Materia är det latinska ordet för ämne, stoff. Det kan beteckna det kroppsliga, fysiska, påtagliga i motsats till det andliga och abstrakta; innehåll i motsats till form. I modern naturvetenskaplig terminologi står materia för en form av energi, som kan övergå till andra energiformer.
Materialism används som en filosofisk term (metafysisk, etisk och religiös materialism). Ordet används ofta för att beteckna en världsåskådning, företrädd redan bland antikens filosofer, enligt vilken all verklighet i grunden är materiell. I denna artikel behandlas begreppet materialism närmast som en livsåskådning eller livsstil, inriktad på tillfredsställelse av konkreta, timliga behov, verkliga eller inbillade.
Vi lever i ett konsumtionssamhälle, i vilket hög materiell standard framstår som eftertraktansvärd. Vem vill inte ha en vältrimmad, frisk kropp, moderiktiga kläder, ett välinrett hem, fyllt med såväl nyttiga som obehövliga föremål, en fin bil, avancerad datorutrustning etc? Och så mobiltelefon, förstås! Prylar ger identitet, status och kanske också ”något för själen”.
En materialist definieras som en krass, cynisk och jordbunden person. Den utpräglade materialisten lever utan evighetsperspektiv. Han kan inte med gott samvete sjunga: ”Jag är främling, jag är en pilgrim…” Hans porträtt är under tårar tecknat av aposteln Paulus i Fil. 3:18–19: ”Många lever som fiender till Kristi kors. De får sitt slut i fördärvet. De har buken till sin gud och sätter sin ära i det som är deras skam, dessa som bara tänker på det jordiska. Men vi”, fortsätter han,” har vårt medborgarskap i himlen…”
Modern marknadsföring är materialistiskt inriktad. När den är professionell kan den vara oerhört effektiv. Reklam framställer föremål som åtråvärda eller upplevelser (resor t.ex.) som något som skänker livskvalitet.
Materialismen appellerar till vår girighet, vårt ha-begär. Därför riskerar vi alla att bli mer eller mindre öppna för den.
Abraham hade på Herrens kallelse lämnat en kultur, som sannolikt var betydligt mera högtstående – även materiellt – än man vanligen föreställer sig. ”Han drog bort utan att veta vart han skulle komma. I tro fick han bo i löftets land som en främling på utländsk mark. Han bodde i tält med Isak och Jakob, som också de fått del i samma löfte Det han väntade på var ju staden med de fasta grundvalarna, den som har Gud till sin byggmästare och sitt upphov” Hebr. 11:8–10.
För Abraham utgjorde verkligheten mer än det som syns, det som kan mätas, vägas och värderas i pengar – det materiella och förgängliga. Genom tron hade han ett skydd mot materialismens frestelser. Därför var det inte så svårt för honom att avstå från materiella fördelar och t.ex. låta Lot få de bästa betesmarkerna.
Lot däremot förefaller att ha varit mer materialistiskt sinnad. För honom blev också det synliga en snara: han flyttade allt närmare Sodom och till slut bodde han i staden, där materialismen med ohämmad njutningslystnad tycks ha varit den förhärskande ideologin.
Inte minst Lots hustru framstår som ett varnande exempel. På flykten mot bergen (= frälsningen i Kristus och saligheten) vände hon sig om och blev en saltstod. Vågar man också säga att hon blev genommaterialiserad? Jesus varnar oss och säger: ”Vad hjälper det en människa om hon vin ner hela världen men förlorar sin själ?”
I NT möter vi Judas Iskariots avskräckande exempel och aposteln Paulus skriver att Demas övergett honom ”av kärlek till den här världen”. På något sätt hade Demas tydligen fallit offer för materialismen. Något av det förgängliga hade blivit hans hjärtas skatt och fört honom till avfall.
Historien visar tydligt att där materialismen blir renodlad breder ogudaktigheten ut sig (Romarriket, stater under marxismens ok, välfärds-Sverige).
Det finns en risk att själva troslivet kan bli materialistiskt. Vi vill gärna tro på något vi kan se. Vi vill se det vi skall tro på. Var det inte den sortens materialism som låg bakom tillkomsten av guldkalven? Men den var från allra första stund – en avgud!
Materialism i allmänhet leder lätt till just avguderi. Mammon har definierats som allt det som en människa kan välja att förtrösta på som inte är Gud. Herren har sagt. ”Du skall inga andra gudar ha jämte mig.” Men hur gärna förtröstar vi inte också på våra pengar och aktier, vår trygga anställning, våra fördelaktiga försäkringar, våra effektiva brandvarnare och stöldlarm etc.? Vem nöjer sig med att lita endast på Gud?
Och likväl anar vi kanske, att det skulle innebära en oerhörd frihet och trygghet, eftersom himmelens Gud kan göra allt vad han vill, ty för honom är ingenting omöjligt. Det kan inte vara någon nackdel att vara lika oberoende av allt det materiella som aposteln Paulus säger sig vara: ”Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt och jag kan vara hungrig, leva i överflöd och lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft” Fil. 4:12–13.
Jesus har sagt, att vi inte behöver bekymra oss för detta livet, vad vi skall äta, dricka och klä oss med. Vi är, som sagt, olika men om du bekymrar dig mycket för det som hör detta livet till, tyder det på att ditt sinne är alltför materialistiskt inriktat.
Samtidigt är det så, att vi har fått ett visst mått av materia att förvalta så länge vi lever här på jorden. Det vore inte vare sig klokt eller fromt att att bränna upp alla sina materiella tillgångar eller kasta dem i havet. Men det är nödvändigt att vi undersöker var vi har vårt hjärta, för där vårt hjärta är, där har vi vår skatt, och det är omöjligt för oss att tjäna både Gud och Mammon, det har Jesus tydligt undervisat oss om. Konsten är alltså att i tacksamhet förvalta det goda Gud har anförtrott åt oss utan att bli så beroende av det att vi blir förslavade under det. Inte minst genom att frikostigt understödja missionsarbetet kan vi få både ge Gud äran och låta våra tillgångar bli till nytta för våra medmänniskor.
Timoteus får av Paulus befallningen: ”Uppmana dem som är rika i den här världen att inte vara högmodiga eller sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedom, utan till Gud som rikligt ger oss allt att njuta av” 1 Tim. 6:17.
Jag tror vi behöver be med Lina Sandell (Lova Herren 591):
Herre, låt ingenting binda de vingar,
vilka du en gång har givit åt mig! – – –
Snarorna ligga här nere på marken;
giv, att jag aldrig må fastna i dem.
Sam-Arne Nilsson