Med nya ögon

Den femte oktober förra året kom en ung volontär från Norrland till Nairobi för sex månaders praktik bland MBV:s missionärer i Kenya och Etiopien. Efter fyra månader vill hon berätta om några upplevelser och ge Till Livs läsare del av sina reflexioner.

Lördag morgon. Vi packar sovsäckar, vattenflaskor och andra nödvändigheter i den vita Troopern, som snart rullar ut genom grindarna på Itierio. Resan till Kuria har börjat.

Färden går längs riksväg A 1 genom det kulliga, gröna Kisii-landskapet mot Tanzania-gränsen. Vägen är relativt nyasfalterad, så det behövs ingen slalomkörning mellan djupa hålor. Hyddorna ligger tätt; folk tycks bo överallt i denna tättbefolkade del av Kenya. Längs vägen leker barn, kvinnor bär korgar fulla med grönsaker på huvudet och det yngsta barnet ordentligt fastbundet på ryggen med en färgglad kanga, och männen sitter i små grupper under träd vid vägen och samtalar. Vägen är en mötesplats.

Precis framför gränsstaden Nyamaharaga viker vi av. Nu blir landskapet torrare och flackare. Efter oss har vi ett moln av damm. Ju längre in i bushen vi kommer, desto sämre blir vägarna, mer och mer lika kostigar.

Till slut är Paula Söderlind och jag framme i byn Masangora. Vi parkerar bilen vid den hydda där vi ska sova. Färden dit går över en nyupphackad åker och genom en bananplantering. Bara det nu inte blir regn innan vi ska styra kosan hemåt…

Prästen och en äldste i församlingen möter upp. För att uppmuntra och stödja ska vi gå på hembesök hos familjer som har problem av olika slag, är sjuka, har slutat komma till kyrkan.

I skymningen kommer vi tillbaka till hyddan, där vi blir bjudna på ugali (majsgröt), sukuma (kål) och kött, som är så segt som kuria-folket vill ha det.

Tidigt nästa morgon. Jag har inte sovit så bra. Kroppen känns stel efter en natt på stråmatta. Ute i köket skränar radion. Familjen pratar på för fullt. Måste de stiga upp så förskräckligt tidigt? Jag har ont i halsen!

Det beror nog på all rök. Uppe vid taket ser jag hur den tjocka, vita röken cirkulerar. Jag undrar hur de här människornas lungor ser ut. De börjar elda vid tretiden för att få jämn värme i ugnen. Paula har nämligen beställt bröd av kvinnan i huset. Otroligt att det går att baka så perfekt bröd i en enkel lerugn…

Klockan är halv sex. Det är för tidigt att stiga upp. Plötsligt ser jag något röra sig mellan Paula och mig på stråmattan. En höna! Med några hesa ljud springer den rakt över Paula. Jag skrattar för mig själv – tänk, att bli översprungen av höns när man ligger och sover!

Luften är hög och klar när solen precis stigit upp och innan värmen slagit till. Nere i dalen badar landskapet i morgondis. Stående på ett par bananblad med en balja vatten framför mig får jag göra morgontoalett. En kalv stirrar intensivt på mig hela tiden. Bakom hyddan en liten bit från ”badrummet” ligger ”toaletten”, också den i det fria.

Söndagens gudstjänst firas i en lektionssal i byns skola. Församlingen är förhållandevis ny. Någon kyrka har därför inte hunnit byggas. De ekonomiska förutsättningarna är nog inte heller så stora. På den rangliga träbänken sitter en liten pojke bredvid mig. Han börjar undersöka håret på mina armar. Efter en stund upptäcker han små bruna fläckar på min hud som han enträget försöker gnugga bort. Ibland kan jag inte undgå att känna mig annorlunda, en nyttig erfarenhet.

Vid slutet av gudstjänsten får jag ställa mig upp och ”hälsa”. Det hör till om man är gäst. Under sista sången går alla ut ur kyrkan, hälsar på varandra och ställer upp i en ring. Sen läser prästen sändningsorden och ringen löses upp. En gammal kuriakvinna kommer fram till mig, ivrig att få säga något.

– No kiswahili, no kikuria, säger jag, som inte förstår ett ord. Hon försöker igen. Det verkar som om hon tror att jag i alla fall ska förstå lite. Folk samlas runt Mzungun (den vita) som inte tycks fatta något. Det hela börjar bli rätt komiskt. Paula tillkallas för att översätta och så får jag veta att kvinnan vill hälsa mig välkommen till byn. Hon tycker det är roligt att jag kommit. Gäster räknas som en stor välsignelse. Kvinnan pekar på sina uttöjda örsnibbar och förklarar att de är hennes smycken. Jag pekar på mina örhängen. Vi skrattar hjärtligt. Skönt, nu förstår vi varandra!

Men förstår jag dem verkligen? Många gånger har jag kommit på mig själv med att tycka synd om människor som jag möter här i Kenya. Familjen som bor med åtta barn i en trång lerhydda, vars enda exteriör består av några låga pallar. Är det synd om dem? Hur är det med barnen som springer omkring utan skor, snoriga och smutsiga, med kläder som inte varit i kontakt med vatten och tvättmedel på ett bra tag. Är det synd om dem?

Tittar jag en gång till ser jag tindrande ögon, breda leenden och glada skratt, som talar om att de inte är olyckliga.

Vad är då lycka? Den frågan kan man verkligen ställa sig. Sitter lyckan i det materiella? Är människor i Sverige, som har allt och mer därtill, lyckliga, lyckligare än kenyanen? Jag tror att alla människor strävar efter att få mer än de redan har. Vi människor blir aldrig riktigt nöjda.

Kenyanens första statuspryl är en klocka, tätt följd av en radio och en cykel – självklarheter i Sverige, vilket gör att vi har annat på vår önskelista.

Finns den äkta lyckan och rikedomen här på jorden? Nej, vi kommer aldrig att bli riktigt nöjda. Otacksamhet, habegär, avundsjuka och all annan synd har vi med oss i bagaget. Därför sände Gud sin Son hit till jorden för att lida och dö och med sitt blod betala vår skuld. Vi får förlåtelse för vår synd av bara nåd. För dem som tror på Jesus och har tagit emot honom som sin personlige Frälsare väntar ett evigt liv i himlen tillsammans med honom. Vad är materiell rikedom mot ett evigt liv? Ingenting, det går inte att jämföra.

”Samla er inte skatter på jorden, där mal och rost förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Utan samla er skatter i himmelen, där varken mal eller rost förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara” Matt. 6: 19‒21.

”Gud, vår Frälsare, vill, att alla människor skall bli frälsta och komma till kunskap om sanningen” 1 Tim. 2:4. Tänk, vad viktigt det är att vi som funnit den verkliga skatten berättar för dem som inte upptäckt vilken rikedom alla människor har fått i Kristus Jesus!

Viktoria Skilling student och praktikant