En intervju med ett ungt par som genomgår missionsutbildning.
Wycliffe ställer som villkor att varje student på centret som sedan ska gå ut i tjänst ska ha hundra förebedjare.
En intervju med ett ungt par som genomgår missionsutbildning.
Wycliffe ställer som villkor att varje student på centret som sedan ska gå ut i tjänst ska ha hundra förebedjare.
En vidunderligt vacker höstdag möter jag dem – Karin och Anders Hansson – i Hästveda. Missionen har blivit deras livsmönster. Därför är jag nyfiken på hur det kommer sig att deras liv i så hög grad blivit präglade av detta.
BERÄTTA OM ER BAKGRUND!
För Anders är vägen till mission och i mission ganska påtaglig, även om det visst inte är så att alla missionärsbarn går vidare i sådan tjänst. ”Som barn växte jag upp i Kenya”, berättar han. ”Mellan 1970–80 levde jag med min familj på Itierio i Kisii-distriktet. Kenya blev mitt hemland, så när familjen återvände till Sverige och jag tänkte på att någon gång få komma tillbaka, var det som att tänka på att återvända hem igen. Missionsgården Strandhem kom att betyda mycket dels vid konfirmandkursen och dels senare på Bibelskolan. När det gällde min utbildning var jag länge oviss och prövade på lite olika vägar. Men nu är jag ortopedingenjör och har haft tjänst på Huddinge sjukhus.”
”För mig har vägen varit lite annorlunda än för Anders”, säger Karin.
”Jag kommer från ett hem, som inte är troende. Men mission var inte för den skull ett okänt begrepp. Jag har en farbror, som varit missionär i Botswana. Själv hade jag inte sett evangeliets hemlighet förrän jag gick på gymnasiet i Linköping. Jag brukade lyssna på studentradion, som sändes via närradion.” Så skrattar Karin till och säger: ”Ja, jag glömde att stänga av den, när det sändes ett kristet program. Och så började det hända så mycket. Tankarna väcktes. Jag fick inspiration att läsa Bibeln. Jag fick också hjälp med vad jag skulle läsa och hur. Efter drygt fyra månader var jag mogen att gå med i den kristna skolgruppen.
Sedan började det ena efter det andra läggas till rätta för mig. Jag gick på Bibellinjen på Vadstena Folkhögskola, där Ragnhild Danell var rektor och Sven-Ingvar Nilsson studierektor. Därefter genomgick jag utbildning till sjukvårdsbiträde, och den följdes av teologiska studier i Lund och sekreterarutbildning i Malmö.
Som sekreterare har jag jobbat med språkforskning vid Göteborgs Universitet, innan jag gick grundskollärarutbildning. Som lärare har jag haft tjänst i Stockholm.”
Det var missionskallelsen som präglade deras möte med varandra, konstaterar de två. ”Och nu har vi varit gifta i sju år. Naturligtvis har vår väg in i missionsarbetet inte varit helt enkel.”
Anders tillägger: ”Tidigare har det ibland känts som om jag inte ’platsade’ som missionär – att predika, undervisa eller arbeta med direktsjukvård. Men nu har jag ju ett yrke, som kan komma till användning.”
VAD SYSSLAR NI MED NU DÅ?
”Nu går vi på Wycliffe Bibelcenter i England, där vi lär oss språkvetenskap. Det är alltså inte så, att vi är där för att lära oss något bestämt språk utan för att få insikt i hur man lär sig språk, försöka analysera språkens uppbyggnad o.s.v. Denna utbildning är inriktad på att eleverna skall komma till nytta bland folkstammar, som kanske inte har eget skriftspråk eller som inte har Bibeln översatt till sitt språk.”
”Vi känner att just ’pionjärmissionen’ är något som vi måste få prioritera, eftersom vi vet att det finns så många folk, som aldrig har fått höra budskapet om Jesus”, fastslår Karin.
”Nu rustar Wycliffe oss och MBV sänder oss.” ”Men”, tillfogar Anders,”Wycliffe ställer som villkor att varje student på detta center som sedan skall gå ut i tjänst skall ha hundra förebedjare, som senare skall få informationsbrev från dem som de ber för.”
HAR MISSIONEN OCH MISSIONSINTRESSET AVLIDIT?
”Missionen kan inte vara död. Då skulle också församlingen vara död. När det sedan är fråga om missionsintresset, är det mycket levande och expansivt i världen i stort. Hos oss i Sverige tycks det däremot svikta. Det är kanske ett tecken på, hur det står till i våra församlingar och missionsföreningar.”
Vad skulle ni vilja säga till tidningens läsare – något som är viktigt för er själva?
”Bed för missionen över hela världen! Bed att Gud sänder arbetare till de onådda folken! Bed att Gud öppnar vägen för oss, så att vi förstår vart vi skall gå! Vi vill vara flexibla inför Gud och hans vilja. Vi har förstått, att när Gud vill förbereda för insats, går han alltid före. Vi har tidigare erfarit, att när det varit som svårast har vi också fått se Guds hjälp.”
Vi skildes åt och solen lyste över Hästveda marker. Och Guds nåd svepte in all världens missionsmarker i den himmelska kallelsens förklarande ljus.
Einar Göth, prost