Av rektor Egil Sjaastad har Till Liv fått tillåtelse att publicera utdrag ur en längre artikel med rubriken Gudsbilden i förkunnelsen. Sjaastads ursprungliga artikel har följande fem underrubriker: Gud är en person, icke en kraft; Gud är nära hela sin skapelse; Gud har kontrollen över historien; Gud möter oss i sitt ord; Gud är upphöjd, värd lov och ära. Efter en sammanfattning av de tre första avsnitten följer nedan en översättning av det fjärde.
Av rektor Egil Sjaastad har Till Liv fått tillåtelse att publicera utdrag ur en längre artikel med rubriken Gudsbilden i förkunnelsen. Sjaastads ursprungliga artikel har följande fem underrubriker: Gud är en person, icke en kraft; Gud är nära hela sin skapelse; Gud har kontrollen över historien; Gud möter oss i sitt ord; Gud är upphöjd, värd lov och ära. Efter en sammanfattning av de tre första avsnitten följer nedan en översättning av det fjärde.
”Se, jag har dristat mig att tala till Herren, fastän jag är stoft och aska”, säger Abraham i samband med att han ber för Sodom. ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har mitt liv blivit räddat”, utbrister Jakob efter kampen vid Peniel. Texter som dessa ur 1 Mos. 18 resp. 32 borde få större rum i förkunnelsen, påpekar Sjaastad. ”De utgör i sig själva en uppgörelse med panteistiska och andra religiösa föreställningar, i vilka Gud blir en allting genomströmmande livskraft och där den personliga relationen mellan Gud och människa suddas ut. Allt tal om bön i Bibeln förutsätter just den gudsbild som erbjuder sig i dylika texter.”
Gud är en person. Han talar till oss människor och vill ha personlig kontakt med oss, trots att vi inför honom är ”stoft och aska” och dessutom fallna i synd. En diffus opersonlig kraft älskar inte, hör inte på mig, talar inte till mig. Men allt detta gör den levande Guden.
Trots att Gud inte är någon opersonlig kraft som finns i allting, befinner han sig alltid nära det han skapat. Ps. 139 beskriver Guds ofrånkomliga närhet: ”Tog jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.” Sådana texter behöver Guds barn påminnas om, skriver Sjaastad. ”Och på icke troende har de en dragande effekt. Innehållsmässigt gäller de inte utan vidare dem som ej tror, även om också de är föremål för Guds skapande och uppehållande nåd. Men de icke troende kan genom mötet med sådan förkunnelse få förnimma något av Guds godhet och omsorg.”
På ett mästerligt sätt har Luther i förklaringen till Första trosartikeln beskrivit den store Gudens närhet och närvaro såsom hela skapelsens Uppehållare: ”Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, givit mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen, och att han ännu håller det vid makt, därtill försörjer mig rikligen och dagligen med kläder och skor, mat och dryck, hus och hem…”
”Detta totala beroende av Gud gäller på skapelseplanet ateisten lika mycket som den frommaste troende. Det är den Gud ateisten förnekar som håller honom uppe och gör att han andas, att hans hjärta slår, att han har förmåga att tala och skriva – även de mest hädiska ord. Och det är den Gud som står bakom all materia som håller liv i materialisten och naturalisten… deras avlelse och livsuppehälle har möjliggjorts av honom som de inte vill räkna med och som osynlig är tillstädes med sin uppehållande gärning i varenda liten cell.”
Historiens Gud skall föra sin plan till seger. Genom Jesus har han besegrat alla mörkrets makter, och en dag skall han sätta punkt för denna tidsålder. Då skall segern kungöras på sådant sätt att alla knän skall böjas – i Jesu namn. Historien har – efter Kristi himmelsfärd – en röd tråd. Det är missionen. Det behöver missionsvänner få höra! Evangeliets väg till folkslagen är själva nerven i Guds historieplan, sådan den förverkligas inom såväl det världsliga som det andliga regementet.
GUD MÖTER OSS I SITT ORD
Genom Ordet möter Gud oss och talar till oss. Det är en del av själva gudsbilden! Och han talar till oss på två sätt:
Gud träder fram som den Helige Han är vred på all orenhet och all synd. Han tål inte svek. Han är en förtärande eld mot vantro och syndiga begär och mot onda tankar och gärningar.
Att försöka tona ner allvaret i synden är att förändra Bibelns gudsbild. Synden och Gud kan aldrig i evighet förlikas. Är du inte frikänd från din syndaskuld, kan du aldrig komma in i Guds rike, Förtappelsen, tillredd åt djävulen, blir den människas öde som inte har gett Gud rätt, som försvarar sin synd.
Så talar Gud genom lagen. Detta förbiser många. Då blir förkunnelse och gudstro felaktiga. Gud blir ofarlig. Men i Bibeln är Gud en Gud som är värd att frukta. ”Vi skall frukta och älska Gud…” Detta måste upp på predikstolarna! För den naturliga människans religiösa medvetandet innebär Gud inte något problem. Det gör han däremot för ateisten och agnostikern, för de håller hans existens för omöjlig eller i varje fall oviss. Men för den religiöse utgör Gud inte något bekymmer: Självklart står Gud på vår sida, givetvis vill han oss bara väl, naturligtvis ska vi försöka leva efter hans vilja. Problemet är bara hur vi ska orka med det.
För den religiösa människan är Gud själv aldrig någon nöd. Allmänreligiositeten har i alla tider denna falska gudsbild, och därför måste en själavårdande förkunnelse till att börjamed bli en obehaglig förkunnelse. Den måste sikta på människans samvete och genom Anden ställa henne inför Gud såsom den Helige. Bekännelseskrifterna talar om ”den förfäran i samvetet utan vilken det icke är möjligt att lära känna evangelium”.
Skriftens författare har lärt känna Gud just som den Helige, och denne Gud har mitt öde i sin hand. Därför står de och ser in i Guds ansikte med samma avgörande nöd: Om Gud vill straffa mig i sin vrede (Ps.6:1; 38:2), om han vill dölja sitt ansikte för mig (Ps. 30:8), om han vill förlåta mig (Ps. 38:22), om han vill vända sitt öra till mig (Ps. 80:2), ge mig råd och låta sitt öga vaka över mig (Ps. 32:8), upphöra med sin förtörnelse mot mig (Ps. 85:5). Därför bidar den fromme efter Herren, han ropar ur djupen (Ps. 130:1) väl vetande att om inte Gud vill se till honom i nåd och förlåta honom, så förgås han. ”Dock, hos dig är ju förlåtelse, för att man må frukta dig” (Ps. 130:4).
Carl Fredrik Wislöff ställer saken på sin spets: ”Så länge inte lagen får uppenbara Gud i hans vrede, kommer ingen människa i denna trons ställning till Gud. De blir, som det heter i Konkordieformeln, antingen gudlösa hycklare som fariséerna eller också faller de som Judas Iskariot i förtvivlan. Det vill säga att de antingen kommer att tänka, att denna etiska norm klarar jag med Guds hjälp ganska bra. Eller – om de är konsekvent ärliga – kommer de att förargade vända sig bort från denna moral som ingen människa tycks kunna hålla.”
Men en sådan upplevelse av Guds helighet – som blir till vrede, när den kommer syndaren nära – är enbart fördömande, icke frälsande. Därför är det alldeles nödvändigt att förkunnaren vet att predika evangelium.
I evangelium möter Gud oss med en evig kärlek Gud möter oss med den kärlek han bevisar oss i Sonen!
Genom evangelium talar Gud till oss på ett helt annat sätt än genom lagens ord. Han pekar på sin egen Son! ”Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv” (Joh.6:40).
Gud har handlat så med sin egen Son, att ingenting av det som vi står anklagade för behöver fördöma oss. Fördömelsen drabbade Kristus! (Rom. 8:34.) Han är borgesmannen som gick in i himlen med sitt eget blod. Där har blodet sådan verkan att ingen synd längre kan tillräknas mig. För Jesu blod är försoningsblodet, det enda med effektiv verkan i himlen. I omvändelse och tro äger jag detta! Då har jag också mött Bibelns Gud så som han i sin nåd vill möta mig.
Från denna synpunkt må det gärna sägas att den sanna gudsbilden är tvådimensionell. Gud är en helig, förtärande eld mot all synd. Och han kommer ångrande syndare till mötes med fullständigt frikännande och med frid genom Jesus.
I våra kristna ungdomsmiljöer är detta utan tvivel själva kärnpunkten i själavården: att de unga får möta Gud i lag och evangelium. Att de blir avklädda all egen rättfärdighet. Att de blir så omskakade i samvetet att de upplever evangelium som den stora befrielsen ur nöden.
Har vi blivit alltför rädda för att framhålla båda sidor av gudsbilden? Finns det texter om Guds vrede och helighet som vi inte bryr oss om att läsa och predika över? Förtiger vi i missriktad ”omsorg” sådana berättelser ur Gamla testamentet som förr i all sin förfärande kraft fick stå som exempel på Guds dom över synden? Är vi villiga att förkunna lagen så, att de unga begriper att här är det fråga om vida mer än god moral? Det rör sig om Guds ofrånkomliga krav på fullkomlighet, som utan omsvep ställer syndaren under fördömelse. Lär du inte känna Gud genom det budskap som tillsäger nåd, är och förblir du i otro under denna fördömelse!
Och – lär du känna Jesus sådan han verkligen är, kommer du in under den fullkomliga friheten. För i budskapet om honom är du löst från dina synder. ”Om honom vittnar alla profeterna, att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn” (Apg. 10:43).
Egil Sjaastad