Den 5 april samlades 135 personer i Snärshults missionshus för att fira ungdomsföreningens 100-årsdag. Det var fantastiskt att se missionshuset fullt av folk denna Palmsöndag, något som inte händer lika ofta nu som förr. Det blev en märklig dag, då Gud på ett alldeles särskilt sätt var närvarande, då glädje och sorg, liv och död kom de församlade mycket nära.
VÄLSIGNAT AV GUD
På ett bord framför mig står en vas med gula tulpaner som en symbol för växt och förnyelse i Guds vackra skapelse. Det finns möjlighet till växt och förnyelse även i ungdomsföreningen i Snärshult, där ungdomar ses som en tillgång, deras åsikter tas på allvar och de har möjlighet att förändra. Föreningens stora hobbygrupp, som samlar 15‒20 barn varje lördagsförmiddag, ser jag som ett tecken på växt och på Guds rika välsignelse.
”Ej silver, ej guld har förvärvat mig frälsning… Nej, blodet på korset är priset jag kostat.” Inledningssången ljuder klar. Efter Hans-Erik Lunnergårds inledning tar hans far, Karl-Eve, över och berättar om hur föreningen kom till. Han ger oss versen: ”Glöm inte dem som har varit era ledare och talat Guds ord till er. Lägg märke till vad deras liv ledde fram till och kom ihåg deras tro.” Heb. 13:7. Ur ungdomsmötesprotokoll, som förts alltifrån föreningens början, får vi höra bl.a. citatet: ”På grund av de äldres fest i Vittsjö var ungdomsmötets deltagare fåtaliga.”
GAMLA MINNEN
Efter en god predikan av Fride Månsson över Joh. 12:1‒16 är det dags för kaffe och tårta dagen till ära. I den församlade skaran finns både unga och gamla – en del en bra bit över 90. Jag önskar att jag för en liten stund kunde vrida tiden tillbaka 100 år och få se hur det var då och träffa ”de gamle”, som jag bara hört talas om…
Efter kaffet blir ordet fritt. ”Snärshult tar inte så stor plats på Sveriges karta men Gud känner till byn och Guds Ande har varit och är här”, sade Lennart Axelsson, som också berättade om predikant Johannes Wittander från Snärshult, om hans väg till tro och om hans liv.
Rune Gustavsson gav oss en del barndomsminnen. Han kom ihåg hur han i missionshuset som liten tillsammans med gamla människor med krokiga ryggar och sneda munnar sjungit: ”Ingen blomma, som ej fäller sina blad för höstlig vind, ingen ros, som icke vissnar på den glada ungmöns kind.” Där fick han kunskap om förgängelsen och livets korthet men också om det viktigaste av allt han lärt sig – sanningen om Jesus och evighetsperspektivet. ”Om inte Gud rört vid mig i detta missionshus hade jag inte haft något att ge till mina barn och barnbarn” avslutade han.
LIVET SOM FORTSÄTTER I HIMLEN
Den för dagen sammansatta kören sjöng en del gamla sånger, bl.a. en skriven av Elise Jönsson från Skinnaretorp med melodi av hennes son Lennart Nilsson. En vers löd: ”Detta livet är kort. Vi som blomstrar dör bort, men det Ordet i hjärtat inskriv, att ock Frälsarens brud, som är iklädd hans skrud, visst skall ärva evinnerligt liv.”
Strax efter sången kom Herren Jesus och hämtade hem ett av sina barn, Harry Lunnergård. På ett ögonblick fick han lämna denna världen. Denna märkliga händelse ställde alla närvarande inför vikten av att vara beredd att möta Jesus. Livet kan ta slut när som helst. Men döden har ingen makt längre över den som känner Honom, som har besegrat och tillintetgjort döden, och som är Vägen, Sanningen och Livet! Innan mötet avslutades sjöng kören ”Hemma, hemma får vi vila, efter slutad kamp och strid” och ”Den himmelska lovsång”. Det kändes underligt gripande att sjunga dessa sånger, då Jesus just hämtat hem Harry, som för evigt ska få sjunga den himmelska lovsången tillsammans med många snärshultsbor som gått före.
Ros-Marie Westmark
Fem kilometer från Laholm ligger en liten by, som heter Vallberga. Hittills har det inte funnits någon gudstjänstlokal i byn, men nu står det ”Lutherska Kapellet” på en villa på Skottorpsvägen 3, mitt i byn. Under glädje och tacksamhet till Gud kunde kapellet invigas den 29 mars; det var en verklig högtidsdag.
HISTORISK BAKGRUND
Genom invigningen av kapellet har vi av Guds nåd kunnat börja missionsverksamhet på en ny plats. Men arbetet har rötter som går långt tillbaka. Som en frukt av den lutherska väckelsen bildade några missionsvänner för 111 år sedan Våxtorp Evangelisk Lutherska Missionsförening, och man byggde också ett missionshus i Våxtorp. Mycket Guds ord har där blivit förkunnat, och endast Gud vet vilken välsignelse det arbetet har haft för människosjälar.
Men missionshuset var gammalt och i dåligt skick. Därför blev det sålt och rivet 1992. Under några år har man haft möten i Ränneslövs församlingshem, men 1997 köpte föreningen huset i Vallberga för att kunna utvidga missionsarbetet. Under vintern har huset blivit något renoverat och iordningställt. Och i mars var kapellet färdigt för invigning. Verksamheten i Våxtorp är slut, men vi har genom Guds nåd kunnat börja i Vallberga.
INVIGNINGEN
Många hade mött upp, så kapellet var fyllt när ordföranden Christer Mikaelsson hälsade välkommen och församlingen inledde dagen med sången ”Herre, värdes skaror samla kring ditt Ord i detta hus!” varpå Mikaelsson invigde kapellet i den treenige Gudens namn med bibelläsning och bön.
Därefter predikade Sture Hagelin över Jes. 43:23‒25. Han underströk att vi får samlas omkring något som är fast, visst och trovärdigt – Guds ord, som talar om fallet i Adam och upprättelsen i Kristus. – Men det predikas ju Guds ord! – Ja, det gör det, men kommer hela sanningen fram – hurdan människan är av naturen, och detta absolut nödvändiga, att man måste födas på nytt för att se Guds rike? Människan vill förtrösta på sig själv och hon fantiserar om att själv kunna åstadkomma något, men Herren säger: ”Icke du, icke du…” Det behövdes något helt annat för att vi skulle kunna bli räddade – att Kristus arbetade för oss. Om vi vänder våra blickar mot Getsemane och Golgata ser vi vad det arbetet kostade Kristus. Det krävdes Kristi blod för att gottgöra människornas synder; något mindre förslog inte. Men Kristi blod är tillräckligt. Tack vare detta blod får en syndare äga syndernas förlåtelse, precis sådan han är.
Efter kaffeuppehåll höll MBV:s ordförande Nils-Göran Nilsson ett anförande och strök med utgångspunkt i Ef. 2:11‒22 under, att det andliga hus som Gud bygger har Jesus Kristus som hörnsten. På hörnstenen beror allt. Så är det i Guds rike.
Det är en stor nåd från Gud att få vara med i missionsarbetet. När vi inviger detta kapell är det en glädje för oss och samtidigt ett vittnesbörd för världen: Här finns människor som inte tror på sig själva utan på Guds ord och på Jesus, och som behöver samlas omkring Ordet.
Vi har blivit betrodda med den evangelisk-lutherska läran om synd och nåd. Detta arv från fäderna måste vi förbli trogna. Det är vår förhoppning, att Guds ord i detta hus ska förkunnas rent och klart.
Hälsningar framfördes av bland andra Carlåke Söderlind (brevledes), Bengt Hjort, Olle L. Nilsson och David Pålsson. Den sistnämnde, som under lång tid varit med i Våxtorpföreningen, underströk vad som kännetecknade de gamla vännerna: De behövde varje dag se Guds Lamm som bär och borttager världens synd. Det är något särskilt med detta Lamm. Se och lev!
Gunner Jensen avslutade med predikan över Jes. 40:6‒11. Gud vill att hans eget fasta, orubbliga Ord ska ropas ut för syndare, också från denna predikstol. Låt oss inte förakta Guds ords predikan, för det är ett levande ord, det enda som kan skapa andligt liv i syndares hjärtan! Många är modlösa i dag och anser allt hopplöst. Men vi får likt Petrus på Herrens ord kasta ut nätet. Guds rikes framgång beror inte på människor. ”Icke genom någons styrka eller kraft skall det ske, utan genom min ande, säger Herren Sebaot” (Sak. 4:6). ”Bättre är att taga sin tillflykt till Herren än att förlita sig på människor” (Ps. 118:8).
”Allt kött är gräs” – det är ett ord vi behöver höra; det är sanningen om människan.
Men också evangelium ska predikas. Glädjebudbärarna ska stiga ”upp på ett högt berg” och ropa ut glädjebudskapet. Se, din Gud! Se, vad Gud har gjort för dig i Kristus! Vi får inte tiga med evangelium, inte hålla det för oss själva eller tänka, att det är något självklart. Nej, det ska ropas ut ”med kraft” bland människor vad Frälsaren har gjort, att all vår missgärning är försonad och borta i Kristi försoningsdöd. Det är den sanna trösten för syndare. Du behöver inte tro på dig själv, på din tro eller din omvändelse. Du får tro och vila, ja ankra i det som är fullbordat av din Frälsare.
Gunner Jensen