Den 5 maj 1998 bröt ett nytt krig ut mellan Etiopien och Eritrea. Ända till helt nyligen har den internationella mediebevakningen av denna konflikt varit minimal och det mesta som presslagts tycker vi har varit grovt missvisande. Eritrea – dess regering och dess folk – väntar på att sanningen ska bli känd överallt i världen, särskilt den om inhumana deportationer av eritreaner från Etiopien.
Nästan alla som utvisats är födda i Etiopien; många kan visa på flera generationers släktband i Etiopien. Man förmodar att Etiopien gör detta i ett försök att destabilisera den eritreanska regeringen, eftersom denna utsätts för oerhörda ansträngningar, då den tvingas ta emot och placera ut så många fördrivna.
Närmare 50 000 eritreaner har deporterats från Etiopien sen förra sommaren. Gravida kvinnor, barn i alla åldrar, handikappade och åldringar är bland dem som tvingats lämna sina hem och ägodelar för att bussas till någon plats fem mil från gränsen.
Först kördes de rikaste eritreanerna ut. All deras egendom auktionerades sen bort av regeringen. På senare tid har det också varit fattiga bönder som berövats hem och jord, just som de stod i begrepp att bärga årets skörd. Det har varit hjärtslitande att sätta på TVn och se män, kvinnor och barn till fots – ibland barfota – ge sig iväg mot en okänd värld.
Många som nu anländer kan inte ens tala landets språk, tigrinja, och har inga kända släktingar i Eritrea.
En faktor som jag tror Etiopien underskattar är tron bland folket här. De väntade i 30 år under det senaste kriget. Lidandet var ohyggligt. Varenda familj förlorade någon under de ansträngningar som slutligen ledde till fred.
Under hela detta krig planerade eritreanerna för fred. Deras tro gjorde detta möjligt för dem, och nu ber vi att denna inställning fortfarande ska få råda, medan hundra- och tusentals människor får lida under den pågående konflikten.
Genom dessa erfarenheter har jag blivit påmind om att kristen tro inte garanterar något ”lyckligt”, lätt liv. Tvärtom ger Jesus detta löfte med avseende på våra dagar på jorden: ”I världen får ni lida” Joh. 16:33.
Även om somliga tycks möta ett större mått av vedervärdigheter än andra, bjuder denna världen alla på besvärligheter. Detta kunde göra oss nog så missmodiga, om inte Kristus tillagt: ”Men var vid gott mod! Jag har övervunnit världen.” Det är ett gott budskap. Inte för att vi kan förvänta oss något lätt liv, men för att vi vet att Kristus har övervunnit alla svårigheter, kan vi hysa förtröstan om att hans nåd ska hjälpa oss igenom allt. Det är i denna sanning vi finner frid – inte den frid som världen ger – men den beständiga frid som hjälper oss att uthärda vad som helst.
Mycket lidande här i världen har naturliga orsaker, men det lidande som människor förorsakar skapar mest frustration. Som kristna måste vi kämpa emot det.
EN FÖRDRIVEN PRÄSTS BERÄTTELSE
Det påbjöds tystnad i församlingen, när den åldrige lutherske prästen trädde fram i kyrkan denna morgon. Det var vid slutet av en ganska lång gudstjänst men ingen rörde sig från sin plats utan väntade på det vittnesbörd denne gudsman nu skulle avlägga.
När han började tala förstod vi att han utvisats från Etiopien föregående vecka. En luthersk pastor, som tjänat sin kyrka i mer än 30 år, betraktades av etiopiska myndigheter som en säkerhetsrisk. Han måste ut.
Han hade kommit tillsammans med tre av sina sex barn. Allt han ägt tillhörde nu etiopiska staten eller hade auktionerats ut till förmån för regeringen. Hans historia liknar tusental andras, som befinner sig i Eritrea efter livslång tjänst i Etiopien.
Prästen fortsatte att förtälja sin historia – fängslandet, bussresan, oron för kvarvarande anförvanter… Det märktes emellertid ingenting av ilska, oro eller hämndbegär i hans röst. Hans avslutningsord – fastän välkända för oss alla – ljöd för mig med ny aktualitet den dagen: ”Herren är min herde. Mig skall intet fattas…”
I denna kris har den Lutherska Kyrkan i Eritrea tagit sitt ansvar att bedja. Kyrkan är angelägen om fred, inte om hämnd, och detta förhållande är en Guds gåva. De av våra ungdomar som inkallats till militärtjänst tar med sig andaktsböcker tillbaka till fronten, när de kommer hem på permission. De bekräftar att det hålls gudstjänster varje söndag och de vill ha med sig vår bönbok.
Förena er med oss i bön om att en rättfärdig och varaktig fred ska kunna slutas!
Berhane Elia WMPL-missionär