Guds folk på väg

Ett uttåg ur träldomslandet, en kort resa i Herrens sällskap och en härlig ingång i Livets land.

Med fötter skodda, ur träldomsbandet jag går att finna det goda landet…

Orden är hämtade ur en ”hemlandssång”, den kanske mest spridda av alla, den som börjar så: Jag är främling, jag är en pilgrim.

Guds folk är ett vandringsfolk, och det har alltid så varit. ”Trons fader” var en nomad, en landsflyktig aramé, som genomkorsade öknar och betesland i många år och som aldrig fick någon varaktig stad här på jorden. Alltid var han på väg, Abraham. Hans sonson hette Jakob och fick namnet Israel. Han färdades från Beer-Seba i södra Kanaan till Paddan-Aram, och sen tillbaka till sin ungdoms trakter igen, och på sin höga ålderdom till Egypten, där han summerar sitt liv så: ”Min vandringstid har varat ett hundra trettio år.”

 

FRÅN BABEL TILL JERUSALEM

Bibelns blad är fyllda av resor. Från exilens Babel till ett Jerusalem som långsamt reser sig ur gruset. Från byar och städer i hela Israels land upp till ”våra högtiders stad”, år efter år, släkte efter släkte. ”Jag gladdes när man sade till mig: vi ska gå till Herrens hus.” När till slut den tiden kommer, som låter människorna i Israels land se ”det som är mer än templet”, vad ser vi då? En liten skara unga män, som går runt i landet, samlade kring en vandrande predikant. Medan rävarna har lyor och fåglarna bon, har han ingen plats där han kan luta sitt huvud. Men den som kommer till honom erbjuder han vila och ro; han undervisar om en väg som drar till livet, ja, han säger: ”Följ mig” och ”Jag är Vägen.”

Han sänder ut sina budbärare på världens alla stigar, allt sedan dess. Paulus’ och andra sändebuds resor kan vi följa i Apostlagärningarna. Det uppstår överallt grupper av sådana som tror och följer budskapet, och de kallas, mycket träffande, ”Vägen”, ”Den vägen”. De är nämligen Guds folk på väg, nu som alltid. Man har brutit upp från något, man vänder det gamla ryggen och sätter kurs mot det nya, mot en bättre stad.

 

MED GUD SOM RESELEDARE

Den stora reseskildringen i Gamla Testamentet handlar om Uttåget, Guds folk Israels uttåg från Egypten och dess långa vandring genom Sinaihalvöns ödemarker till det land som Gud hade lovat åt fäderna. Mycket härom står att läsa i Andra Moseboken, den bok som på latin heter Exodus, ”uttåg”, och i Fjärde Moseboken. Profeter och psalmister talar också om denna resa, på åtskilliga ställen. I alla tider har Guds folk lärdomar att hämta från den resan. Paulus skriver i Rom. 15 : ”Allt det som skrivits för så länge sedan, det har nämligen skrivits till undervisning för oss”, och i 1 Kor. 10, just på tal om några händelser under ökenvandringen: ”I detta som hände dem ligger en förebild. Det blev nedtecknat till förmaning för oss.”

När Guds folk reser, då reser Gud själv med. Han är reseledare. Uppbrottet från Egypten är möjligt bara tack vare hans ingripande. Ingen enda israelit skulle ha givit sig iväg självmant; ingen skulle heller ha lyckats undkomma Faraos makt.

I öknen står Gud för vägvisning, mat och dryck, sjukvård och stridsledning. Inget enda Israels barn skulle ha nått Jordan och löfteslandet annars. Guds folk varnas ofta för att tro, att dess egen styrka eller rättfärdighet ligger bakom framgången.

Han (Herren) sade: Skall jag då själv gå med och föra dig till ro? Han (Mose) svarade honom: Om du inte själv vill gå med, så låt oss inte alls dra upp härifrån. 2 Mos. 33.

Vi var Faraos trälar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten. 5 Mos. 6.

Ni har själva sett vad jag har gjort med egypterna, och hur jag har burit er på örnvingar och fört er till mig. 2 Mos. 19.

Och Herren gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem. 2 Mos. 13.

Då sade Herren till Mose: Se, jag vill låta bröd från himmelen regna åt er. Och folket skall gå ut och samla för var dag så mycket som behövs. 2 Mos. 16.

Då sade Herren till Mose: Gör dig en orm och sätt upp den på en stång. Sedan må var och en som har blivit ormbiten se på den, så skall han bli vid liv. 4 Mos. 21.

Frukta inte för dem, ty Herren, er Gud, skall själv strida för er. 5 Mos. 3.

 

GUDS HANDLANDE MED SITT FOLK

För Guds folk i dag är det på samma sätt. Befrielsen från träldomen under djävulen, synden och världens makter är Guds verk, vår Herres och Frälsares Jesu Kristi verk. I den ”exodus”, den ”bortgång” han fullbordade för oss i Jerusalem (Luk. 9:31) är vi allesammans inneslutna.

Det gamla Israel räddades från dom och död genom påskalammets blod – den blodbestrukna porten var den enda vägen ut. Men vårt påskalamm är också slaktat, Kristus (1 Kor. 5:7). I dopet har vi ett domens och frälsningens vatten, som Israel hade det i Röda havet.

Det sanna brödet från himmelen är Kristus och hans för oss utgivna kropp (Joh. 6). Livets vatten får vi från honom – han var den ”andliga klippa” som följde Israel och var förutsättningen för vattenflödet ur Horebs klippa och brunnen i Beer (Joh. 7; 2 Mos. 17; 4 Mos. 21; 1 Kor. 10). I samtalet med Nikodemus (Joh. 3) visar Jesus att kopparormen pekar på honom och hans upphöjelse på korset. Liv genom döden, välsignelse genom förbannelsens tecken.

Vår ark och vår nådastol (2 Mos. 25) är Kristus, tälthelgedomen (2 Mos. 26) är skuggan av honom – Ordet som blev kött och tältade ibland oss (Joh. 1:14). Vår fullbordade lag, vår rättfärdighet är Kristus. (2 Mos. 34). Han är medlaren liksom Mose, och översteprästen liksom Aron, men ojämförligt mycket högre och större.

 

ETT OHÖRSAMT OCH GENSTRÄVIGT FOLK

Detta Guds folk då, som drog från Egypten till Kanaan, vilken bild får vi av det? Det kom dagar då de fruktade Herren och lydde hans befallningar. De trodde på honom och hans tjänare Mose. Deras läppar sjöng Herrens lov. De bar med villigt hjärta fram gåvor åt Herren för hans helgedom, till och med mera än som behövdes (2 Mos. 36).

Men det kom också andra dagar – och de ser ut att ha varit fler. Då knorrade och klagade folket och önskade sig tillbaka till Egypten. De glömde Herrens gärningar och väntade inte på hans råd. De tillbad avgudar. De föraktade det ljuvliga landet. De knotade i sina tält, de var upproriska och hårdnackade och väckte Guds vrede. De for vilse med sina hjärtan och ville inte veta av Guds vägar (Ps. 106; Ps. 95).

Vilken lastkatalog! Kan detta vara Guds folk? Och hur handlade Gud mot sådana? Ja, han är en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, långmodig och stor i mildhet. Därför övergav han dem trots allt inte i öknen (Neh. 9). Han var mot dem en förlåtande Gud, men han var också ”en hämnare över deras gärningar” (Ps. 99:8). De fick smaka hans tuktans ris. Och de som framhärdade i sin otro – en hel generation, på ett par undantag när – fick dö i öknen. De nådde aldrig löftets land. De såväl som vi hade hört Guds glada budskap. Men Ordet gagnade dem inte, eftersom det inte genom tron blev införlivat med dem. (Hebr. 4). Hebréerbrevet riktar till oss en allvarlig varning – följ inte det dåliga exemplet!

”Bland er skall ingen finnas som i sitt hjärta vänder sig bort från Herren”, ingen som hör förbundets ord och tänker att det skall gå honom väl där han vandrar i sitt hjärtas hårdhet. Herren skall avskilja en sådan från Israel, till att drabbas av olycka (5 Mos. 29).

 

EN VANDRING I LJUSET

Hela världen är i Guds eviga råd utvald i Kristus att vara Guds folk. Men det finns så många människor, som fastän ”älskade” enligt denna utkorelse likafullt är ”fiender” enligt evangelium (Rom. 11:28). De vägrar sätta tro till Ordet. Fastän befriade vill de inte lämna Egypten. Eller slår de följe i det yttre med Guds rätta vandringsmän men utan att vara på väg till Hans Vila. Guds folk och ändå inte.

En annan hop kommer dock till sist fram till det himmelska Kanaan, till staden som Gud har berett. Hur har de månne vandrat? Som de själva ser det, mycket vilset och skröpligt. En sick-sackbana mellan missmod och självrådighet. En vandring som behöver mycken förlåtelse.

Men enligt Skriften har de dock vandrat i tro. Som deras egen kraft är ringa, har de nödgats lita till Herren i allt. De har gått på Herrens vägar. Den bönen har levt inom dem: ”Visa mig, Herre, din väg; jag vill vandra i din sanning.”

De har gjort en vandring i ljuset. (Jes. 2:5; 1 Joh. 1:2). Syndabekännelsens och förlåtelsens ljus, där Jesu blod renar från all synd.

De har vandrat i ödmjukhet med sin Gud (Mika 6:8). Deras egen berömmelse har slagits i spillror, och de tävlar med Paulus om rangen som den främste bland syndare och den ringaste av de heliga.

Vägens erfarenheter, de bittra som de ljuva, har varit en Guds fostran för dem. De har lärt sig mer och mer om hans nåd. Även de som hunnit längst måste säga: ”Icke att jag har gripit det eller redan är färdig. Men jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför.”

Ökenåren kan synas långa, men ändå är det sant :

Det er en liden Tid
Saa har jeg vundet.
Saa er den ganske Strid
Med eet forsvundet .

Var dag för dem närmare glashavet blandat med eld, där de ska sjunga Moses, Guds tjänares, sång och Lammets sång. När de kommer fram ska det heta: ”Öppna portarna, så att ett rättfärdigt folk får dra ditin.” Och profetens ord ska sannas: ”I all deras nöd var ingen verklig nöd, ty hans ansiktes ängel frälste dem. I sin kärlek och medömkan återlöste han dem” (Jes. 63).

Börje Svensson predikant, Eket