Annihilationsläran tillbakavisad
International Fellowship of Evangelical Students (IFES) är en världsomspännande (137 länder) paraplyorganisation för nationella kristna studentrörelser. Generalsekreterare Leif Andersen i det danska Kristeligt Forbund for Studerende (KFS) redogör i en ledare i Til tro 2⁄97 för resultatet av en konsultation i november 1996 mellan IFES och representanter för studentrörelser i Danmark, Norge och Storbritannien.
KFS hade begärt att få besked om IFES:s inställning till den s.k. annihilationsläran (förtappelse innebär inte evigt straff och evig pina utan förintelse, utplåning av den icke-troendes existens). En av IFES:s vicepresidenter, John Stott, känd även i Sverige som författare till en rad mycket spridda skrifter, hade i tal och skrift förklarat sig öppen för annihilationsläran. (Senare har han beskrivit sin inställning på denna punkt som närmast agnostisk.)
Leif Andersen skriver: ”Vår argumentation har hela tiden varit att annihilationsläran icke blott låg utanför en luthersk eller nordisk lärogrundval utan i verkligheten också utanför IFES:s Doctrinal Basis.(– – –) Vi måste alltså försöka argumentera för att annihilationsläran byggde på en så omöjlig läsning av de bibliska texterna att den i praktiken utgjorde ett slags bibelkritik.”
KFS:s bekännelsetrogna argument accepterades såtillvida att IFES utfärdade ett s.k. moratorium i frågan: De talare som lutar åt annihilationsläran bör avstå från att framföra den vid offentliga sammankomster. Det brev som generalskreterare Lindsay Brown sammanställt som svar på KFS:s hänvändelse och som ställts till förfogande som ”resurs-dokument” visar också att IFES:s ledning avvisar annihilationsläran, eftersom exegesen hittills ”icke kommit med avgörande argument eller varit överbevisande biblisk”.
Angående ”talförbudet” har Leif Andersen följande kommentar: ”Utifrån en luthersk syn är detta inte tillfredsställande! För oss är det en gåta hur man kan kalla en talare och så ålägga honom tystnad om vissa ämnen. Vem av oss skulle kunna acceptera en sådan restriktion? Det avslöjar enligt mitt sätt att se en påfallande skillnad i själva synen på förkunnelsen. För oss är förkunnelsen ett nådemedel, det främsta nådemedlet – i evangelikala och ekumeniska sammanhang ser man den lika gärna som debattinlägg.”
Med hänsyn till omständigheterna (”IFES är inte och har aldrig varit lutherskt”) förklarar sig Leif Andersen nöjd med det avslutade samtalet mellan IFES och KFS.”Vad återstår?” frågar han avslutningsvis i sin ledare. ”Först och sist återstår detta, att vi själva alltid ställer oss under Guds ords tilltal och tillrättavisning för att bli bevarade – icke i egna meningar, utan i Guds lära.”
Guds gärning och vår avgörelse
Luther understryker långt starkare än man gör i dagens förkunnelse, att Gud är den som allena verkar. Därför kan man inte annat än förundra sig över att han ger viljan en mycket stor betydelse. Han säger, att om en människa inte vill bli frälst, så blir hon inte heller frälst. Det är den ena sidan. Den andra är, att en människa inte blir frälst därför att hon vill bli frälst.
Vi har så svårt att hålla fast vid båda sidorna. Men det är helt nödvändigt att vi gör det, annars hamnar vi i det ena av två diken. Lånar vi inte röst åt människans ansvar, lamslår vi viljan. Förkunnar vi inte att Gud gör det hela, lamslår vi tron.
Jesus möter en man som har varit sjuk i 38 år. Den första fråga han ställer till honom är: ”Vill du bli frisk?” Det är en mycket viktig fråga, och Guds ord nämner den för att den skall få var och en av oss att stanna upp. När vi möter Jesus genom förkunnelsen ställer han oss frågan: Vad vill du? Vi måste veta vad vi vill, annars stänger vi oss för Guds hjälp och Guds ingripande.( – – – )Den Gud som i sitt ord om och om igen vädjar till vår vilja är samtidigt den Gud som har uttalat den mest förkrossande domen över vår vilja. Han säger: ”Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan, utan av Guds barmhärtighet.” (Rom. 9:16.) Hans Erik Nissen i bandet
Kvinnliga präster och sakramentens giltighet
Om kvinnliga präster är emot Bibelns lära, vilket vi kan förstå av 1 Kor.14: 33–37 och 1 Tim. 2: 11–15, så skall vi inte ha kvinnliga präster alls. Och om vi inte skall ha dem alls, skall vi, i en fallen kyrka där sådana ändå finns, låta bli att anlita dem till några kyrkliga förrättningar oberoende av dessas giltighet eller ogiltighet. Och vi skall också uppmana och undervisa människor att göra lika. Detta inte på grund av frågan om sakramentens giltighet utan på grund av Bibelns lära om hur vi skall förhålla oss till falska församlingsarbetare.
Detta säger också bekännelseskrifterna.(– – –) Och när jag går till nattvarden, behöver jag inte undersöka förrättarens tro. Men bekännelseskrifterna fortsätter så här: ”…ogudaktiga lärare bör man övergiva, ty dessa handla icke i Kristi ställe, utan äro av Antikrist. Kristus säger också: Tagen eder till vara för falska profeter.” (Apologin, artikel VIII)
Christian Perret i Kristet perspektiv 1/97