Helena Davidsson, Ängelholm, vistades under tiden januari-april i Etiopien. Vi tar del av hennes rapport:
”Jag har haft förmånen att få tillbringa tre månader som praktikant/sjuksköterska på LCEt:s klinik i Qersa. Denna plats är belägen söder om Addis Abeba. Det tar nästan en dag att resa dit, en bilfärd där det mesta kan hända och man får samsas om vägen med oxar, getter, åsnor, lekande barn, m.m. Det blir i alla fall inte tråkigt!
Kliniken har öppet 8–16 men tar även emot akutfall dygnet runt. Oftast är det då fråga om förlossningar. Till kliniken kommer patienterna miltals ifrån. De rider, går eller blir burna på bår av sina anhöriga om de är svårt sjuka. Många av patienterna är barn under två år. Olika diarrésjukdomar förorsakade av amöba, mask eller någon annan bakteri är vanligast. Sårinfektioner och lunginflammation förekommer också. En patient med svårare lunginflammation i Sverige läggs in på någon avdelning för övervakning dygnet runt, lungorna röntgas, man får antibiotika i dropp och extra syrgas om det behövs. I Qersa finns inte den möjligheten. De flesta har inte råd att lägga in sig på det sjukhus som finns sex mil därifrån. De kommer då till kliniken i stället och får den behandling som kan ges där, oftast i form av antibiotika.
Det kan kännas svårt att skicka hem ett febrigt barn, som flämtar efter luft, och veta att det kommer att tillbringa natten i en dragig och rökig hydda. Det är tyvärr inte alla som överlever det. Desto gladare blir man då, om barnet efter ett par dagar skriker och försöker slå ifrån en den antibiotikaspruta man dagligen försöker ge det. Då vet man att barnet är på bättringsvägen!
Klockan 10 avbryts allt arbete för en stunds andakt med patienter och anhöriga som vanligtvis hålls av församlingsprästen qes Abraham. Det har varit tre annorlunda, spännande och stundtals jobbiga månader och jag är mycket tacksam över allt jag har fått uppleva.”
Jacob Waldemarson, Norrköping, besöker Kenya under tiden maj-juli. Han har förmedlat följande intryck:
”Utanför mitt fönster här på Ogango utspelar sig ett mäktigt ljusskådespel. Det är regntid och en kraftig regnskur har just passerat. Blixtarna som slår mellan molnen lyser upp den mörka kvällshimlen. Nu befinner jag mig alltså här på Ogango – en för mig efterlängtad plats. Resan hit gick som planerat. Båt och tåg till Kastrup och vidare med flyg till Addis Abeba, där det var ett uppehåll på några timmar. Lite drygt att sitta och vänta, men jag kom i intressant samtal med några från Tanzania och Uganda. Jag hoppades att flyget vidare till Nairobi inte skulle bli försenat, eftersom det där var knappt med tid för nästa anknytning. Men det gick som planerat och i ett varmt och klibbigt Kisumu möttes jag av två för mig välkända personer: Karin Gunnarsson och Gunnel Gustavsson. Tillsammans med dem fanns också ett antal elever från diakonissutbildningen på Ogango.
Vilken välkomstkommitté!
Resan till Ogango var en upplevelse. Jag hade glömt bort hur fantastiskt dålig en väg kan bli. Man är verkligen bortskämd med bra vägar hemma i Sverige.
Nu har vi planerat för vistelsen och mina uppgifter här i Kenya (maj–juli), med bl.a. bokförsäljning, hem- och skolbesök och diverse praktiska arbetsuppgifter. Det känns spännande! Jag känner mig hemma här på Ogango. Saker och ting har förändrats men mycket är sig likt. ’Hur tryggt det är att lämna i Guds händer…’.”