Ett ungdomsläger – sett med föreståndarens ögon

Det är ganska vanligt att det berättas i Till Liv om de läger som har ägt rum på våra missionsgårdar. Men det sker nog inte så ofta att föreståndaren själv skriver. Och det är kanske bra. Fast någon gång kunde ju också en missionsgårdsföreståndare våga sig på uppgiften. Även om han inte får del av, och inte riktigt förstår, tankar och stämningar som de unga växlar mellan sig på raster och i kvällarnas sena diskussioner. Föreståndaren, 20 år äldre än deltagarna, har ju sitt perspektiv. Men kanske har det perspektivet också relevans. I vilket fall som helst är vi alla skyldiga att reflektera och fundera över vad vi ser.

MINNESBILDER

När jag tänker tillbaka på årets Mikaeliläger på Åhus Missionsgård ser jag först av allt en bild för mitt inre. Vi sitter i stora salen och sjunger. Lovsångstexter projiceras på två overhead- dukar på var sin sida om talarstolen, som är flyttad till mitten av fönsterlångsidan. Elgitarr, elbas och trummor kompar. Några reser sig upp, och med armarna lätt lyfta utefter sidorna vänder de handflatorna uppåt, som för att ta emot något eller för att ge något. En kort sekund funderar jag på om jag också ska resa mig. För att prova hur det känns. Och visa att jag bejakar detta nya (för mig) sätt att uttrycka hängivenhet. För det gör jag, även om vi aldrig gjorde så när jag var på ungdomsdagar för 20–15 år sedan. Men jag tvekar och just därför förblir jag sittande. Det måste kännas naturligt, inte konstlat. De flesta sitter, så man passar in i gemenskapen även om man inte reser sig. Jag vänder emellertid upp mina händer. Det känns bra. Människan fungerar ju också genom sitt kroppsspråk. Ta emot nåd, sända upp tack och lov.

Sittande där, med tankarna upptagna dels av den fina sångtexten och dels av ovan nämnda skillnader mellan förr och nu, ser jag en kille som lyfter ena armen rakt upp. I handen håller han sin bibel. Så står han och sjunger med slutna ögon. Fint att se, faktiskt. Han hör till de lite större, tuffare killarna. Guds Ord har gett honom något, och det visar han genom att prisa Gud med bibeln upplyft. Hängivenhet och lovsång fyller salen. Bilden av den unge bibelupphöjaren lagras i mitt minne.

FÖREDRAGEN

Så avslutas ett läger som innehållit mycket. Det har getts god (nu för tiden kanske man ska säga frisk, fräsch) undervisning om Jesus. Han har framställts som svaret på människors behov av trygghet, mening, glädje och frälsning. Fattig vore världen, om inte någon hade trätt fram och liksom utmanat alla oss andra genom att säga: ”Jag är världens ljus.” ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör.” Men nu har någon trätt fram och sagt så, och mycket annat därtill. De oerhörda orden står där. Pröva honom som har sagt dem! Och iaktta överensstämmelsen mellan GT:s profetior och Jesus. Då märker du att det finns en grund för hans ord.

De flesta lägerdeltagarna var nog uppvuxna i s.k. BV-hem. Och nu fick vi sätta oss in i en nyomvänd persons liv. För oss BV-barn var det ett möte med ganska nya tankar och känslor. Nyttigt! En agnostiker hade fått en studiekamrat med en gudstro som var genomtänkt. Det hade gjort intryck. För det finns tydligen många som är sökare men få vågar gå i närkamp med de olika svaren. Här mötte hon en som inte körde med klichéer. Det blev många samtal. Språkbarriärer bearbetades. Ord fylldes med nytt innehåll. Kristendomen visade sig vara trovärdig. Och så småningom tog agnostikern ett steg i tro.

Språket, ja. Förstår vi långtidskrist na vad de religiösa orden betyder? De ord vi själva använder. Kan vi översätta centrala kristna tankar för moderniserade människor?

Tack Mikael Göth och Anna Högeling för era vittnesbörd!

GODA RÅD

En annan bild som minnet serverar är den av en bekymrad ung tjej, som frågar hur man ska vara, om man är den enda i en familj som är kristen. Hon hade kommit till tro på Jesus. Och mitt i all glädje dyker snart problemen upp. Olikheter i grunden. En kämpande kristen. Hon fick en del goda råd:

– Det är ingen idé att gå fram på ett provocerande sätt. Visa i stället din tro på ett ödmjukt sätt.

Jag står en bit ifrån och lyssnar. Det jag känner, samtidigt som jag lider med min syster, är glädje över att Guds rike går framåt. Det finns Liv bland dessa ungdomar.

KVARDRÖJANDE FUNDERINGAR

Tiden går och verksamhetsformerna förändras. Det är lätt att fjärma sig från det som inte känns invant och tryggt. Samtidigt är det ungefär lika lätt att stiga åt sidan och låta allt passera. Det är här vi är skyldiga att tänka till.

”På min tid” satt vi stilla och lyssnade på ganska många predikningar. Det gjorde oss säkert mycket gott. Fast om vi inte förstod, trodde vi att det var oss det var fel på. Somliga sa det också. ”Om inte ungdomarna förstår, så är det för att de inte vill förstå.” Det kändes som ett oförstående påstående och det var det också. Vi sjöng ganska stillsamma sånger. De flesta var fina och texterna underbart klara och enkla. Fast var de några som inte kände sig riktigt tilltalade av stilen fick de gå någon annanstans. På vissa ställen fick man inte sjunga bibelkörer.

Nu ställer ungdomar krav. Kristendomen på deras språk, deras musikspråk och deras sätt att uttrycka känslor. Och jag beundrar dem för det. Den tro som vill forma sina egna uttryck är mera levande än den som bara säger efter. En del av oss är inte vana vid trummor och elbas och uppsträckta händer. Men vi läser i psaltarpsalmen 150 om lovsång med puka och dans. Så må vi alltså skilja på avsteg från traditioner och avsteg från Skriften. Och dock kvarstår apostelns krav att allt ska gå värdigt till. Det tål att fundera över vad ”värdig” innebär. Många definitioner lär finnas. Måhända är det ovärdigt att låta instrumenten forcera fram sången. Eller sitta och jamma rockrefränger på rasterna.

Alla är vi människor med fel och brister, som t.ex. egoism och oförmåga att se andra perspektiv än vårt eget. Det är en brist hos oss alla att vi lätt blir ensidiga. – Det ska bara vara en viss typ av talare, en viss typ av sånger, annars ger det inte mig något. – I allt detta reducerar vi Gud. Ty han verkar både genom den ”äldre” sångskatten och genom den nyare: bibelkörer, Lova Herren och Lova Vidare, och andra sånger också givetvis.

TACK

för ett fint läger! Tack för goda arbetsinsatser. Ni ungdomar fixar det mesta. Även söndagens gudstjänst, som ni höll i själva. Det var gott att få lyssna och ta emot. Men äran, äran, den ska Jesus ha, här på jorden och i himlarna.

Thomas Nilsson, föreståndare, Åhus missionsgård