Det är kväll, och jag sitter vid mitt skrivbord och jobbar när jag plötsligt hör sång nedifrån gatan. Min första reaktion är att det är någon som skall ha fest igen, men sedan slår det mig att det inte liknar festmusik från någon inhyrd ljudanläggning utan mer låter som allsång.
Jag tittar ut och ser först bara en ljusslinga, som blinkar i alla möjliga färger i ett fönster på andra sidan parkeringen, men när ögonen vant sig lite ser jag en bred kö av människor som sakta rör sig framåt. När de kommer närmare vårt hus ser jag hur de främsta bär ett kors på det typiskt gungande vis på vilket de brukar bära sina figurer i processionerna, och de som följer efter sjunger olika sånger som de kunnat sedan de första skolårens obligatoriska kristendomsundervisning.
Jag undrar vem som är ”lycklig” nog att ha korset nära sitt hus i vanliga
fall, med möjlighet att kyssa det varje morgon och kunna räkna med dess beskydd. På nästan alla viktiga höjder finns det kors, och ju mer berömda de är desto fler ”kraftsökande” besökare, med varierande mängd allmosor, får de ta emot.
Det vanligaste är annars jungfrufigurer (virgenes), som ofta är rikt utsmyckade och inbyggda i någon sorts monter dekorerad med färgat glas och annat som påkallar uppmärksamhet. Bara i vårt kvarter finns det två jungfrur, och i grannområdet står en som är så väldigt viktig att man alltid ser tillbedjande människor hos henne på morgnarna. Det finns många olika jungfrur, som var och en har sitt ursprung i en uppenbarelse av den heliga modern på någon viss geografisk plats, där man ofta har byggt en kyrka eller ett kapell som helgedom till ”urstatyn”. Sedan är det fritt fram att göra avbilder av denna jungfru för att man i sitt bostadsområde, eller i sin kyrka, ska kunna möta henne och få del av hennes kraft och hjälp. Därför kan man i många kyrkor hitta flera olika jungfrufigurer eller bilder, som alla har sin bestämda kraft.
På samma sätt är det med olika avbilder av Kristus (Señores = Herrar), som alla har sitt speciella verkningsområde. Man har av en Herre gjort en massa små avgudar, som alla har fått sina särskilda egenskaper och kännetecken. För det mesta räcker det att gå till närmaste kyrka och be till den Kristusfigur som är bäst för just det man behöver hjälp med, men störst effekt ger det förstås att resa till den plats där uravbilden finns.
Också kyrkogårdarna med dess döda erbjuder stora möjligheter för att få ”önskningar” uppfyllda. Dit går man för att tala med eller be för sina avdöda släktingar, eller för att söka vanligaste är nedbrunna ljus där färupp de gravar som verkar mest välbesökta och där stanna till och få del av den kraft och det beskydd som vederbörande ande/själ kan ge.
Framför alla dessa gravar, avbilder, statyer eller kors finner man ofta före-
mål som bär vittnesbörd om besökarna som varit där. Det kan vara papperslappar med böneämnen, små påsar med hår eller jord från någon/något som behöver extra välsignelse, eller blombuketter. Men det vanligaste är nedbrunna ljus där färäven om man blir straffad. Om en pergen på ljusen avslöjar vad man har haft för syfte med sin bön – jag har hört att man skall använda svarta ljus om man vill be om hämnd över någon.
Men får människor då svar på sina böner eftersom de fortsätter med dessa riter, eller gör de det bara av gammal vana? Visst är det mycket som har med vana att göra, t. ex att fortsätta som sina föräldrar, och för säkerhets skull göra dessa saker för att inte drabbas av Guds straffdom. Men samtidigt menar de att man alltid får bönesvar, även om man blir straffad. Om en person t. ex. blir frisk från en allvarlig sjukdom genom att be till ett helgon, så är det ett under och man tackar Gud, men om han inte blir frisk, trots att han bett, så vet han att sjukdomen är ett straff ifrån Gud. På det sättet menar de att man alltid får svar på bönerna även om det i våra ögon kan verka som om man inte fått något svar.
För många är emellertid inte det viktigaste att ha något att be till, utan man har bilder av kända Kristusavbildningar eller jungfrustatyer hängande på väggen i sitt hem, eller i bilens backspegel, som en försäkring mot olyckor och annat ont. Skulle det ändå hända något, trots bilder och korstecken, så var det ”ödet” (förutbestämmelsen) som ville det så. Detta medför att det inte spelar någon större roll om man är försiktig t. ex. i trafiken, eftersom man inte kan komma undan sitt öde. Visst blir en person dömd till böter och ersättning om han kör på någon, men han får inga skuldkänslor eftersom han ser det som en straffdom och inte som något han kunnat undvika.
Redan för 2 000 år sedan fanns det i norra Peru högreligioner med väl utvecklade rituella system, och mycket av detta lever fortfarande kvar trots att katolska kyrkan kom med spanjorerna på 1500-talet. Men har då inte Bibeln funnits i Peru i snart 500 år, så att den som velat kunnat få veta sanningen? Både ja och nej. I dag finns Bibeln på spanska (landets språk) också i katolska kyrkan, men ända fram till för 25 år sedan beslagtog kyrkan biblar på spanska eftersom bara prästerna fick läsa Bibeln (på latin). Det viktigaste med en katolsk mässa har heller aldrig varit att lyssna, men att man är inom kyrkan medan mässan pågår för att få del av kraften. Att Maria fått en ännu större plats i katolska kyrkan här än hon kanske har på andra håll i världen kan till dels bero på två saker. För det första har alltid jungfruoffer varit viktiga i de tidigare religionerna, och just därför har Maria som den lidande jungfrun stor betydelse. För det andra dyrkade man moder jord som den som gav människorna det de behövde för livets uppehälle, och i dag menar man att Maria, som förstår oss bäst, är den av gudomligheterna som står oss närmast och som därför kan be till sin Son, som i sin tur ber till Fadern.
Detta ser katolska kyrkan mellan fingrarna med, liksom med all annan hedendom som lever kvar bland folk. Att låta en häxdoktor (brujo) föra ägget, eller marsvinet, över en sjuk för att det skall dra ut sjukdomen är inte ovanligt, och annat, som vi vill kalla skrock, tar folk här på fullt allvar. Marknaden i Chiclayo är känd för sin ”häxkonst-avdelning”, där allt från naturmediciner till krucifix, mineraler och inälvor från olika djur kan köpas helt öppet. Allt som ”fungerar” är helt okej att använda, sedan spelar det mindre roll om det har sina rötter i katolska kyrkan, moderna religioner, eller i den traditionsrika kultur som funnits i landet tusentals år.
Men det som syns mest på ytan är ändå den otroliga kommers och materialism som breder ut sig – inte minst i en relativt ung stad som Chiclayo. På gatorna i Chiclayo, vänskapens stad, är man öppen för allt – med ett påklistrat leende. Alla möjliga typer av försäljningsstånd, däribland tidningskiosker med halvnakna kvinnokroppar, trängs med människor som bjuder ut ett otal tjänster. Apotek finns också i snart sagt varje gathörn, för det hör med till den moderna tron att mediciner kan råda bot på allt. I varje hus eller skjul står en TV, materialismens husgud, som spyr ut suggestiv reklam var tionde minut och i övrigt dubbade såpoperor och underhållningsprogram från USA. Man tror att det man ser är det lyckligt drömliv som skulle kunna lösa all världens problem, och så blir man ”levande” i ett vakuum mellan en falsk dröm och en hård verklighet.
Man har ingen religiös trygghet eftersom det saknas ett helt och hållbart religiöst system, ingen kulturell trygghet på grund av en splittrande historia, och dessutom väller det moderna in över landet som en tidvattensvåg. Rotlöshet på alla plan blir följden.
Kanske verkar min beskrivning lite väl negativ och hopplös för den som inte har upplevt verkligheten här i Chiclayo. Jag vill därför säga att det förutom allt jag har beskrivit finns massor av ”vanliga” företeelser som jag har utelämnat, många härliga människor som det inte finns plats för i denna artikel, och dessutom skulle jag kunna räkna upp flera fördelar med att bo här jämfört med att bo i Sverige. Vi trivs här och har vårt hem här, vi börjar få bra vänner bland både trossyskonen och våra grannar, och vi vet att det är här Gud vill ha oss nu.
Det enda som kan ge en framtid och ett hopp för Chiclayo är den evige och oföränderlige Guden, som kommit nära genom sin Son, Jesus Kristus. Vi stannar inte vid L‚ångfredagens lidande och död, som katolska kyrkan, utan följer med till påskmorgonens levande Frälsare. Vilket vittnesbörd när våra trossyskon från olika ställen i Chiclayo tågade runt i Las Lomas och lovsjöng den Uppståndne, innan vi samlades till gemensam glädjegudstjänst i en proppfull kyrkolokal! Jesus har övervunnit både synden, döden och djävulen, och vi får ett levande hopp, ett evigt arv och frälsning genom Guds kraft.
Gud är verksam här – det både vet och ser vi, men den onde och hans andar här gör allt för att behålla det som de haft under sitt välde i tusentals år – det motståndet är något som är mycket tydligare här än i våra hemländer. Det tar tid för Ordets sådd att växa, men Gud är trofast och det är från honom kraften kommer.
Henrik Birgersson
FAKTA OM PERU
Läge: Från ekvatorn och 200 mil söderut vid Sydamerikas västkust.
Yta: 1 285 216 km2 (3 ggr Sveriges yta) Folkmängd: c:a 25 miljoner varav mer än 70% bor i städerna
Medellivslängd: c:a 65 år
Språk: Spanska (Indianspråket Quechua räknas också som officiellt språk, men används knappast i officiella sammanhang och används endast av befolkningen på höglandet. Dessutom finns många mindre indianspråk, som talas framför allt i djungelområdena.)
Läskunnighet: 85%
Religion: Romersk-katolsk
Klimat: Mycket variation. Från öken till regnskog, från hög luftfuktighet till bland de torraste i världen, från glaciärer med medeltemperatur under noll till medeltemperaturer över 25 grader, från havsnivå till närmare 7 000 m.ö.h.
Städer: Nästan alla stora städer ligger i kustöknen, där huvudstaden Lima är den största med c:a 7 miljoner invånare.
Självständigt: 1821 (28/7 = Nationaldagen)
Statsform: Republik med demokratiskt vald president (Alberto Fujimori)
Valuta: Soles (=3 SEK) men det används också mycket US dollar.
BNP per capita (1994): ca 22 000 SEK
CHICLAYO: 75 mil norr om Lima, 1 mil från kusten, ålder 120 år, ca 500 000 invånare. Få vuxna är födda i Chiclayo (etnisk blandning) men alla pratar spanska. Liten industriell produktion, men provinsen har landets främsta risproduktion. Dessutom odlas sockerrör och frukt.
Medeltemperatur 22 grader C. Mindre regn än i Sahara, men tack vara det jämna tillflödet av vatten från bergen har stora delar av öknen med hjälp av bevattnings- kanaler varit uppodlad i flera tusen år. Har aldrig varit någon turistort, men de senaste årens arkeologiska fynd av pyramider och gravar (det viktigaste gravfyndet någonsin i Nord- och Sydamerika: Lord of Sipan) beräknas öka turistström men.
FAKTA OM MEL
(Misiõn Evangélica Luterana – Chiclayo)
Startade 1986 med missionärer från WMPL (World Mission Prayer League). Under de åtta första åren var det många missionärer som kom till fältet, men få stannade mer än ett år (av varierande orsaker) vilket förde till liten kontinuitet i arbetet. 1994 var arbetet på väg att läggas ner, men så tackade Paul och Priscilla Gossman (tidigare missionärer på Filippinerna för Lutheran Church Missouri Synod), med dottern Sarah, ja till kallelsen att resa till Chiclayo. I november samma år kom BV:s första missionärer Emma och Henrik Birgersson till Peru (till Chiclayo i augusti 1995), och i september 1995 kom Christina Buhl från WMPL ut för en två års period (praktik i sin fyra-åriga evangelistutbildning). I början av juni reser Christina tillbaka till USA, men redan i juli beräknas Håkan och Sinnika Ekström (med tre barn) ankomma till Peru (till Chiclayo i november). Vi hoppas också på fler missionärer från WMPL.
MEL är i dag sammansatt av missionärer från WMPL och BV, med öppenhet för missionärer från andra bibeltrogna lutherska organisationer i framtiden.
All kommunikation föregår på spanska, och veckans viktigaste samling är missionärernas gemensamma bibelstudie- och bönesamling. Det arbetas idag på fyra platser i och runt Chiclayo, varav två är mer etablerade församlingar med registrerade medlemmar och gudstjänst varje söndag. På tre av platserna är det varje vecka bibelstudium för vuxna, ungdomsarbete (40–50 ungdomar), och söndagsskola (100–200 barn). Den nyaste platsen har bibelstudium en gång i veckan. Flera peruaner hjälper till med arbetet varav de två viktigaste är Mercy (fungerande pastor i en av församlingarna) och Hans (barnarbetet och musiken).