Det är originalet som gäller. Även om man har en reproduktion av ett av Turners disiga havsmotiv, så dröjer man ändå framför originalet på National Gallery. Och när barnbarnen förvandlar den gamla släktstugan till sommarviste, så bryter man bort de grå eternitplattorna, som farfar en gång satte upp, och luftar det ådrade träet på nytt. Linoleumgolven som under femtiotalet lades in i sekelskifteshusen rivs upp och den gamla eklamellen slipas och lackas. Originalet, det ursprungliga, det äkta, lockas fram. Vi söker ursprunget och älskar originalet. Därför kopierar vi det ständigt. Bruno Mattssons Pernillafåtölj har efterapats i det oändliga och Kellogg’s klassiska Corn Flakes fått likartade konkurrenter. Och om människan har det elakt men träffande sagts: ”Vi föds som original men dör som kopior.”
Vi vill ha originalet men nöjer oss med kopior. Till vardags handlar det om ekonomi, kopiorna är billigare och vanligare.
I fråga om fåtöljer och Corn Flakes går det väl an, men knappast när vi gör likadant med tron, med Gud – när man nöjer sig med privata skisser till gudsbilder eller lever efter subjektiva och behagliga ”vad-jag-känner-för” normer.
Även livsåskådningarna har sina grå eternitplattor, moderna för stunden men skymmande originalet, den sanne Guden. Tvättäkta förfalskningar får ersätta Gud, uppenbarad genom sitt Ord. I det vakuum, som uppstått efter naturvetenskapen, som visserligen löst tekniska problem och utforskat fysikens lagar men misslyckats med våra grundläggande frågor om skuld och försoning, om liv och död, om varifrån och varthän, finns det en nymornad andlighet. Också kyrkan, som sekulariserats ända fram till altaret har lämnat fältet fritt så att den diffusa andligheten inom New Age får ersätta sanningen själv, Jesus Kristus.
I Malmö, där jag är präst, möter jag ett motsägelsefullt förhållande till kristen tro. Å ena sidan är den apostoliska trons kollaps total inom kyrkan. Man skyggar för Guds levande Ord, känner olust inför Guds lag, irriteras över Sanningen med stort S och släpper ut andligt floskulösa dimridåer. Uppgivenheten är skrämmande.
Å andra sidan möter jag en hunger bland folk som ofta gör mig jublande glad, eftersom jag ständigt får föra samtal om kristen tro. Den kontaktyta jag har som präst och den respons jag möter är stor. Vare sig jag sitter i samtal inför dop, vigsel och begravning, byter några ord med en församlingsbo på ICA eller möter en sargad själ i det enskilda samtalet, så märker jag en längtan efter svar, en sanning att leva efter – ett sökande efter originalet.
För ett par veckor sedan stod jag i mitt livs märkligaste predikstol, startplattan för en drag-racetävling. En av förarna, som varit europamästare och vars pojkar jag döpt, hade bett mig komma och tala. Motorcyklarna stod i drivor på parkeringen, oset av bränt gummi hängde i luften och mullret från hästkraftstinna motorer var öronbedövande. Så blev det knäpptyst, förare, mekaniker och publiken på fyratusen samlades inför finalerna och jag gavs en mikrofon för att under tio minuter tala om Jesus och be. Några dagar senare fick jag av en pappa i vårt barnarbete höra, hur folk gripits av det som sades och bads. Då blir jag fascinerad, av föraren som bad sina barns doppräst att komma, av stillheten som uppstod mitt i motormullret, av folks förväntan att det skulle talas enkelt och tydligt om Jesus.
(Sedan fick jag åka i en bil med 1 800 hk, så numera är jag förmodligen Sveriges snabbaste präst.)
Glad blev jag också när jag åkte till Breanäs för att möta KUS:s medarbetare. Här fanns ivern och glädjen som saknas i Malmö, här talade man om Jesus och sökte Guds vilja och vägledning för livet på ett sätt som det inte ens viskas om på ett prästkonvent. Därför har glädjen i mötena på Breanäs också en sorgkant, att de sammanhang och människor där den kristna tron lever marginaliseras inom Svenska kyrkan.
När jag lyssnat på predikningar inom BV eller läst i väckelsens tidskrifter, har jag noterat hur det tjatas att vi skall hålla fast vid Ordet som vi fått. Ibland löper det risk att bli en fras som tanklöst upprepas likt signalord som säger, att här står allt väl till. Ändå är det detta som gäller. Paulus, Petrus, Judas, Johannes, alla framhärdar de i NT:s mindre brev och sändebreven (Upp 2-3): Håll fast vid, vänd tillbaka till, förbli i, kom ihåg, bevara – ”hos den som bevarar hans ord har Guds kärlek i sanning nått sin fullhet”.
Det är originalet som gäller. Ingen reformation och förnyelse av kyrkan har skett annat än genom ett återvändande till det som ursprungligen har uppenbarats för oss i Guds Ord. En kyrka, som är i tiden idag, är ur tiden i morgon. Enda vägen är återvändandets, att åter böja sig inför Guds Ord och Honom som Ordet uppenbarar, Jesus Kristus.
I vår tid talas det mycket om gudsbilder. Men originalbilden är Jesus. Vår kallelse är att vara trotsigt trogna originalet, Jesus Kristus, vår försonare och Herre. Detta har vi att utan förfalskning vittna om, inte med floskler och fraser utan rent och klart.
Berth Löndahl präst, Bunkeflostrand