På initiativ av den ryktbare Oskar Ahnfelt tog en del av väckelsens folk under 1860-talet steget att vid sidan av missionsföreningarna bilda nattvardsföreningar. En viktig orsak var att somliga präster inte gillade ”läsarna” och därför gick förbi dem vid nattvardsbordet. Fortfarande finns nattvardsföreningar bland annat i Hästveda, Osby och Markaryd – med anor från Ahnfelts tid.
FÖRENING OCH FÖRSAMLING
Den rosenianska väckelsen var en inomkyrklig rörelse, även om den senare ledde till en del utbrytningar. Huvudfåran av Missionssällskapet Bibeltrogna Vänners (MBV) understödjare har alltsedan MBV:s tillkomst tagit del i både missionsföreningens och Svenska kyrkans gudstjänster. På vissa håll har de senare besökts flitigt och föreningen har fungerat som ett komplement. På andra platser har kontakten med Svenska kyrkan varit mindre. Där har föreningen varit det andliga hemmet och kyrkans gudstjänster och sakramentsförvaltning har man endast tagit del av sporadiskt, främst i samband med dop, konfirmation, vigsel eller begravning.
I en tid då klassisk kristendom är hårt trängd inom Svenska kyrkan ställer allt fler kristna människor frågor om hur en biblisk förkunnelse ska räddas, hur man ska lösa nattvardsfirande och upprätthålla en god församlingsgemenskap. Ska man anordna nattvardfirande i föreningen? Eller bilda fristående gudstjänsgemenskaper inom Svenska kyrkan? Eller sluta sig samman i egna fria församlingar? I missionsföreningen finns den goda förkunnelsen; där finns också kristen gemenskap och verksamhet, som man känner igen. Då finner en del det underligt att vända sig till Svenska Kyrkan och präster, vars förkunnelse allt oftare har annan grund än Guds ord, vid barndop, bröllop, begravning eller för att få del av nattvard. Hur bör den handla som vill vara trogen mot Guds ord?
I en tid då klassisk kristendom är hårt trängd inom Svenska kyrkan ställer allt fler kristna människor frågor om hur en biblisk förkunnelse ska räddas, hur man ska lösa nattvardsfirande och upprätthålla en god församlingsgemenskap.
NYA VÄGAR PRÖVAS
Alltsedan tillkomsten av Lutherska Bekännelsekyrkan (LBK) år 1974 har kyrkofrågan ständigt varit aktuell inom MBV och i angränsade vängrupper. Pådrivande har utvecklingen inom Svenska kyrkan varit. De flesta kombinerar emellertid fortfarande missionsföreningen och Svenska kyrkan. Samtidigt kan vi se hur olika, nya vägar prövas.
NATTVARD AV PRÄST I MISSIONSHUS ELLER PÅ MISSIONSGÅRD
På Missionsgården Strandhem och i Hjärsåslilla missionshus – båda i Skåne – anordnas med jämna mellanrum nattvardsgudstjänster med präster i Svenska kyrkan. För en del har detta blivit deras regelbundna nattvardsgång. I Åstorp – också det i Skåne – lägger missionsföreningen på motsvarande sätt in nattvardsgudstjänster hållna av präster i Svenska kyrkan i sitt föreningsprogram. Under liknande former arbetar även Roseniusföreningen i Stockholm.
FÖRSAMLINGSGEMENSKAP AV BIBELTROGNA
Församlingsgemenskapen av bibeltrogna kom till stånd i mitten av 1970- talet som en reaktion mot ett växande avståndstagande från bibel- och bekännelsetrohet inom Svenska kyrkan. Den ville samtidigt vara ett alternativ till helt fristående församlingsbildningar. Medlemmarna är samtidigt engagerade i MBV:s föreningsverksamhet och kan likaså jämsides vara medlemmar i Svenska kyrkan. Församlingsgemenskapen utser inom sig tjänare för sakramentsförvaltning, dop och begravning. Församlingsgemenskap av bibeltrogna finns i dag i Ingelsträde och Svalöv i Skåne. En liknande, men mindre formaliserad form av församlingsgemenskap praktiseras i Örnsköldsviksområdet.
KOINONIOR
Här och var har det vuxit fram det som ibland går under beteckningen koinonia (grekiskt ord för gemenskap). Koinonior kan beskrivas som fria gudstjänstgemenskaper inom Svenska kyrkan. Man använder sig av gudstjänstordningar och präster i Svenska kyrkan. Koinoniorna vill utgöra öppna, icke-territoriella församlingar inom Svenska kyrkan. Efter Linköpingsmötet 1997 ser en del bekännelsetrogna och trängda grupperingar inom Svenska kyrkan detta som en gemensam, framkomlig väg.
Något som liknar koinonior finns i Lund (S:t Laurentii) och Uppsala (S:t Ansgar) sedan flera årtionden tillbaka. S:t Laurentii har egen anställd präst och egen ekonomi. Till söndagens högmässor samlas ofta över 200 gudstjänstbesökare, av dem många studenter. Något liknande S:t Laurentii växer nu fram på Gratia Dei i Kristianstad. I Västerbotten driver Evangelisk Luthersk Samling (ELS, tidigare LBS) sådan inomkyrklig verksamhet och har, även de, numera egen anställd präst. Centrum för ELS arbete är Mariehemskyrkan i Umeå. Man har även en egen kursgård i Byske, i norra Västerbotten.
FRIA FÖRSAMLINGAR
”På några håll inom MBV har bildats från Svenska kyrkan helt fristående församlingar. Sådana församlingar finns i Silverdalen i mellersta Småland (sedan 1989), i Umeå och i Vännäs i Västerbotten (sedan 1990) samt i Vallberga i södra Halland (sedan 1997). Församlingarna viger tjänare med uppgift att hålla i all prästerlig tjänst: förkunnelse, sakramentsförvaltning, förrättningar och själavård. I Vallberga och i Silverdalen finns inga parallellt verkande missionsföreningar; församlingarna betjänar sina medlemmar fullt ut.”
I Umeå och Vännäs svarar missionsföreningarna i praktiken för en stor del av predikoverksamheten. Och endast omkring hälften av medlemmarna i missionsföreningarna är också medlemmar i någon av de två församlingarna. Men samtidigt betjänar församlingarna med nattvardsfirande även de flesta föreningsmedlemmarna. Missions- och Ungdomshemmet Fridhem utgör i någon mån centrum i övre Norrland för såväl föreningarnas som församlingarnas verksamhet. Det förekommer att präst vigd inom Svenska kyrkan celebrerar vid nattvardsbordet, men i huvudsak använder församlingarna egna, vigda tjänare.
Kyrkohistorien innehåller rikhaltigt med vittnesmål om hur frågan om kyrklig tillhörighet samlat och söndrat kristna bröder och systrar. Så är det också i vår tid. Likväl: situationen i Svenska kyrkan är svår. I dag återstår en minoritet av bibeltrogna präster inom Svenska kyrkan. De flesta övriga har svikit sin Uppdragsgivare. Vad gör vi? Vad gör jag?
KYRKOFRÅGAN – EN BRYTPUNKT
Kyrkohistorien innehåller rikhaltigt med vittnesmål om hur frågan om kyrklig tillhörighet samlat och söndrat kristna bröder och systrar. Så är det också i vår tid. Likväl: situationen i Svenska kyrkan är svår. I dag återstår en minoritet av bibeltrogna präster inom Svenska kyrkan. De flesta övriga har svikit sin Uppdragsgivare. Vad gör vi? Vad gör jag?
Till Liv tar under vinjetten Öppet forum fortsättningsvis gärna del av inlägg, som kan ge vägledning om hur vi som enskilda kristna och som missionssällskap bör handla i en svår, men viktig fråga. Till Liv hoppas också att under år 2000 med ytterligare artiklar kunna belysa ämnet ”Kyrkofrågan”.
Redaktionen