Svenska kyrkan under 1900-talet

Det är lätt att tänka sig Svenska kyrkans historia under 1900-talet som ett ständigt fortgående förfall. Det ligger naturligtvis något riktigt i detta. Men det finns likväl två saker som man ska ha fullt klara för sig: Allt stod inte väl till år 1900. Allt har inte blivit sämre under 1900-talet.

Det som framför allt var illa i början av 1900-talet var att kyrkan tappade oerhört mycket mark till frikyrkligheten. Det andliga initiativet låg år 1900 utan tvivel hos frikyrkligheten. En annan sak som var negativ var att nattvarden firades ytterst sällan. En tredje negativ faktor var att liturgin i gudstjänsterna med dagens mått mätt var oerhört torftig. Altarljus och en variation av liturgiska färger förekom inte. Upplysningens tankar hade slagit igenom även bland gemene man, och roten till massekulariseringen hade börjat växa. Ytterst få hade sinne för att vi skulle kunna hämta upp något matnyttigt ur den ortodoxa och den romersk- katolska kyrkan utan att för den skull förneka vårt lutherska arv. D

et positiva år 1900 var framför allt att förkunnelsen höll en betydligt högre nivå än i dag, och att det fanns kyrkliga ledare med råg i ryggen.

 

TRE MÖRKA ÅRTAL

Om vi börjar med att se efter vad som blivit sämre under 1900-talet, finns det tre årtal som bör lyftas fram – 1919, 1958 och 1982.

Det som sker år 1919 är att Doktor Martin Luthers Lilla katekes avskaffas som lärobok i folkskolan. Lilla katekesen innehåller – som all god kristendomsundervisning – lag och evangelium. Den ersattes med en undervisning om att människorna är goda och bör vara goda och att Jesus har kommit till jorden för att hjälpa människorna att vara goda. Barnen fick med Jesus som föredöme lära sig hur man ska vara god. Om arvsynden, försoningen och förlåtelsen talades mycket lite eller inte alls. Kort sagt, bara lag och inget evangelium. Resultatet blev att flera generationer skolbarn fick lära sig åtskilligt om vad Gud kräver av oss och inget om vad han gjort för oss. Gud blev enbart den moraliske övervakaren, som såg när barnen stal kakor. Detta var för hundratusentals svenskar en mycket effektiv impregnering mot all komplett och äkta kristendom. Till saken hör att kristendomslärarna ofta var män som visat sig vara alltför liberala för att på den tiden kunna bli antagna som präster.

År 1958 får kvinnor rätt att tjänstgöra som präster i Svenska kyrkan. Det var inte bra, eftersom en sådan ordning inte är förenlig med vad Guds ord säger. Tyvärr är detta beslut inte bara en isolerad händelse utan snarare toppen på ett isberg. Det är ett symptom på att majoriteten av folket och tyvärr även majoriteten av kyrkans ledning förlorat respekten och lydnaden för Guds ord. Om man samtycker till synden på en punkt, kan man utan problem göra det på flera punkter, vilket 1900-talets fortsatta skeenden visar.

Fram till år 1982 var kyrkomötet i alla fall någorlunda fritt från staten. Kyrkans självständighet gentemot statsmakten var långt ifrån total men inte heller obefintlig. År 1982 förändras emellertid kyrkomötets sammansättning på ett ur kyrkans synpunkt mycket negativt sätt. Detta är fel forum för en djupare analys av vad som hände, men kortfattat kan det uttryckas på följande vis: Om kyrkan och staten har olika åsikter, så gäller alltid statens åsikt över kyrkans.

 

SYNDEN TONAS NED

En annan försämring är att Olaus Petri syndabekännelse har blivit sällsynt, den som börjar ”Jag fattig, syndig människa”. Den vanligaste syndabekännelsen i dag (1986 års variant) lyder: ”Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud…” Den säger bara att synd har blivit begången men ingenting om varför. Det gör däremot Olaus Petri bekännelse: det beror på att människan, född i synd, är obotligt syndig i sig själv. Jag påstår inte att 1986 års variant är felaktig, men den är ofullständig och fördunklar arvsyndsläran.

 

LÄRO- OCH NORMUPPLÖSNING

Att det skett en närmast total upplösning av all biblisk lära och kyrkotukt inom större delen av såväl kyrkan som det världsliga samhället torde vara alltför välbekant för att behöva kommenteras närmare. De tydligaste exemplen är den fria aborten och accepterandet av homosexuell utlevnad.

Att det på många sätt har blivit sämre inom Svenska kyrkan under 1900-talet är ställt utom allt tvivel.

 

LJUSPUNKTER

Samtidigt har mycket blivit bättre under 1900-talet. Nattvardsfirandet har ökat betydligt. Under förutsättning att det föregås av undervisning och skriftermål är nattvardsfirande till stor välsignelse, därom är jag övertygad.

Det liturgiska livet har blivit betydligt rikare och mer mångfacetterat. Under förutsättning att det undervisas om liturgins innebörd och mening är liturgin till stor välsignelse. Liturgi är bön som uttrycker hjärtats tro men också något som synliggör och förtydligar vår tro.

Utbudet av god kristen litteratur har vidare ökat dramatiskt.

 

ENHET I DET VÄSENTLIGA

Många har upptäckt att vi har mycket att lära av varandra kyrkor och samfund emellan. Visst finns det skillnader i lärofrågor som man inte får blunda för, men trons människor känner alltmer igen varandra över samfundsgränserna. Under framför allt de senaste decennierna har ett exempel på detta positiva fenomen visat sig inom Svenska kyrkan i det att bibeltrogna klassiskt kristna inom låg-, gammal- och högkyrklighet alltmer har funnit varandra och upptäckt hur mycket de har gemensamt. Trons människor motsäger inte varandra i det väsentliga, det är en gammal sanning. Låg-, gammal- och högkyrkliga lägger visserligen accenter och tyngpunkter olika men i det väsentliga – Skriften allena, nåden allena och tron allena – motsäger de inte varandra.

 

SVÅRA TIDER KAN STUNDA

En av kyrkans uppgifter är att tolka tidens tecken. Detta är viktigt men ack så svårt. Ingen människa kan se in i framtiden. En sak är dock säker: under slutet av 1900-talet har allt fler människor fått lida för sin tros skull. Jag syftar då inte på det inre lidandet i form av syndakännedom utan på det yttre, tillfogat av andra människor för Kristi skull.

Det är inte omöjligt att de kristna i Sverige kommer att bli mer och mer illa tålda och eventuellt också förföljda. Över detta ska vi känna enbart glädje och ingen förvåning. Jesus har sagt: ”Ve er, när alla människor talar väl om er!” (Luk. 6:26.) Och aposteln Johannes skriver: ”Ni skall inte bli förvånade, bröder, om världen hatar er.” (1 Joh. 3:13.)

Däremot bör motgångar leda oss till djup botfärdighet. Varför låter Gud dessa olyckor drabba Svenska kyrkan? Studera gärna fråga 106 i 1878 års katekesutveckling!

Vi måste vidare ha en medvetenhet om att svåra tider är just svåra. Tyvärr avfaller de flesta kristna i förföljelsetider. Därför måste vi fördjupas i tro, hopp och kärlek för att kunna vara redo vid Jesu återkomst. Detta är en evig sanning, som inte har blivit mindre aktuell under 1900-talet.

Ingen människa vet, som sagt, vad som kommer att hända i Svenska kyrkan. Budet om trohet gäller även i det nya milleniet, och en bra grundregel för kristna i alla tider finns i 2 Sam. 10:12: ”Var nu vid gott mod. Ja, låt oss visa mod i striden för vårt folk och för vår Guds städer. Sedan må Herren göra vad honom behagar.”

Magnus Bengtsson, stoppad prästkandidat,f.n. lärare, Gislaved