ORD FRÅN GUD. Om den gudomliga uppenbarelsen i kyrkans tro och liv. Biskopsmötet 1997. 70 sid.
Denna skrift har författats av biskopen i Visby Biörn Fjärstedt. Biskopsmötet som helhet har tagit del av manuskriptet och ställt sig bakom innehållet, givetvis inte bakom enskilda formuleringar. Biskopsmötet vill med Ord från Gud bidraga till tolkningen av de Skrifter som sedan äldsta tid haft avgörande betydelse för vår bekännelse och tillbedjan. Den vänder sig till både lekfolk och präster.
Det är som helt vanlig lekman jag vill anföra några synpunkter. Jag har döpts, konfirmerats och vigts i kyrkan och förväntar mig att en gång få återsamlas till fäderna i kyrkogårdens vigda mull. Jag omfattar vår kyrka med gammal, trofast kärlek och önskar ingenting högre än att biskopsbrevet skall vara klart och entydigt skrivet, så att de stora och livsavgörande frågorna blir väl formulerade och erhåller svar som klart pekar på var kraften och hjälpen för var och en av oss står att finna, nämligen i Bibeln. Dess sanningar gäller med oförändrad aktualitet och måste framhållas i alla tider.
Författarens framställning är ordrik och målerisk. Språkbehandlingen är i långa stycken vacker och bär författarens personliga prägel men med ibland något svepande penseldrag, som gör att viktiga sidor av Skriften blir skymda. Boken kan minst av allt läsas som en katekes, och våra trosbekännelser, såväl den apostoliska som den nicenska, med sina utmejslade formuleringar, tillkomna efter många år av svåra överväganden, framstår vid en jämförelse som närmast oskattbara. De har stått sig väl under århundraden och förhindrat ett okontrollerat inflöde av diverse mänskliga funderingar, som inte tillhör kristen tro. Det här aktuella biskopsbrevet kommer sannolikt att få en ganska kort livslängd, och det är nog få som kommer att hänvisa till det för vinnande av klarhet i andliga frågor.
Författaren utgår från Skriftens centrala roll i mässan, där lovsångens ”Helig, helig, helig, Herre Gud Sebaot. Himlarna och jorden är fulla av din härlighet etc” når oanade höjder av liturgisk skönhet. Han menar med all rätt att Gud avslöjat sig i sin skapelse. Trots alla vackra ord om skapelsen skulle jag dock önskat ett klarare ställningstagande till frågan om en skapare och att det betonats, att Guds upphöjdhet och väsen inte låter sig avslöjas genom aldrig så djupa insikter i skapelsens rikedom. Jag tänker på apostelns vittnesbörd i Kol. 1:15‒22.
Författaren talar om frälsning och försoning utan att närmare gå in på syndens verklighet. Det talas inte mycket om synd, och syndafallet nämns inte. Jag skulle således ha önskat en klarare framställning av Bibelns syn på skapelsen och återlösningen. Som framställningen nu är gjord får den karaktär av ett filosofiskt och intellektuellt tänkesätt. Jag utgår givetvis från att författaren personligen fasthåller dessa Bibelns läror och har erfarit Skriftens oförlikneliga budskap om förlåtelse och överjordisk frid.
Det är påfallande att författaren understryker att det är i gudstjänsten bibelläsningen har sin givna plats och att det är där vi får stifta bekantskap med Bibelns innehåll. Det är säkert rätt, men den enskildes regelbundna bibelläsning borde också ha betonats. Författaren menar att minnesbilderna och iakttagelserna i evangelierna trots författarnas olika egenskaper hålles samman som ett konstverk, ett musikstycke eller ett filosofiskt system.
Jag tror harmonin har andra orsaker. Jag tror inte heller att berättelsen om Emmauslärjungarna, ”som Lukas lyckats spåra”, och som är en av de verkligt stora pärlorna i våra evangelier, kommit dit mer eller mindre av en tillfällighet. Jesu undervisning bevarades under Andens ledning med största noggrannhet, och Gud har alltid vakat över sitt ord.
Beskrivningen av försoningen är oklar. Betydelsen av Kristi död på korset är enligt författaren: ”Från döden och dess kultur i världen (sic) med så mycken synd, ondska och skam går en väg genom korset på Golgata till gudsrikets liv med försoning, godhet och frid. I en storslagen offerhandling återlämnades livet till Gud också med dess mörka sidor och är därefter befriat från sin bundenhet till förgängelsen och döden.” Skall detta vara tillgängligt för lekmän? Det hade underlättat för läsaren om författaren beflitat sig om att uttrycka sig begripligt, gärna på bibliskt språk.
Jag beklagar på nytt att framställningen inte gjorts klarare och mer begriplig, både då det gäller skapelsen och försoningen. Även då författaren kommer in på Anden och hans ämbete är det svårt att följa tankegångarna, inte minst mot bakgrund av vad Jesus meddelar i undervisningen av lärjungarna i avskedstalet, Joh. 14:26‒27 och Joh. 16:13‒14. Andens uppgifter synes här uppenbara och likaledes ”kopplingen” till Kristus. Det är svårt att förstå hur Anden skall kunna vara verksam i religioner som saknar Kristus. Petrus är helt övertygad, då han i Apg. 4:12 utbrister: ”Ty det är icke något annat namn under himmelen, bland människor givet, i vilket vi skall bli frälsta.”
Jag saknar våra trosartiklars distinkta formuleringar. Inte heller märks mycket av det engagemang som aposteln Petrus hade.
Den som fått ett möte med den Uppståndne tvingas med Paulus erkänna att han fått vara med om en uppenbarelse, som aldrig kan intellektuellt helt förklaras. I Kol. 2 beskriver aposteln Paulus däremot vad Anden kan övertyga om, och det gäller just evangeliets innehåll, som ingen mänsklig tanke förmår fatta.
Det gladde mig att läsa författarens önskan om en fördjupning i Skriften. Något bättre kan man inte önska vår kyrka. Denna ärliga önskan är inte att ta miste på. Oron över det andliga tillståndet i vårt land är lika påtaglig. Tänk om biskoparna samstämmigt står enade i en förhoppning om en fördjupad andlig förnyelse på biblisk grund. Då går vår kära Svenska kyrka en ljus framtid till mötes. Då kan också, som författaren så vackert uttrycker det, ”vår kyrkas stora lovsångsbekännelse”, den nicenska trosbekännelsen, förena oss i en helig kristen tro.
Ingmar Månsson
KRISTEN PÅ GODA GRUNDER
av Stefan Gustavsson. SESG-Media & Förlags AB Nytt Liv. Inb. 246 sid.
Vad är sanning? Den frågan ställde Pilatus till Jesus, och den frågan har många människor ställt sedan dess. Svaret har under de senaste tre hundra åren alltmer blivit att vetenskapen har sanningen, men att kristen tro inte kan göra anspråk på någon sanning. Så har det fått som konsekvens att kristna människor antingen förlorat tron eller gett upp förnuftet. Man har ansett att förnuft och tro inte går att förena. Kritiken av Bibeln har bara ökat; från att ha ansetts som Guds ord till människan ses den i dag av många som människors ord om Gud. Följden av detta blir att Jesus bara betraktas som en vanlig människa, som var ovanligt vis eller före sin tid. (De flesta inser faktum och håller med om att han har existerat.) I boken Kristen på goda grunder tar Stefan Gustavsson upp bland annat dessa frågor på ett mycket befriande sätt. Under läsningen av boken är det en del som går över huvudet, men väldigt mycket som träffar mitt i prick.
Det bästa med boken, som jag ser det, är att Jesus verkligen står i centrum. Författaren skriver på ett ställe i boken: ”Poängen med all apologetik är att vara en vägröjare för, inte en ersättning av, evangeliet om Jesus Kristus.” Samtidigt som boken inte väjer för att påpeka svagheter i andra livsåskådningar och filosofier, visar den styrkan i Bibeln och är bitvis ett härligt evangelium om Kristus.
Tre avdelningar bygger upp boken. Den första heter ”Vad är sanning?” och tar upp grundläggande frågor om Guds existens, om Bibelns Gud i förhållande till världens religioner och frågan om vem Jesus är. Genom att se på alternativen kommer författaren fram till att Jesus inte kan vara någon annat än den han säger sig vara. Den nya New Age-synen på Jesus, att han skulle ha varit en mystiker, som fått sin inspiration genom resor till Indien, avfärdas med kraft. Uppståndelsen och dess skäl får också ett välförtjänt eget kapitel.
Den andra delen av boken handlar om invändningar mot kristen tro. Problemet med det onda tas upp, liksom uppfattningen att alla religioner leder till samme Gud. På ett ödmjukt, men ändå glasklart sätt pekar författaren på Jesu exklusivitet. Två viktiga och givande kapitel ägnas åt Bibelns trovärdighet och frågan hur man ska läsa den. I vår tid hävdar många att det viktiga i bibeltexterna inte är innehållet utan den känsla de väcker hos läsaren, och detta tillbakavisas.
Tredje och sista delen av boken handlar om apologetiken; vad den är och vilken uppgift den har. Det handlar inte om att försvara Gud; det kan inte vi göra. Vi kan inte heller bevisa att Gud finns, men vi kan – och bör – undersöka vad som talar för hans existens. Vi behöver också skäl för vår tro. Synen på Bibeln som Guds ord behöver återupprättas för att vi ska ha den nödvändiga grunden för tron. Därför blir läsningen av boken trosstärkande och en uppmuntran att leva ut tron på livets alla områden.
Innehållet i Kristen på goda grunder är inte någon nyhet. Mycket av materialet är känt sedan tidigare; författaren citerar ofta t.ex. C. S. Lewis, och den som har hört eller läst något av Stefan Gustavsson tidigare, känner igen sig. Kristen på goda grunder är dock en heltäckande, modern och lättläst sammanfattning av ämnet som knappast har någon motsvarighet på svenska.
Boken rekommenderas antingen till att läsas i sträck, vilket inte är någon omöjlighet, eller som uppslagsbok i ämnet.
Per Svensson
Julklappstips!
Två inspelningar av i god mening traditionell kristen sång har kommit ut lagom till jul. Båda rekommenderas varmt.
Silverdalens evangelisk-lutherska församling i Östra Småland, som har en barnkör, en ungdomskör och en blandad kör, har gett ut 19 sånger ”med rötter i den rosenianska väckelsen på 1800-talet” under titeln Dig Jesus bjuder. Körledare och tekniker: Berthold Nilsson.
Inte mindre än 26 sånger ryms på en MK/CD med titeln …och sjunger för dig vår sång av Credimuskören, som består av drygt 40 ungdomar från olika församlingar i Göteborgs stift. (Kören sjöng i Linköpings Domkyrka under landsmötet i november.) Dirigent: Cecilia Dalby. Också här tillhandahålls fullständiga texter, vilket kan vara till hjälp med tanke på de tre norska sånger som framförs. Om båda inspelningarna gäller f.ö. att den harmoniska musiken är tillräckligt återhållsam för att inte dränka texterna, som genomgående är av gott innehåll.