Själva ordet kristenhet har kommit till oss från den medeltida mystiken. Johannes Tauler, som kom att betyda så mycket för Luther, använde det. Från honom tog Luther över det. Varför? Därför att själva ordet Kyrka på hans tid kommit att betyda hierarki. När man talade om vad Kyrkan ansåg, ville och gjorde, syftade man på biskopar och präster eller på påven själv. Men Luther visste – liksom Tauler – att Kyrkan är ett heligt folk, alla döpta och troende. Därför kunde han inte längre använda ordet kyrka utan talade i stället om kristenhet.
Vi är nu i en liknande situation. När man i vår tid talar om ”kyrkan” avser man oftast de beslutande organen, de anställda eller organisationsformen. När ärkebiskopen eller några andra högt uppsatta uttalar sig, anser man att det står för hela Svenska Kyrkan. Men kyrkomöte och centralstyrelse är inte Svenska Kyrkan, de är – som bäst – till stöd för det som är Svenska Kyrkan. Vill man se den, skall man se på nattvardsgästerna i kyrkan därhemma. Vi borde kanske sluta att tala om ”kyrkan” – vi också, och i stället tala om kristenheten eller Guds folk.
Men vad skall vi då säga om kristenheten i Sverige i dag? Man får egentligen inte rätt föreställning om den genom att se på den sådan den är i dag. Det väsentliga i kristenheten ligger nämligen – utanför tiden. Det allra mest avgörande är Guds folk sådant det finns till i Guds tanke och avsikt. Vi skulle kunna tala om ”den preexistenta Kyrkan”. Det är Guds tanke med det heliga folket som är dess sanna väsen. Guds folk blir sig självt ju mer det närmar sig Guds avsikt, den som fanns före all tid. Ju närmare vi som kristna i tiden kommer denna Guds avsikt, dess mer blir vi oss själva. Men Guds folk har också ett annat brofäste utanför tiden, och det är i fulländningen, ”den eskatologiska Kyrkan”. Det som Gud tänkt från början och det som skall förverkligas vid tidens slut har i tiden tagit gestalt i det apostoliska Guds-folket, i ”den unga Kyrkan”. Det var inte färdigt då, det var inte fullkomligt, men det var på väg mot fullkomningen.
Att visa verklig kärlek är alltså att veta, vilja och våga det goda för andra. Utan denna kärlek är alla de andra kyrkotecknen bara ett rasslande maskineri, men med den är de en verklighet fylld av Ande.
Den kristenhet vi ser i Sverige i dag har alltså sitt ursprung och sin ”genetiska laddning” i Guds avsikt, den har sitt mål i fullkomningen och dess inspiration är apostolisk. Det som inte är insatt i detta sammanhang, det är inte kyrkligt i någon mening.
Man har under tidernas lopp sökt att ge de yttre tecknen på Guds-folkets inre, andliga verklighet. Man har tänkt på Guds Ord och sakramenten, på ämbetet o.s.v. Augustinus har emellertid också ett annat sätt att tänka. För honom är kärleken det grundläggande tecknet på att Guds folk finns på jorden. Kärlek är för Augustinus att eftersträva det goda, och det högsta goda som finns är Gud själv. Att visa verklig kärlek är alltså att veta, vilja och våga det goda för andra. Utan denna kärlek är alla de andra kyrkotecknen bara ett rasslande maskineri, men med den är de en verklighet fylld av Ande.
Det finns fler ord än kyrka, som leder tanken fel i dag. Ett sådant ord är kristendom. Ordet finns inte i Bibeln, inte heller saken som ordet syftar på – i dagligt tal betyder kristendom kristen ideologi. Någon sådan finns inte. Det handlar inte om doktriner. Det handlar om en väg att gå med Jesus, ett kristenliv. Mycket skulle klarna för oss om vi slutade att tala om kristendom och i stället använde ordet Vägen.
Ett tredje ord, som blivit svårt är rättfärdighet. Det har kommit att betyda att man lever upp till en norm. Ibland har rättfärdigheten fått en politisk färgning, så att man tänker sig att det rättfärdiga består i att alla har lika mycket av allt. Men rättfärdighet i Bibeln handlar om något annat, om ett gott förhållande till Gud. En rättfärdig människa är en Guds vän.
Att tala om Guds folk i stället för kyrkan, om Vägen i stället för kristendomen, om vänskap med Gud i stället för rättfärdighet – detta är en tankerevolution, som kunde leda till något helt nytt för kristenheten – i tiden.
Christian Braw teol. dr, präst, Slätthög