”Religion är människors tankar om Gud.” En användbar definition – på allt utom kristendomen, för dess urkund är Bibeln, och Bibeln är Guds ofelbara ord, i vilket Gud uppenbarar sina tankar – så mycket högre än våra tankar som himmelen är högre än jorden – och ger oss bilden av sig själv, inte den fullständiga bilden, för ingen kan se Gud och leva, men en sann, för oss och vår frälsning tillräcklig bild.
Det var en gång en kung, som ställde till ett väldigt gästabud. Han tog sig för att som dryckesbägare använda de heliga kärl som hade rövats från Herrens hus i Jerusalem. De skulle ge ökad glans åt det kungliga kalaset. Antagligen hade han låtit intala sig att Abrahams, Isaks och Jakobs Gud var som folkens gudar i allmänhet, de som står på gurkfälten som fågelskrämmor och måste bäras dit och därifrån, eftersom de utgör en människors tillverkning.
”Men Herren är en sann Gud, han är en levande Gud och en evig konung; för hans förtörnelse bävar jorden, och folken kan icke uthärda hans vrede” (Jer. 10:10).
Kung Belsassar fick se ett fragment av den sanne Gudens bild. Han såg ”fingrar som av en människohand, vilka mitt emot den stora ljusstaken skrev på den vitkalkade väggen i kungens palats, och kungen såg handen som skrev. Då vek färgen bort från kungens ansikte, och han uppfylldes av oroliga tankar, så att hans höfter skälvde och hans knän slog emot varandra” (Dan. 5: 5–6).
Kungen hade fått se en skymt av den hand som på lagtavlans sten skrivit: ”Du skall inga andra gudar ha jämte mig.” Genom Daniel fick han handskriftens uttydning: ”Du är vägd på en våg och befunnen för lätt.” Så löd domen från ”den högste Guden”, som ”råder över människors riken och upphöjer vem han vill till att härska över dem”: ”Du Belsassar, Nebukadnessars son, som har vetat allt detta, har ändå inte ödmjukat ditt hjärta, utan förhävt dig mot himmelens Gud… Men den Gud som har i sitt våld din ande och alla dina vägar, honom har du inte ärat.” Det går inte an att förhäva sig mot den levande Guden; den natten dog Belsassar, kaldéernas kung. Har du sett så mycket av den bild Gud i sitt heliga Ord har gett av sig själv att du har förstått, att du inte håller måttet inför honom? Eller har den bilden skymts för dig av de falska profeter som ställer sig i vägen och mässar:
”Frid, frid och ingen fara! Gud är kärleken, och allt står väl till!” ”Den bästa bild av Gud vi har i detta livet”, så kommenterar Gezelii Bibelverk 2 Mos. 34:6–7. Det är en dubbel bild, ”tvådimensionell”, som Egil Sjaastad kallar den i sin artikel på sid. 6–7. Den är paradoxal och måste få förbli det. Försök inte förenkla den!
Vänd i stället blicken mot Kristi kors! Där strålar den sanna gudsbilden allra klarast: Den Gud som ingalunda låter någon bli ostraffad kastade allas våra synder på sin egen Son. Betrakta Frälsarens hand som naglades fast vid förbannelsens trä och som där skrivit din fridom, eftersom ”han var sargad för våra överträdelsers skull.” Den Gud som är kärleken bevisade sin världsomfattande kärlek på det sättet ”att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv”.
Sam-Arne Nilsson