Tråkig bekräftelse
I vår intervju med docent Seth Erlandsson (nr 11/98) framhöll denne, att det i Svenska Folkbibeln finns en särskild avslutande artikel om Kristus i GT. ”Skälet är att det handlar om kristendomens grundval. Kristus i NT är uppfyllelsen av löftena i GT. NT ligger dolt i GT. GT blir klart i NT (något som bibelkritiker förnekar och kallar för ’inläsning’ eller ’övertolkning’).” Sv D:s Hasse Boström har nyligen intervjuat Christer Åsberg, som sedan 1973 suttit i ledningen för Bibelkommissionen. Åsberg uppges ha sagt: ”Tolkningen av Nya Testamentet är känsligare i kyrkorna. Det är där evangeliet om Jesus finns formulerat (sic!). Men det kommer att bli problem ändå, för det blir förändringar i texter i GT som har uppfattats som att de egentligen handlar om den kommande Kristus. ’Kristologin’, som det heter på teologspråk, är nedtonad i nya GT.” Svd 17 jan. 1999
Pastor Slapphammar
(född Waldenström?)
(– – –) Vid en analys av ärkebiskopens m.fl. uttalanden får man onekligen intrycket att kyrkan nu leds av människor med följande trosbekännelse: ”Vi tror på en Gud som inte kan vredgas. Vi tror att Han (Hon) leder oss in i sin mjuka, kvinnliga himmel, utan att döma, genom Jesus utan kors.”
Besök gärna en svensk, liberal kyrka, exempelvis Uppsala domkyrka, och vad får du höra från predikstolen? – Gud är kärleken. Han (Hon) accepterar dig precis som du är. Du får aldrig höra om Guds vrede, eftersom Gud inte kan vredgas.
Eftersom det således inte är möjligt att göra Gud emot, så är du naturligtvis ingen syndare. Det finns ingen skuld, eftersom vi alla är offer för omständigheterna. Du kommer inte att få höra obehagligheter om aborter, sexuella perversioner eller hädelse.
Däremot får du lyssna till vissa förbud: brott mot jämställdheten, miljöbrott, elakhet mot djur och det allra värsta – att du inte älskar dig själv tillräckligt mycket. För sådana överträdelser skall du skämmas, skämmas, skämmas. Pastor Slapphammar kan bli svart i ögonen av vrede, men Gud kan det inte.
Eftersom det inte finns någon synd, kan heller ingen hamna i helvetet. Gud dömer ju ingen och alla flyter in i himlen på ett rosa moln.
Och eftersom jag är okej och du är okej, så behövde Jesus inte dö för våra synder. Det som är viktigt med Jesusgestalten är hans höga föredöme. Om det är helt omöjligt för dig att nå upp till den idealbilden, så kan du säkert få hjälp av en psykolog.
Är det här verkligen den tro som martyrerna lider och dör för? (– – –) Kyrkan är i sin djupaste kris. Pastor Slapphammar och hans trendiga vänner har lämnat Vägen, Sanningen och Livet.”
Thorsten Borgehammar, SPT 47/98
Inga korta snuttar!
Från högkyrkligt håll har med rätta påpekats det tragiska i den ringa uppslutningen i gudstjänsten ute i våra församlingar. Det ”botemedel” till förbättring av sakernas tillstånd som då från samma håll förordats har ofta varit att hänvisa till liturgi och mässa (nattvardsgång). Visst är detta angelägna och nödvändiga ting i gudstjänstlivet. Mera sällan har det emellertid tryckts på predikan. Denna är oundgängligen vad som först och främst måste vårdas. Med texttrogen, biblisk substans och pedagogiskt handlag framstår gudstjänstens predikan och skriftermål (ofta alldeles försvunnet) såsom gudstjänstens viktigaste, det som ger kunskap, uppbyggelse och ”fostran i rättfärdighet”. Utifrån den bygges annat upp.
Här duger inte korta snuttar med litet personliga tyckanden. Vad är det aposteln lär i Romarbrevet om inte just predikans vikt: ”Så bygger tron på förkunnelsen, och förkunnelsen på Kristi ord.”
R.E. i Göteborgs Stifts-Tidning
”De trogna går inte under”
”Svenska kyrkan är på väg mot total undergång. Hon liknar ett Titanic, som slutligt håller på att gå i kvav.” Detta är en vilseledande bild, som inte stämmer med den verklighet den skulle illustrera. Alla som stannade på Titanic vid olyckan omkom utan undantag, det är sant. Men måste alla som tillhör Svenska kyrkan gå under? Nej, absolut inte. Allt hänger på tron och troheten. De otrogna kommer förvisso att gå under, om de inte omvänder sig. Men de trogna går inte under. Att påstå något annat är otro, som om Gud inte skulle vara mäktig att bevara de sina även i en ond och farlig omgivning. (– – –)
Vi har förpliktelser mot det trogna kyrkfolket att de får den andliga näring och själavård som de behöver. Vi har också förpliktelser mot de otrogna och de förvillade att de inte blir lämnade att förgås utan nås med Guds ord till varning och väckelse och med kallelse och inbjudan till Guds rike och den gränslösa nåden. Vi kan inte försvara oss med att de får skylla sig själva. Jesus grät över det obotfärdiga Jerusalem, som inte insåg vad som hörde till dess frid. Och sedan ”undervisade han var dag i helgedomen” (Luk. 19:41‒47).
Räddningen från villfarelse, avfall och förtappelse ligger inte i förhastade åtgärder utan i omvändelse, tro och helgelse. Räddningen finns bara hos Jesus, i det oförfalskade Guds ord, den oförskyllda nåden och Guds Helige Andes gåva, som ger kraft, mod, vishet och glädje. Något annat duger inte.
Einar Lundberg i Göteborgs Stifts-Tidning 44/98