Underrättelsen om Bo Giertz död uppmärksammades i medierna, med få undantag, endast med några kortfattade data och tillägget att han gjort sig känd som en ledande ”kvinnoprästmotståndare”. Intet mera.
– – –
Men att låta kvinnoprästfrågan dominera minnet av Bo Giertz är att teckna en vrångbild och dölja hans största insatser: böckerna som skrevs i komministergården i Torpa, de som öppnade mångas ögon för det kyrkliga arvets rikedom och som gav klarhet, inspiration och kärlek till Kristi kyrka och ännu efter 60 år fortsätter att göra det; de 21 biskopsåren i Göteborg med intensivt och förnyande arbete i stiftet och utanför, också i stora internationella sammanhang; de många emeritiåren med i det längsta oavbruten aktivitet som predikant och undervisare land och rike runt och med ett rikligt flöde av böcker och artiklar, krönt av Nya testamentet översatt och kommenterat.
– – –
Bo Giertz gärning tillhör kyrkohistorien. Den är sådan att bedömningen av den måste överlämnas åt framtiden. Den bedömningens utfall var inte det väsentliga för Bo Giertz. Det var en annan dom som bekymrade och präglade honom: han levde med den stora räkenskapsdagen för ögonen.
Svensk Pastoraltidskrift 32-33/98
Farlig begreppsförvirring
Jag tror att kopplingen mellan sex och kärlek starkt bidrar till att homosexualiteten tycks breda ut sig och alltmer betraktas som något naturligt. De har alldeles rätt de som hävdar, att en man kan älska en man och en kvinna älska en kvinna. Det är ingenting onaturligt i en sådan kärlek. Problemet är den föreställningen som vi alla mer eller mindre har tagit in, att en stark personlig kärlek är sexuell och bör ta sig sexuella uttryck. Denna föreställning förkrymper vår upplevelse av oss själva, av varandra och av den kärlek som oavsett kön och ålder uppstår mellan oss, och den påverkar oss att oreflekterat styra in vår kärlek i ett erotiskt hjulspår.
Jag kan skatta mig lycklig att det i mina tidiga tonår inte talades mycket om homosexualitet. Min förälskelse i min kemi-lärarinna fick leva ostörd. Under ett par år var lektionerna på tisdag och fredag mitt livs hållpunkter som spred ljus över resten av veckan. Den här förälskelsen oroade mig inte utan stärkte mig. Men vad skulle ha hänt med mig, om omgivningen stämplat mig som homosexuell? Eller om den jag älskade skulle ha mött min oskyddade tillit med ett sexuellt närmande? Nu blev det istället en skrift av Jeanna Oterdahl som hjälpte mig att tolka skeendet inom mig. Jag lärde mig hennes ord utantill och ännu kan jag minnas: ”Unga människor, när det äro som bäst, ha en sund och naturlig benägenhet att utkora någon att se upp till. Denna benägenhet kan ta sig komiska uttryck, men är inte dess mindre aktning värd.”
Margareta Melin
i boken Om kärleken i familj och äktenskap