Emma och Henrik Birgersson sändes som MBV:s första missionärer till Peru i slutet av år 1994. På grund av en olyckshändelse i Chiclayo 1997 har familjen Birgersson vistats i Sverige sedan april 1998. Efter drygt ett års rehabilitering, med olika undersökningar och arbetsträning, är rekomendationen nu att Henrik inte bör arbeta mer än halvtid under överskådlig framtid. Det innebär att de inte är aktuellt att återvända till missionstjänst i Peru. I slutet av februari i år var Emma med två av barnen på besök i Chiclayo, med anledning av en väninnas bröllop.
Emma och Henrik Birgersson sändes som MBV:s första missionärer till Peru i slutet av år 1994. På grund av en olyckshändelse i Chiclayo 1997 har familjen Birgersson vistats i Sverige sedan april 1998. Efter drygt ett års rehabilitering, med olika undersökningar och arbetsträning, är rekomendationen nu att Henrik inte bör arbeta mer än halvtid under överskådlig framtid. Det innebär att de inte är aktuellt att återvända till missionstjänst i Peru. I slutet av februari i år var Emma med två av barnen på besök i Chiclayo, med anledning av en väninnas bröllop.
Tre och ett halvt år gav Gud oss i Peru. Tre år i Chiclayo. Det är så lite, bara en tiondel av våra liv, och ändå så stort. Våra tankar går ofta till Chiclayo och till Las Lomas. Denna lilla, ynkliga plats i vår stora värld. Las Lomas, som betyder kullarna, är bara några kullar, där några utstötta, fattiga och ofta förtvivlade människor har slagit sig ned. ”Hopplösa fall”, skulle många säga, för det ser inte mycket ut för världen, men det som ingenting var utvalde Gud. Aldrig skulle jag kommit på tanken att välja just Las Lomas som missionsfält, när jag gick missionskolan 1992. ”Nej, man borde ju satsa på de resursstarka, de som man kan bygga vidare på, de som kan föra budskapet vidare, och inte några fattiga och obetydliga kvinnor.”
Men Gud ledde oss till Las Lomas. Gud förde oss in i dessa människors liv och Gud förde dessa människor in i våra liv. Vad gjorde vi för dem? Vad lärde vi dem? Vad var det för nytta med att arbeta bland dem ett par år? Det är med blandade känslor jag återvänder till dessa människor två år efter det att vi tvingats lämna dem. Är de bittra över att vi inte kom tillbaka?
De första jag möter är männen, män som knappast fanns i församlingen när vi kom 1995. Där är Pedro, som sitter bredvid sin fru och tillsammans med de minsta av barnen. De ser så lyckliga ut tillsammans. Är det verkligen Pedro, samme man som Henrik var hemma hos flera gånger och talade lagens ord till? Han som svek sin fru, använde pengarna till öl och hade förhållanden till andra kvinnor. Pedro är kortvuxen, och Arvid associerar genast till Sackeus, och visst kan jag skåda ett ”Sackeusunder”! Jesus har tagit in hos en kortväxt liten man och förvandlat hans liv.
Ett kärt återseende är det att träffa Felipa. Hon är medlem nu. Visst bad jag till Gud om att det skulle ordna sig med hennes man, som inte är hennes utan en annan kvinnas man, att hon skulle få mod att kasta ut honom, och att han ändå skulle ta sitt ansvar som far till hennes fyra barn. Men jag trodde aldrig att det skulle lösa sig. Det verkade så hopplöst, men – för Gud är ingenting omöjligt!
Samuel och José håller i gudstjänsten. Arvid, Ingrid och jag är ensamma ”vita” och jag förstår att det verk Gud började genom oss har andra fått fullfölja. I dag står församlingen på egna ben.
– Hälsa Henrik att vi har söndagsskolan själva nu, att vi går framåt så sakteliga och att vi lär oss mer och mer, så blir han glad, säger Maria Cruz.
Det är som om hon ville säga: Det Henrik poängterade så ofta och var så mån om att inpränta har vi verkligen lärt oss: Vi klarar oss själva. Vi är inte beroende av missionärer, utan bara av Gud och Guds ord. Preben tänker satsa på ledarträning i Las Lomas, och jag kan bara bekräfta att hans tanke är riktig. Det andra klarar de själva.
Två år har gått, men det mesta är sig likt i Chiclayo. Utvecklingen går inte så fort i ”utvecklingsländerna”. Det känns som om det var igår vi bodde i Chiclayo. Två år har inte heller förändrat vänskapen. Att vardagen, livet och staden är sig lika gör mig ännu mer fascinerad över Las Lomas. Det är nästan som om Las Lomas är enda ställe där det har förändrats och utvecklats. Gud är trofast och fullbordar sitt verk!
Tack Herre, att du valde just oss till att bo och verka i Chiclayo, och tack, att du valde Las Lomas. Tack Gud, att du inte ser till det yttre, utan väljer det lilla och ringa. Tack för att du inte lämnar det du påbörjat, utan fullföljer ditt verk!
”Det som gällde för dåraktigt i världen, det utvalde Gud … det som i världen ansågs som underklass och gällde för ingenting, det utvalde Gud … Hans verk är det, att ni är i Kristus Jesus.” (ur 1 Kor. 1:26–31.)
Emma Birgersson, studerande, Göteborg