtroll hon är; vi har inte behövt bekymra oss för det särskilt länge, säger Margareta. Anna har alltid varit snabb att ta kontakt och de människor som varit mest aviga mot henne har hon ansträngt sig mest för att vinna över.
Att ha en person med funktionsnedsättning i familjen kan naturligtvis också innebära stora påfrestningar och sådana upplevelser har Margareta full förståelse för.
– Men vi har inte känt att Gud har lagt på oss en börda som vi inte klarar av. Det är mer en tacksamhet över att det har gått bra och att det gett oss så många härliga tillfällen. Hon har varit till otroligt mycket glädje!
Annas syster Lina fyller i:
– Och jag har alltid varit stolt över att vi varit olika. Det har till största delen varit en välsignelse.
Anpassning och avlastning Att ha en familjemedlem med särskilda behov betyder att mycket av vardagslivet måste anpassas för att fungera. För familjen Jämstorp har det inneburit ett behov av att få avlastning vissa helger under barnens uppväxt. De andra två barnen kom lätt i skymundan i vardagsbestyren och därför blev semestrarna viktiga tillfällen för att Margareta och Jan skulle kunna ägna extra mycket tid åt Lina och Niclas.
Det märks att familjen betyder mycket för Anna. Hon ska snart bli faster igen och det lyser i ögonen när hon pratar om den väntande bebisen. Både Lina och Niclas har alltid låtit Anna vara med när deras kompisar varit på besök och det har uppenbarligen betytt mycket för Anna.
– Jag älskar Niclas! utbrister hon. Vi pratar vidare om relationen syskonen emellan. Jag frågar Lina och Anna om de alltid stått varandra nära – och det har de. Anna vänder sig mot Lina samtidigt som hon letar efter formuleringarna:
– Jag tycker om dig mycket för att du är min syster. Och för att vi hittar på saker. Och för att jag får träffa dina kompisar ibland.
Gud har en plan för alla
Vi kommer in på kyrka och tro. Anna gillar att vara i ELF-kapellet i Kristianstad och tycker särskilt om att sjunga. Hon nämner Jesus för världen och nynnar även sången Jag vill fly in i klippan, jag vill gömma mig i dig. Anna vet vem Jesus är och att Gud finns i himlen, men det är svårt att veta hur mycket hon förstår av något som ofta kan vara ganska abstrakt.
– Även om man inte förstår allt så får man tillhöra Jesus. Och så är det för Anna också, menar Lina. Och det är tryggt att veta att det är så.
För Lina har psalm 139 i Bibeln fått betyda mycket i relationen till sin syster. Psalmen säger något om människan och att Gud har en plan för alla människor oavsett historia och personlighet. Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar var skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit (Ps. 139:16).
Lina betonar att livet med Anna har gett henne många nya perspektiv och insikter.
– Gud har framför allt lärt mig att det inte spelar någon roll hur vi är och ser ut. Vi behöver en stor öppenhet för människors olikheter. Livet med Anna har också skapat ett ännu större personligt intresse för människor som är annorlunda och som har olika funktionsnedsättningar. Jag upplever att Gud tidigt lade dessa personer på mitt hjärta.
När Lina beskriver hur Gud har velat visa för henne att han verkligen älskar alla människor kommer det ett snabbt “Nämen, tack så mycket, Lina!” från Anna. Sådan är Anna – spontan, ärlig och rolig!
Uppskatta olikheten
Lina återkommer flera gånger till vad personer med funktionsnedsättningar som till exempel Downs syndrom kan bidra med.
– Vi kan lära oss att inte alltid vara så korrekta och göra på ett visst sätt för att passa in, att släppa lite på våra spärrar. De kanske inte har samma förmågor som vi har, men de har andra förmågor. Lina har alltid haft en förkärlek till barn med Downs syndrom och när hon under fyra år arbetade i Kenya träffade hon en härlig liten kille med diagnosen.
– Det finns tyvärr ofta en skam förknippad med funktionsnedsättningar i många samhällen och kulturer runt om i världen. I stället för att uppskatta olikheten och se vilken glädje personerna sprider känner man sig besvärad.
I dag är det möjligt att genomföra tester och fostervattenprov för att upptäcka Downs syndrom (DS) under graviditeten. Att vi kanske får allt färre personer med DS i vårt samhälle får onekligen konsekvenser.
– Jag tror att världen kommer bli en tråkigare plats utan dem, säger Lina. Naturligtvis förstår jag att det kan finnas en rädsla över att man inte ska klara av att uppfostra ett barn med Down syndrom. Men även om det har varit tufft emellanåt och krävt en del tålamod, hade jag aldrig kunnat välja bort det. Jag är verkligen stolt över Anna och väldigt glad för att mamma och pappa tog det beslutet.
– Jag med, flikar Anna in.
Systrar – sida vid sida
När jag lämnar Anna och Lina ska de gå vidare in till stan och äta lunch tillsammans. Sedan ska de titta på en klänning som Anna gärna vill köpa. Systrarna vandrar vidare sida vid sida. Precis som det har varit sedan Anna som ett nyfött barn blev en självklar del av familjen Jämstorp.
CARL-JOHAN ANDERSSON, lärare, Kristianstad