På västkusten intet nytt

Ur ett föredrag av Tord Nordblom
(Ämnesrubriken anspelar på E.M. Remarques bok På västfronten intet nytt.)

Det finns något som binder samman det nya i stiftet med den gamla fromheten och som säger – apropå detta med fronter – att de olika riktningarna nu inte är fastlåsta i var sin löpgrav utan har förmåga att mötas.

Jag har mera tänkt på det under bilden av våra olika vapenslag. Tänk att det skall vara så svårt att få flottan, flyget och armén att samarbeta, men tänk så självklart att de måste! Flottan är då högkyrkligheten, som med sin slagkraft, sitt snabba och lättrörliga intellekt pilar omkring som kryssare och jagare och med kort varsel kan kasta in tung teologisk ammunition på de mest skilda områden. Flyget är förstås de lågkyrkliga och karismatiska vingarna uppe i den evangeliska friheten. Andens vind bär dem i kampen. Flottan tycker förstås att flyget ibland svävar i det blå och föredrar de fastare sakramentala elementen. Flyget å andra sidan tycker att flottan är för begränsad och trög, lite högdragen och flyter ovanpå. Sedan har vi fotfolket i armén som kämpar på i sin jordiska kallelse, lite gammaldags ibland, med omodern, sliten utrustning. Flyget och flottan tycker att de ofta är ute och cyklar, men kärntrupperna är trogna och hängivna sin uppgift. Där Ordet förkunnas på ett sätt så att man känner igen det, där samlas trupperna i tätnande led för ordergivning och sedan utför varje soldat sin uppgift utan att göra mycket väsen av sig. Armén, å sin sida, tycker ibland att flyget går för fort, svårt att hålla ihop andemakterna i luftrummet, och flottan anser de vara lite i pråligaste laget. Parader och uppställningar kan kvitta, tycker de.

Ja, nog kan vart vapenslag hävda sitt värde. Den enkla sanningen är ju att alla behövs. Sanningen är också att de flesta känner sig mer hemma i något av dem. På västfronten tycker jag mig se hur dessa vapenslag nu mer och mer håller på att samordnas. Mycket glädjande, nödvändigt för att striden skall vinnas.

Gammalkyrkligheten, lågkyrkligheten och högkyrkligheten har var för sig kommit med viktiga bidrag i kyrkokampen. Det finns skillnader mellan dem som ibland kan skapa spänningar. Alla har också patruller man behöver se upp med, men på det hela taget drar de åt samma håll, det har vi upptäckt mer på senare tid. Tror det är viktigt att vi ser varje vapenslags styrka och begränsningar, även svagheter. Det är inget fel att ha sin förankring i någon av traditionerna, tvärtom positivt, men det blir fel om jag inte kan se också de andras värde.