TILLSAMMANS – GUD TILL ÄRA OCH MÄNNISKOR TILL TJÄNST.
Om man och kvinna i den kristna kyrkan av Rune Imberg. BV-Förlag. 106 sid. inkl. studieplan för nio sammankomster.
Det har aldrig varit lätt att leva som kristen, och det är det rakt inte i dag. Vi märker mer och mer hur tidsandan och de ideologier som ligger bakom den avlägsnar sig från eller går på tvärs med det som Guds ord säger och lär. Så är det inte minst när det gäller manligt – kvinnligt…
Om vi i detta läge vill ”bli kvar” i Kristus och i hans ord, då kommer flera frågor. Vad säger Bibeln egentligen? Och hur ska vi praktiskt tillämpa det vi finner i Bibeln? Hur ska man och hustru leva med varandra i äktenskapet? Hur är det med uppgifterna i församlingen, vilka har mannen, vilka har kvinnan?
Styrelserna för Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner, Evangelisk-Luthersk Mission sydväst, Nordöstra Skånes Missionsförening och Kristna Ungdomsförbundet i Sydsverige har i detta läge känt ett behov av att få fram ett studiematerial som skulle presentera Bibelns klara undervisning och på samma gång ”redovisa de frågor där också den som vill vara bibeltrogen måste göra ett val av tolkning”.
Uppdraget har lämnats åt Rune Imberg, teolog med erfarenhet som missionär, nu studierektor på Församlingsfakulteten i Göteborg. Det märks att han gärna åtagit sig uppdraget. Det har blivit en väsentlig bok, som präglas inte blott av gedigen kunskap; den är framför allt buren av en stark vision – den som kommer fram redan i bokens titel i ordet tillsammans.
Därför börjar boken med att lyfta fram hur kyrkan framställs i Bibeln som en levande gemenskap, som vinträdet med dess grenar, som Kristi kropp med dess olika lemmar, som en byggnad med många olika stenar, som ett folk med människor av olika läggning och skiftande ålder. Här är något vi behöver upptäcka: Lemmarna i kroppen är olika. Och det är menat så. Olikheterna är inte ett problem utan en tillgång. Kristus för oss in i en gemenskap där vi kan bejaka att vi är olika och med våra olika gåvor får bli varandra till tjänst.
Två kapitel (3 och 4) handlar om man och kvinna – i skapelsen (1 Mos. 1‒2) och i Kristus (Ef. 5). Det finns enligt Bibeln en spänning mellan enhet och olikhet i relationen mellan mannen och kvinnan i äktenskapet. På ett hemlighetsfullt sätt svarar denna mot en liknande spänning i Guds eget väsen. Fadern och Sonen är ett. Sonen är Gud lika mycket som Fadern. Ändå står det att Sonen underordnar sig Fadern. ”Inom Treenigheten finner vi både enhet och olikhet, eller med andra ord jämlikhet och dock olikhet, när det gäller roller, d.v.s. över- och underordning i funktionerna.”
Kapitel 5 har rubriken ”Den kristna församlingen – olika kallelser i harmonisk samverkan”. Författaren uppehåller sig framför allt vid apostelns undervsining i 1 Kor. 12 och 14 hur ”alla kristna är lemmar i Kristi kropp”, hur ”vi har olika gåvor – uppgifter – tjänster”, men också hur ”enbart män är kallade till uppgiften som herdar/ lärare i församlingen”. Som bekant har man i detta sammanhang ofta tagit fram Gal. 3:28: ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus.” Vad är det aposteln talar om här? ”Han talar om att alla, vare sig vi är ’judar’ eller ’greker’, män eller kvinnor o.s.v., är Guds barn genom dopet. Vad gäller barnaskapet finns det alltså ingen skillnad mellan män och kvinnor – alla är vi lika mycket Guds barn. Det bevisar dock inte att Gud har gett alla människor samma uppgifter i församlingen.
Men – om den första kristna kyrkan levde i mångfalden av gåvor och tjänster har det sedan inträtt en förskjutning ”från mångfald till likriktning, en försnävning av ämbeten och tjänster inom Kyrkan” (kap. 6). Under apostlatiden verkar ämbetena ha varit kollektiva. Gränserna mellan de olika ämbetena var mer flytande, och man skilde inte så strikt mellan ämbeten och tjänster.
Författaren visar att denna förändring börjar omkring år 100. Det herdeämbete som i Nya testamentet kan benämnas på flera olika sätt utvecklades då till ett tvådelat ämbete: biskop resp. presbyter (äldste). Biskopen blev ensam församlingsledare i staden; han biträddes av presbyterer och diakoner. ”De andra tjänster som vi möter i Nya testamentet har gått upp i dessa tre ämbeten eller successivt försvunnit.” Det gäller också om profetismen, som vi i Nya testamentet möter ”både som ett självständigt ämbete och som en mera karismatisk tjänst”.
Vad berodde denna utveckling på? Författaren pekar på två faktorer (sid. 52). Den ena är det ämbetstänkande som Ignatius företräder. ”Han betonar i sina brev det tredelade ämbetet oerhört starkt, särskilt biskopsämbetet, medan alla andra ämbeten och tjänster försvinner i bakgrunden, inklusive profetämbetet.” Den andra faktorn är den uppgörelse som kyrkan (omkring år 200) tvangs att göra med montanismen, en rörelse som hade urartat till svärmeri och missbrukade profetian. Detta gjorde att profetismen överlag kom i vanrykte; man kastade ut barnet med badvattnet.
I vår egen tid märker vi spänningar mellan bl.a. präster och lekmän. Lekmännen får inte utlopp för sina gåvor. Roten till dessa problem ligger enligt författarens mening i de förändringar som inleddes runt år 100.
Vad är då lösningen? Författaren svarar: Vi behöver på nytt pröva våra gudstjänster och möten efter Nya testamentet. Vi behöver en ny öppenhet, så att vi strävar efter att ”ge utrymme för församlingsbornas/ mötesdeltagarnas olika gåvor (enl. 1 Kor. 14:26), vara öppna för Andens ledning, acceptera varierande gudstjänstformer… Bl.a. behöver vi få fram en öppenhet för vittnesbörd, profetior i våra gudstjänster och andliga möten”.
I detta sammanhang ska vi fråga oss hur kristna kvinnor ska kunna få utlopp för sina nådegåvor, liksom hur kristna män ska få utlopp för sina gåvor. Gud har ju en bestämd mening med de gåvor han gett oss, ett dubbelt syfte. Han vill att vi både ska förhärliga honom och tjäna varandra.
På detta sätt ställer boken frågor, frågor som läsaren känner att han vill överväga, frågor som gärna också behöver bli föremål för samtal i en studiegrupp. I en sådan grupp kan man använda den studieplan som finns i slutet av boken. Där kanske man också önskar ta del av noterna under texten, där författaren redovisar sina källor.
Gustav Börjesson