Fråga: På flera ställen i Nya testamentet tycks det mig som om Jesus menar att vi får svar på våra böner i förhållande till hur stark tro vi har. ”Allt vad ni ber om i er bön skall ni få, när ni tror” (Matt. 21:22). Hur skall jag förstå detta? Ligger det något i Trosrörelsens undervisning om att man får hjälp i proportion till hur mycket tro man har?
Senhjärtad till att tro
Svar: Det är en viktig fråga Du ställer. Och flera tendenser i vår tid gör att den tränger sig på.
När vi läser om tro i Bibeln kan vi se att den alltid börjar med det som Gud gör. Gud uppenbarar sig, Gud ger ett löfte. Så var det för Abraham. Gud talade till honom och gav honom stora löften. Gud lovade göra honom till ett stort folk, i honom skulle alla släkter på jorden bli välsignade (1 Mos. 12). När Abraham trodde, var det på dessa Guds löften. Då han sviktade i tron upprepade Gud sitt löfte, och Abraham trodde (1 Mos. 15:4–6). Om vi sedan följer historien ser vi att det hela vägen är på samma sätt, både för folket och för den enskilde: Gud talar, han ger löften, han sluter förbund med dem. Tron är tro på Gud och hans ord, på det förbund han har ingått med dem.
Detta är utgångspunkten: Det är Gud som tar initiativet. Det är hans ord som verkar tro. Människan kan inte själv åstadkomma sin tro. Tron griper bara om Guds löften, den tar emot det som Gud ger.
I evangelierna möter vi Jesus. Både i det han säger och i det han gör uppenbarar han vem han är. Lärjungarna ser det, Petrus bekänner det: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.”
Men – nu kommer vi till något viktigt – när Jesus uppenbarar att han är Guds Son, uppenbarar han samtidigt Guds rike. Och det vi ser är något dubbelt. Han låter oss se Guds rike så som det är här i tiden, men han låter oss också se något av hur Guds rike blir framme i härligheten. I evangelierna är detta sammanflätat. Jesus kallar lärjungar, undervisar, förlåter och upprättar – det är Guds rike sådant det är här i tiden. Jesus botar människor från alla slags sjukdomar, ja, han t.o.m. uppväcker döda – det är tecken på Guds rike sådant det blir i härligheten. Särskilt Johannes talar om Jesu gärningar som tecken (2:11, 4:54, 6:2, 6:14, 11:47), tecken på hur Guds rike blir i härligheten.
Där Jesus framträder väcker han tro. Och han väntar tro. Ofta säger han till dem han hjälper: ”Din tro har hjälpt dig.” Ändå kan vi inte finna ett bestämt mönster som om den tro han möter skulle styra hjälpen han ger. Jesus är suverän i sitt handlande. Han räddar lärjungarna i stormen, samtidigt som han förebrår dem deras brist på tro (Mark. 4:40). Den sjuke i Betesdadammen, som snarare klagade än trodde, blev helad (Joh. 5:8f). Och att pappan ropade: ”Jag tror, hjälp min otro”, hindrade inte Jesus från att visa sin makt (Mark. 9:24ff).
När vi sedan kommer till Apostlagärningarna och breven ser vi tydligt att det finns två slags tro. Den ena är den tro med vilken vi tar emot Jesus som Frälsaren. Det är den saliggörande tron. Den andra är tron på helande och under – den undergörande tron. I Första Korintierbrevet nämner aposteln denna som en av de gåvor som Anden ger församlingen: ”…ännu en annan får tro i samme Ande. Någon får helbrägdagörelsens gåvor i samme Ande, en annan kan utföra kraftgärningar” (12:9). I Romarbrevet poängterar han att Gud ger dessa nådegåvor på det sätt som han vill: ”I kraft av den nåd som blivit mig given, bjuder jag var och en bland er att inte tänka högre om sig själv än han bör tänka, utan tänka nyktert, enligt det mått av tro som Gud har tillmätt åt var och en” (Rom. 12:3).
Alltså skall vi räkna med helanden också i vår tid. Som väl är har vi också i våra församlingar på senare tid mer och mer tagit detta till oss. Gud vill att vi ska vara öppna för hans makt och hans gåvor. Det betyder att vi låter honom styra och verka. När vi – i en konkret nöd – ber om hjälp, får vi stava på löftena i Ordet och be om tro. Om då Gud vill ge någon eller några ibland oss trons nådegåva eller gåvan att hela, då gör han det. Det är hans sak.
Därför är det helt fel när man i Trosrörelsen uppmanar människor att ”tala sig själva” till tro, som om tron var något en människan kunde ”bygga upp” genom egen ansträngning. Det är helt fel, och det tycks vara kopplat till föreställningen att alla kristna borde ha hälsa eller genom tro kunna ta sig hälsa redan nu. Det är något som strider mot Guds Ord. Bibeln lär oss att vi i uppståndelsen skall få nya kroppar. Först i härligheten blir detta verklighet. Inte förr. Det vi nu, medan vi lever här i tiden, får då Gud bönhör oss med ett helande – som han verkligen gör ibland – det får vi som tecken på det fullkomliga som väntar på oss framme i härligheten (Fil. 3:20f).
Gustav Börjesson